Vid trädkronans rötter

I mitt Bon Iver/The Tallest Man On Earth-knarkande har jag vid upprepade tillfällen stött på artistnamnet Feist. Både Kristian och Justin har i olika intervjuer nämnt denne Feist som en stor inspirationskälla och förebild inom deras musicerande. Till en början glömde jag namnet så fort det klingat av, men allt eftersom det har dykt upp i fler och fler sammanhang så var jag till slut tvungen att kolla upp vem denne Feist kunde tänka sig vara. Och oj, vad glad jag är att jag slutligen fick tummen ur min försuttna gamla ishockeyröv. För här, HÄR finns det själ och hjärta att hämta! Lyssna och begrunda.

Feist - Graveyard (Live)



Feist - Get It Wrong, Get It Right (Live)



Feist - I Feel It All (Live, akustisk på en rullande på buss)



Avslutningsvis tar vi en fin liten hyllning, från en mästare till en annan.

Bon Iver - The Park (Feist cover)

Bra country luktar hem, halm och hästskit

Bra country är som den där nageln du råkade klippa lite lite för kort - varje gång du rör i det så svider det till precis tillräckligt mycket för att du inte ska bli galen utav det. Bra country är skitigt otvättat hår och ostrykna flannelskjortor, det är julbelysningen i snålblåsten en kall decemberkväll. Att inte tycka sig ha tid att raka det vildvuxna skägget eller klippa det allt för långa håret, trots att det enda man gör om dagarna är att röka och titta på fåglarna. Bra country är att lämna ensam fast än man innerst inne vill stanna. Bra country är att slita tio år på ett lager bara för att kunna köpa sig en bättre bil att ta sig snabbare till lagret med. Bra country är att sitta vaken när alla andra har somnat. Att dricka för att komma ihåg, inte för att glömma. Att inte prata med någon på flera dagar, eller att prata med någon i flera dagar. Bra country är de svartvita fotografierna i hyllan, som levt betydligt längre än personerna i dem.

Bra country kan ta 10 minuter att skriva, eller kräva att man spelar sönder tre gitarrer och en banjo innan det träder fram. Bra country luktar hem, halm och hästskit. Det kan vara endast en gitarr och ett munspel, eller ett ensamt piano. Men likväl
ett stort skränigt band, med slitna skor, skitiga hattar och distade instrument. Bra country är mycker mer än en snygg slidegitarr, och mycket mindre än taktfasta trummaskiner. Med andra ord, Israel Nash Gripka är BRA country.

Hittade bara live-versioner på YouTube, så kolla gärna även in orginalinspelningarna på Spotify, de är fint producerade och snäppet vassare!

Israel Nash Gripka - Sunset, Regret (Live)



Israel Nash Gripka - Fool's Gold (Live)




....Och imorgon ska jag se Bon Iver live, nyp mig.

Mvh.
En pretentiös uppblåst jävel. (Jag vet, men knappt någon läser ju bloggen ändå så låt mig hållas)

Olästa kärleksmeddelanden under nymålade väggar

Det är ingen hemlighet att jag dagligen knäböjer för världens längsta människas ständigt takttrampande fötter. Och idag, Söndag, är självklart inget undantag. Jag har än en gång letat igenom YouTube-skafferiet efter den där lilla bortglömda kaksmulan som kanske, bara kanske, ligger gömd i något hörn. Tyvärr hittade jag den inte den här gången heller, men i mitt letande sprang jag däremot på en hel del gamla godingar som jag tror många andra har missat. Så här kommer en liten kavalkad av outsläppta låtar och covers med våran egen älskade lilla Mattsson. En liten bootleg så här på vilodagen skulle man kunna kalla det!

Outsläppta låtar

There's No Leaving Now



Weather Of A Killing Kind



In The Pockets



Covers

Graceland



These Days



Moonshiner



Hang Me



Let's Caramelize



Somna om nu för fan.

Jag önskar mig sockar, sovmorgon och skaparglädje

Sitter i skrivandets stund på en buss på väg till mitt jobb på posten här i Stockholm. När Johnny Cash paradlåt, Folsom Prison Blues, tuffar igång i hörlurarna så slår det mig att Johnny inte kan ha varit mycket äldre än vad jag fyller idag när han, under sin militärtjänstgöring, skrev denna klassiska countryblues, som senare skulle bli hans stora genombrott. Denna tanke leder mig in på två sidospår. Det ena går under rubriken: "När är det min tur att få skriva min genombrottslåt, som jag kan turnera världen över med och tjäna feta feta cash?!" Svar: Vad det verkar, troligtvis aldrig.

Morgonfunderingssidospår nummer två går under morgonfunderingssidospårsrubriken: "Några andra fantastiska debuter, som jag tycker hamnat i skymundan för senare verk". Svaret följer här nedan:

Thomas Andersson Wij - Ett Slag För Dig - Du Skulle Ha Tagit Det Helt Fel (Live)



Cat Power - Dark End Of The Street EP - Ye Auld Triangle



David Gray - A Century Ends - Shine (Live)



PS. Kolla gärna in alla låtar på dessa tre debutalbum (alla finns på Spotify) som genomgående håller väldigt hög lägstanivå SAMT högstanivå!

Där man svettas, stämmer gitarrer och bär mössa inomhus

Sprang även på detta under mitt tub-surfande. (ÄLSKAR att fastna på YouTube för länge! Det var alldeles för länge sedan sist. Mest pga att jag inte haft tillgång till min dator och internet samtidigt på länge) Halvintressant om man är osunt intresserad av Bov Iver/Fleet Foxes. Helintressant om man spenderar sina dagar på ett postlager och är påtagligt understimulerad.

In The Studio: Bon Iver



In The Studio: Fleet Foxes

Ge mina LP-skivor till den lokala alkisen...

...om mitt huvud imploderar av melankoli och perfektion den 4:e November. Och se till så att någon snabbt forslar bort kroppen och sopar upp resterna av huvudet, så att Justin och hans mannar kan slutföra sin spelning som om ingenting hade hänt.

Bon Iver - Towers



Bon Iver - Calgary



Bon Iver - I Can't Make You Love Me/Nick Of Time

Try to bend a river, eller bara att ta sig upp ur stolen igen.

Sitter som förstenad i ett mörkt rum, i en fåtölj, i Rågsved, är lite bakfull och är fullständigt såld. Har precis lyssnat på bland det vackraste jag någonsin tidigare lyssnat på. Även om jag hört den här låten förr, (då live i en KYRKA till och med!) så är det inte för än idag, då jag hittade denna magiska video på YouTube, som låtjäveln rev till ordentligt i bröstkorgen. Jag inser att den här bloggen är så gott som död, men jag var tvungen att med lätt darr på handen få utlopp för den här känslostormen någonstans. Så det fick bli bland mossan på denna ekande tomma blogg.

Idiot Wind - Try To Bend A River (+ en cover av Lucinda Williams Big Red Sun Blues) live från en solig äng i Dalarna.



Det var allt.

En ensamt ekande och hårt distad elgitarr

Har i dagarna snöat in på ett visst elgitarr-sound.

Cat Power - Good Woman



Justin Vernon - Ring Out



Lucinda Williams - Buttercup



Inte mindre än två äldre halvavdankade kvinnor i ett och samma inlägg. Det ni!

Festivaldagbok del 2

Ångrar lite att jag utlovade en del 2 på den här festivalsummeringen, men vafan, har ändå inte mycket annat att pyssla med här där jag sitter på tåget hem mot hösten igen.

Lördagen inleddes med att vi krigade oss upp relativt tidigt för att vara i god tid till dagens första - och enligt mig även största - konsert, The Tallest Man On Earth, som till min stora lycka blev klar för festivalen bara dagar innan den drog igång. Och när Mattsson, efter helgens kanske längsta soundcheck, svidat om till linne och klev ut på scenen för att, som så ofta, inleda med låten I Wont Be Found, var sommaren verkligen tillbaka på nytt igen! Klarblå himmel och en intensivt gassande sol fick både publiken och Kristian att bada i svett, och man såg tydligt hur den lilla dalmasen fick kriga sig igenom låtarna för att inte kollapsa i solsting. Men SOM han krigade sen! Trots gitarrer som ville stämma om sig i värmen och ett lite semesterslött textminne, så bjöd TTMOE på en finfin insats. Favoritlåtar staplades på hög och i mellansnacket så framstod han precis lika genuin och jordnära som alltid! Han fick även högsta betyg av GP dagen efter, klart välförtjänt.

I övrigt var Lördagsschemat väldigt avslappnat eftersom att nästan alla MÅSTEN hade spelat på Torsdagen och Fredagen. Därför kunde vi lungt spatsera runt på området och njuta av det magiska vädret och den sköna stämningen. Först kika in Noah And The Whale på avstånd medans vi tröck lite festivalkäk. Sedan avnjuta The Jayhawks svängiga klassiker liggandes i det gröna gräset. När solen så smått var på väg ner var det så dags för ett annat k-märkt band att göra entré, i form av Pulp. Vad finns det att säga om den konserten...? Ja, de avslutade föga förvånande med sitt ess, låten Common People. Den var lika grym som den alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Pulp gillar verkligen sin Common People. Det får man ge dem.

Sist ut i vårat Way Out West 2011 var den jordnära, prestigelöse och ödmjuke, mr. fötterna på jorden, Kanye West. Han inledde med att höjas upp mitt ur publikhavet, ståendes på en 15 meter hög platå. Där satte han tonen direkt liksom. Det var flådigt och fläskigt och fet SHOW rakt igenom. Även om ingen av oss någonsin lyssnat på en hel Kanye-låt från början till slut var vi alla ändå rätt stoked efter konserten. Det var röj rakt igenom och alla i publiken liksom kramade det sista ur deras älskade Way Out West, samtidigt. Där och då.

Så. Det var det. Nu sitter man här på nattåget och försöker smälta alla intrycken.Jag antar att allt som återstår nu är att riva av festivalarmbanden, raka av semesterskägget och ta ett ordentligt adjö av sommaren. För nu kommer den verkligen inte tillbaka mer det här året. Det är bara att acceptera och försöka smälta. Det som återstår är minnen och en ensam fråga, som likt en liten fis hänger sig kvar lite extra länge i luften, "vad hände egentligen?"

Festivaldagbok del 1

Det har inte blivit så många uppdateringar under den gågna festivalen trots allt, och det väl kanske ändå rätt väntat. Det har inte funnits tid helt enkelt. För efter att jag slog mig ner i den främsta bänkraden för att se Idiot Wind sjunga själen ur varenda jävel inne i Domkyrkan, Göteborg, så har konsertupplevelserna staplats på hög.

Fredagen inleddes med Edward Sharpe & The Magnetic Zeros som - även om jag lyssnat mycket på dem innan och gillar deras musik skarpt - överskade positivt! Frontmannen Alex Ebert framstår som en musikens sektledare där han står framför sitt minst sagt brokiga band. Denna bild förstärktes ytterliggare när han under låten Up From Below beger sig ut i publikhavet, och väljer att stanna ute till vänster om den stora folkmassan - kanske sju meter från där vi står - där sätter han sig sedan ner i det gröna gräset för att njuta lite av solen, varpå det skapas en stor sittande ring runt honom. Där sitter han sedan och småsnackar med publiken i kanske 5 min, innan han drar igång låten igen, fortfarande sittandes i gräset 50 m bort från scenen. Sedan tackar han för sig och knallar ledigt tillbaka till scenen för att avsluta den fina konserten med bland annat monsterhitten Home. Mäktigt. Enligt mig kanske den enskilt häftigaste grejen som hände under hela festivalen! Och detta var alltså efter bara en timme inne på området. Nu var vi igång på riktigt!

Sedan bar det av mot den lite större scenen och The Avett Brothers, som ingen av oss hade lyssnat särskilt mycket på alls. Men även denna konsert blev en positiv överaskning! Vi hade väntat oss lugn och eftertänksam folkmusik, men bröderna blåste på i 180 från första låt till sista, ivrigt hamrande på sina akustiska instrument. Live kan de alltså snarare jämföras med The Felice Brothers eller Mumford and Sons, än typ Iron & Wine.

Efter Avett Brothers var det dags att kicka upp rockfaktorn till MAX när det var The Hives tur att kliva upp på scen. Och Fagerstasönerna gjorde vad som förväntades av dem. De rockade. Svett och spott yrde, trumpinnar (i massor!) flög ut i publikhavet, riffen...riffade?, och framförallt Howlin' Pelle anförde hela cirkusen med den genialiska precision som bara han besitter. Det finns nog ingen som är så skicklig på att få med sig en publik som han, mellansnacket ter sig så självklart och naturligt. The Hives var magnifika med andra ord.

Nästa akt som stod på tur, på vårt schema, var Fleet Foxes. Och efter tre rätt uttömmande spelningar så passade det perfekt med lite mysig stämsång i eftermiddagssolen. Publiken stod i princip stilla och lyssnade, hela konserten. Personligen tror jag att man hade uppskattat deras musik mer om de hade spelat i en av kyrkorna istället. Och jag tror även det var tanken ifrån början men problemet är att så väldigt många vill se dem, och att så väldigt få får plats i en kyrka.

Direkt efter Fleet Foxes ställde jag och Johan oss längst fram för att vänta in mästaren Joakim Thåström. En av de artisterna vi hade sett fram emot att få se allra mest. Förväntningarna steg i takt med att scenen fylldes av diverse skrot som Thåström sedan skulle springa runt och banka på. Thåströmkonserten var fet. Vi bjöds bland annat på hans kanske bästa låt enligt mig, Kort Biografi Med Litet Testamente. En annan mäktig låt var Långt Långt Bort, där bandmedlemmarna (för en gångs skull) körade med ordentligt i den feta refrängen. Som mäktigast och mest nervpirrande blev det dock när Thåström stod helt ensam med bara den akustiska gitarren och gnodde fram sina mörka texter.

Med fem konserter i benen var vi rätt utpumpade när det till slut var dags för Fredagens stora final Prince. Men vilken final det blev. Han blåste på med Little Red Corvette redan som låt nummer två, sedan bar det av all världens väg! Fläskiga gitarrsolon, klassiska covers, PURPLE RAIN, Prince på både piano och bas, funkjammande i absurdum osv osv. När han sedan var på andra eller tredje ancoren börjar han ta upp publik på scen samtidigt som det vällder ut dansare från back stage och alltihop mynnar ut i en enda stor dansfest, som slutar i att en rappare står längst fram och skriker åt publiken att putta sina motherfucking hands up in the air. Ja, men visst är det ju Kanye West, vem annars? Ja, ni förstår, det var utflippat.

Så där har ni Fredagen. Jag återkommer om Lördagen i ett senare inlägg, pallar inte skriva mer nu alltså, jag menar det är ju ändå garanterat 0 pers som pallar läsa den är textorganismen.

WoW Update - Okkervil vs. Idioten

Ikväll drar festlivaligheterna igång! Det är lite av en smygstart såhär på Torsdagen med endast ett gäng mindre klubbspelningar. Inget områdeshäng ikväll med andra ord. Det finns enligt oss två giganter som går upp i ringen ikväll, det är Okkervil River och det är Idiot Wind. Okkervil River spelar 22.00 på den stora teatern, och Amanda Bergman aka Idiot Wind sätter sig vid pianot inne i Domkyrkan 23.15. Eftersom att det är små spelställen så kommer inte så mycket folk in på dessa spelningar, vilket innebär att ska man komma in måste man köa ett rätt bra tag innan, vilket innebär att det handlar om ett val här; antingen lutar man sig tillbaka och myser till Idiot Wind, eller så rockar man lös till Okkervil River. Detta faktum har lett till att vårat lilla festivalcrew kommer att splittras redan första kvällen! Rasse har självklart valt Okkervil och jag har självklart valt Idioten. Johan rasar.

(Resterande Torsdagsakter är inte mycket att skriva hem om)

Fortsättning, och eventuella konsertrecensioner, följer...

Tågigt.

Nästintill ett lobotomerat tillstånd klistrar sig fast på ansiktet när man sittplatsar sig igenom Norrlands mörka landskap gud-vet-inte-när på natten. Lenndin ligger rådäckad efter två vinare, Johan sitter ihopklämd bredvid en till synes en helt ok man med en t-shirt med skojig text som man knappt kan tyda bakom den blåsvarta regnjackan han använder som täcke, och jag klarvaken, hostande men ändå i ett optimistiskt humör.

Huruvida jag vill ha något sagt i denna post är irrelevant, men värt att nämna är att vi nu är påväg emot Way Out West i Gbg. Kan väl nämna de artister som ska ses eller är intressanta under festivalen:

Torsdag (enbart klubbspelningar): Okkervil River, Timber Timbre

Fredag: Avett Brothers, Edward Sharpe and the Magnetic Zeros, The Hives, Explosions in the Sky, Fleet Foxes, Thåström, Iamamiwhoami, Prince, Empire of the Sun, WU LYF (MAXAD DAG) <- känns bra att jag kunde den kronologiska ordningen utantill. Jävlar.

Lördag: Mjadu. Kanye West, tiesto, pulp, Me and my Army. Inte lika maxad som fredagen.

Onsdag: LISEBERG

Mannen bredvid Johan har nu vaknat och väljer att ur sin ryggsäck ta ut en påse ostbågar, en halva fanta och en god bok, vilken i detta fallet är Romarblod, halv gud-vet-när på natten och mitt mellan Ånge(st) och resten av befolkade jordklotet. Jag ifrågasätter honom däremot inte, jag beundrar mer hans framförhållning och vision - att ha med sig mat på tåget. "mat". "tåg".

Radiohead - Basement Sessions TKOL

Radiohead spelar The King of Limbs på deras vanliga vis - i källaren. Sent ute med detta då det släpptes för ungefär en månad sedan, men fan så bra det är.

Se till att kolla i 1080p på tuben om ni har möjlighet.

Förutom The King of Limbs spelade de även två nya låtar, Staircase och The Daily Mail.

Somliga drömmer om att gå i trasiga skor

Sent igår natt tog jag det då till synes geniala beslutet att sova över i Luleå, istället för att åka tur och retur hem och sova inför del två av årets Luleåkalas. Idag känns beslutet om övernattning inte lika klockrent. Oduschad, med smutsiga kläder och trasiga skor sitter jag nu i centrala Luleå och invätar mina Piteå-kompanjoner och kvällens kalajs.

Samtidigt kan jag inte sluta att njuta av den här situationen. För det är något visst med att sitta helt ensam i en "storstad" - mysbakis, utan boende eller ägodelar inom räckhåll, förutom kläderna man har på sig - och slött titta på det förbipasserande folket. En liten kille spelar halvrisigt på sitt dragspel utan att någon egentligen lägger märke till det, och än mindre undanvarar honom en växelslant för besväret. En gammal alkisräv glider smidigt fram och frågar mig om jag möjligtvis har någon ciggarett att skänka honom (kan inte vara ett bra tecken att han väljer att fråga just mig...), det har jag inte. En annan medelålders TUNG härre med bakisglajor, hästsvans och fokus i blicken, svischar tutande förbi på sin permobil al à Italienska storstäder. Alltihop ackopanjerat av ett tjockt sorl av människors prat, skratt och rop.

Hela den här situationen får direkt mitt rastlösa blod att pumpa ut adrenalin och livslust i kroppen. Jag nästan skakar av exaltering när jag konstaterar för mig själv att det är dags att göra något riktigt utmanande igen. Något spännande och impulsivt, som får dagarna att gå långsammare igen (på ett bra sätt)! Någonting som ger en minnen som klamrar sig fast längre på näthinnan än den färdigkokade spagettin hemmavid... Nu drömmer jag mig iväg på allvar och omedvetet börjar jag smida planer i bakhuvudet... På Måndag åker jag, Rasmus och Johan ner till Göteborg för att kolla in Way Out West (förhoppningsvis hinner/orkar vi rapportera lite om festivalen här på bloggen). Tänk om jag efter det skulle moderatvaska returbiljetten hem, och istället ta min nätta packning och min gitarr över axeln och ensam vandra iväg i motsatt riktning? Bara se vart vägen för mig!

Jag vet. Jag är obotlig och nästan sorlig i min romantiska livssyn. Fan. Men tänk om...

Cornelis Vreeswijk får hur som helst knyta ihop den här flummiga säcken. Här har ni honom, den sanna fattiga trubaduren, live 1986!

Cornelis Vreeswijk - Balladen Om Fredrik Åkare



Cornelis Vreeswijk - En Gammal Knarkare (tyvärr är inte hela låten med på filmen)



Cornelis Vreeswijk - Felicia Adjö



Ingen kan mellansnacka som gamle Vreeswijk.

Sjuka tider för sjuka personer

G'day. Har lyckats fånga en fin förkylning här emot sensommaren. Med feber och ont i halsen i bagaget kan man göra väldigt mycket utan att göra någonting överhuvudtaget. Den huvudsakliga tiden på bättringsvägen går åt att kolla på filmer i min filmhörna, spela spel och i allmänhet fördriva tid, för tid finns det gott om och jag blir lika rastlös och sömnlös varje gång. Tror jag smittade ner farsan också. Ha. Bättre nu än senare.

Tillgången på tid innebär också att det finns mycket rum att kika runt efter ny musik, eller komponera egen. Eftersom jag är sämst på det sistnämnda då jag är sämst på att skriva texter och melodier så får jag helt enkelt tipsa om lite mysik, där less inte är more, utan more är.

Dagens fantastik (from. nu ett ord) står det vulkandrabbade, experimentella Island för. Med deras melodiösa alternativa äventyrsrock målar Sigur Rós och deras frontman Jónsi ett paradis där ståtliga hästar springer fritt över fälten i slow motion; de målar slutscenen till den vackraste filmen och kysser änglar med själens läppar. Med magnetiska rörelser klistrar Jónsi fast den saknade motpolen; likt en episk berättelse á Explosions In The Sky visar de isländska musikerna hur man arbetar med melodier, spänning, upplösning, tempo och pompösa klimax för att bygga upp en låt; de visar hur solen växer innan den till slut imploderar i ett vackert hav av färger som kastas ut i oändligheten. Beskrivande men med öppen tolkning. Speciellt då jag inte förstår isländska.

Festival. Precis så som jag beskrev ovan. Inget för er med dåligt tålamod.

Hoppípolla. Kanske deras mest välkända låt, live.

Superfull när jag är supertuff

Det här med remixer är ganska vanskligt. En bra remix är en hyllning till originallåten, en riktigt bra remix är BÄTTRE än originallåten till och med. Den absoluta majoriteten av remixer tillhör dock en tredje kategori - kassa remixer - och dessa kan, om det vill sig riktigt illa, förstöra en låt som från början var riktigt fet. Som sagt, vanskligt.

Alldeles nyss tipsade proffsbloggaren Davvan (4-klövern)mig dock om en remix som inte på något sätt smutskastar originalet. Denna låt ligger och väger någonstans mellan att vara en "bra" och en "riktigt bra" remix, jag har inte riktigt bestämt mig än, men ni kan ju döma själv!

Mange Hellberg ft. Organismen - Full när jag är tuff (DJ Large remix)


Originalet här ni här. Det ska förresten tidigare bloggkollegan Sebbe (som egentligen var för mycket av en slökuk när det kom till bloggande för att bli någon kollega i ordets rätta bemärkelse)
ha ett shout out för att han tipsade om.


Känner ni att ni inte kan få nog av sköningen Hellberg efter det här inlägget föreslår jag att ni släpar er till Klubbtältet på Luleåkalaset imorgon kväll, där han kommer att köra ett litet set!

Det här kunde ju vara nåt.

Jag har aldrig varit på Dreamhack, och jag har aldrig heller direkt sörjt det. Tills nu, när jag hittade en massa liveklipp från diverse spelningar som ägt rum där. Verkar det inte rätt schysst ändå? Tänk att slita med sig PS3:an och gömma sig från alla wow-spelare i något mörkt hörn, dygna, gå runt i smutsiga kläder och sprida en härlig svettodör omkring sig. Sedan, SEDAN dricka hälsovådliga mänger Joltcola och red bull och dansa loss till SMK som att man gick på speed.

I själva verket skulle det nog inte alls vara särskilt fett, men visst är tanken på det ändå småmysig? Döm själva!

Okkervil river och klöser

Okkervil River har lämnat sitt bidrag till 2011, och vilket bidrag det är; indiefolkarna levererar inte en dålig låt på deras album I Am Very Far, som låter lite som om Arcade Fire skulle skaffa en lillebror som alltid känner sig under sin storebror och därför alltid ska försöka vara bättre, mäktigare, större.

I Am Very Far är, enligt bandet själva, inget konceptalbum, men när man örnar igenom det känns det som om det är en berättelse rakt igenom på grund av kontinuiteten av hög kvalitet på låtarna. Men om jag måste välja en halva av de elva får det bli de första sex spåren som verkligen förför.

Sedan är problematiken att leverera ett bra liveklipp på någon av de nya låtarna, eftersom det är ett såpass nytt album, så det finns inte precis på de låtarna jag vill presentera, men jag lyckades ändå hitta en riktigt bra spelning från Letterman av låten Rider, kanske den mest Arcade Fire-inspirerade låten på albumet. Sedan att de påminner om Arcade Fire väl på scenen är ju lite väl creepy.

Oj, vad har sångaren Will Sheff för gitarr? En Martin 000-15? Fåsenu, vem mer har en sådan?

WYSIWYG (om än felstavat. Ska vara Piratess)

Gillar ni något av det ovanstående, hör och häpna till resten av albumet - jag måste då kolla bakåt i deras katalog för mer undangömda pärlor.

The Bill O'Reily of hip hop

Till att börja med: WOW, jag är impad över Jockes inlägg. Stolt. Nästan lite rörd. Nej vafan, nu överdriver jag såklart, men ett bra inlägg var det, som visar på att hoppet inte är ute för pojkvaskern!
Tilläggas bör dock att jag hoppas och tror att Lenndin inte kommer att göra bloggande om hiphop till någon vana. BALANSEN i bloggen skulle försvinna då, med tanke på hur barnsligt jävla enformig jag själv har blivit här på slutet.

Med det sagt vill jag gärna lyfta upp den där mysgubben Sage Francis igen (jag veeeeet, jag måste nog skärpa till mig snart). Att säga att det här framträdandet är klassiskt vore en underdrift. Det här framträdandet är Sage Francis motsvarighet till Dylans spelnig på New Port 1965.

Publiken har ingen aning om vad fan de ska göra, och Strange Famous Records (Francis skivbolag) slogan "what doesn't kill hip hop only makes it stranger" har aldrig känts mer passande. För det här är vrickat och okonventionellt. Ni kan tycka vad ni vill om skiten, men är ni intresserade av hiphop borde ni i alla fall titta. Haters are welcome.

Nu är han ute på jäävligt djupt vatten, indiepojken.

Jag har för tillfället 896 låtar i min playlist på Spotify, varav kanske fyra är raplåtar. Utöver detta lyssnar jag på kanske 300-500 låtar som inte finns på Spotify, varav noll är raplåtar. Av den musik jag konsumerar på daglig basis kan alltså uppskattningsvis 0,4% klassificeras som hiphop. Är man så pass oinsatt i en musikstil så är det så klart väldigt svårt att bedöma specifika låtar som bra eller dåliga. Det allra mesta flyter ihop i en sorts grå massa där allt låter nästan likadant. För den okunnige, som sagt.

Nu verkar det kanske som att jag lägger upp för en totalsågning av Kalles favorit Henry Bowers, men så är verkligen INTE fallet! Det jag försöker komma fram till är att Kalle, än en gång, har träffat rätt mitt i prick gällande min musiksmak! För den här låten sticker ut från mängden och har en soft jammig känsla över sig. Älskar självklart att de kör med den gammla skolans instrument (stor kärlek till kontrabasen!!), diggar den ubersnygga musikvideon (måste erkänna att den gjorde halva låten), jag gillar även att Henry verkar vara en så skön dude som inte tar sig själv på så allt för stort allvar, men framför allt; hands down för SKÄGGET! Tänk om man en dag skulle få ha äran att bära ett sådant praktverk, storartat.

Trodde aldrig att jag skulle tagga Henry Bowers i ett inlägg här i bloggen, men gjort är gjort och så var det med det. Bara därför så kan jag ju passa på att langa några av de ytterst få hiphop-låtar jag har på lager!

Nas & Damian Marley - Friends (gillar ni denna så kolla även in låten, Patience)



Den här låten har jag lyssnat på och gillat länge. Lite svårt bara för ´a spoiled white child´ som jag att känna igen sig i lyricsen...

Edo G feat. Masta Ace - Wishing



Just den här musikstilen kommer dock aldrig närmare mitt hjärta än den gör i det här klippet (när de kör Mammas Gata alltså, skulle gärna klippa bort låt två):

Promoe & Spiderdogs - Mammas Gata/Svenne Banan



Ni får ha överseende med detta inlägg, jag är ute och halkar på riktigt hala isar här. Men det var ett tappert försök i alla fall.

Röda dagar med mening, tack!

Vanligen när jag stiger upp ur min arbetslösa sent-in-på-dagendvala så brukar jag, efter att ha dragit mig ur sängen och slängt igång en kanna bryggkaffe, slå mig ner vid köksbordet och daska upp dagens nyheter från PT i väntan på en kopp av det svarta guldet.

Idag blev jag väl glad när jag under Nöje/Kultur-delen, där de brukar ha recensioner om musikalbum, konserter etc., hittade en liten notis (om än från TT Spektra) om Bon Iver. Det stod, om än kort, om hur 22:a juli nu officiellt är Bon Iver-dagen i Milwaukee, Wisconsin, enligt pitchforkmedia.

Tummen upp! De borde införa Bon Iver-dagen i Piteå också -> ytterliggare en dag att supa skallen av sig -> tjoho.

Hursomhelst, idag kickar vi igång veckan med The xx's självbetitlade album från 2009 - fantastiskt mysig reverbpop - ytterliggare ett band som har ett eget sound. Älskar egna sound. Man kan gosa i dem. Känns som att man kan simma igenom deras musik, blöt och oändlig.

Gos.

Dessutom är de i vår ålder, taget att ni som läser är i samma ålder som mig, annars är de inte alls det, utan snarare i min ålder, vilket gör mig lite, lite mer indie än er. Eftersom vi älskar live, här följer lite nice performances:

skrattade åt kommentaren: "it's amazing how eminem has evolved musically". För övrigt rätt coolt med en trummaskin använd på det sättet live.

Som sagt, en rekommendation till er att lyssna igenom om ni gillar det ovanstående, kanske på Spotify. Då är allt vi saknar ett album att följa upp debuten med, och möjligtvis en spelning i Sverige... vad sägs om Way Out West om två veckor?

I'm afraid it will be rain tonight

Jag är en periodare av rang, det vet ni som känner mig, och för er andra har det nog framgått rätt tydligt här i bloggen. Det blir rätt ofta att jag spyr ur mig inlägg som alla berör mer eller mindre samma sak, men hellre repetitiva inlägg än inga inlägg alls. Typ.

Det har hunnit bli ett par nördiga inlägg om rap battles och Henry Bowers har ni redan fått bekanta er med. Då han trots allt släppt ett gäng skivror samt turnérat runt halva världen ungefär (bl.a med favoritmysgubben Sage Francis!) tyckte jag dock att det var lite orättvist att BARA prata om hans briljanta battles. Nu rättar jag till det misstaget.

Allt tidigare tjat om battles, Atmosphere, Sage Francis etc. är nog ungefär så långt det går att komma ifrån Jocke och Rasses musikaliska intresse områden, men med den här videon tror jag att jag snubblat över något som EVENTUELLT kan falla åtminstone herr Lenndin i smaken.

Detta motiverar jag på följande sätt:
Skägget: Jocke är svag för herrar med skägg, det har vi lärt oss vid det här laget. Och liksom... kom igen, är det någon som har ett rejält skägg så är det mr. Bowers.
Instrumenten: Hela grejjen andas folkmusik. Banjo, kontrabas, dragspel, trumpet. Nytänkande och "back to the roots" på samma gång.
Konstigheten: Jocke gillar konstiga musiker, och det är Bowers ett LYSANDE exempel på. Han är, för att använda tidigare nämnda Sage Francis ord: "perfectly weird."
Melankolin: Det är dystert och mörkt, och det verkar båda kollegorna fascineras och attraheras av. Och vem kan klandra dem?

Nu länkar jag helt enkelt videon och ser fram emot JL:s ärliga utlåtande i sitt nästa blogginlägg!



Dessutom, bara för att det är så skojjigt, tycker jag att ni kan ta och kolla på denna spoken word-grej!



Simma lugnt.

Popmusik ur ett vardagsrum

Ligger för tillfället och andas långsamt i en klassisk campingstuga någonstans ute i Stockholms skärgård. Eftersom jag inte har något bättre för mig så tänkte jag skriva ett litet inlägg här. Och nu när det är sommar och hjärnan jobbar på lågvarv - och nu när i alla fall jag, just för tillfället chillar så hårt det bara går - då passar det väl jättebra med lite lättsmällt semesterpop!

The Head And The Heart heter bandet, The Head And The Heart heter skivan och det låter lite som en grupp vänner som spelat in ett gäng sköna låtar i ett vardagsrum, som en kul grej typ. Rätt opretentiöst, rätt straight forward och rätt bra.

The Head And The Heart - Down In The Valley



Här spelar dom de två inledande spåren på skivan, Cats And Dogs & Coeur D Alene, live!



Cheers!

Spottar ur mig vita lögner

Får tacka broder Jocke för det fina inlägget mitt i sommarsvetten. Jocke, som för tillfället är på tour runt i Sverige för att fånga alla festivaler, borde komma hem här i dagarna, och då kan man ge honom en kram, en kartong tobak och en hemmagjord krans av vita rosor som han kan ha på huvudet.

Har inte skrivit något på bloggen på grund av, som jag ändå visste innan jag började med det, att man blir lite less sådär. Men, det betyder inte att jag inte har utforskat ny musik de senaste 4 månaderna. Det, om något, innebär motsatsen, because that's what I do.

Det är bara att kolla in beviset. Spotify har blivit mer eller mindre som en dagbok gällande mitt musikaliska utforskande och kartläggande, och det har eskalerat en del på senaste.

le playlist

Och all musik där är musik jag tycker är inspirerande och bra. Samt Taken By A Stranger av Lena, för hon är snygg, och några låtar som är antingen konstiga eller löjligt roliga. Och väldigt mycket musik där på senare tider har kommit från en annan "Spotifybloggare", kan ni gissa vem?

Stickans lista

Jajemän, där har ni ungdomens källa, inget mindre än Stickans lista, vilket alltså är Jockes!

Om vi kopplar ihop allting till en röd tråd så spelade White Lies på Hultsfredsfestivalen förra veckan, vilken bland andra jag och Jocke ville fara till lite sista minuten, men det blev tyvärr inte av.

White Lies är ett av många band som har hittat mig den senaste månaden, och det är min favoritgenre, vilket är alternativ rock... tror jag i alla fall. Den är omfattande, fan, så vi säger så.

Den här låten slängdes in i playlisten den 30:e Juni. Mycket fin låt med grym refräng som man (se: jag) kan relatera till. Ungefär såhär hade det kunnat se ut förra veckan på Hultsfred.

Och apropå alla dessa festivaler så ska vi (Se: Jag, Jocke och vår trustworthy companion) ju faktiskt till Way Out West i augusti, och tagget dit börjar närma sig maximum. Jag bokade inte in mig på festivalen därför den sprudlade av asm artister, som skräddarsytt för mig, utan istället här i efterhand så har jag lyssnat in mig en hel del på artister som ska till festivalen, vilket 1. ger dåligt, DÅLIGT med indiecred; och 2. känns fantastiskt, då det är så mycket jag har hittat.

Jocke, i inlägget under, länkade till WU LYF, vilket är ett av många band som kommer dit, och de blir inte att missa. Jag rekommenderar hela deras första platta. Helt eget sound. Lite älska eller hata, gissar jag på.

Sedan har vi youtubesensationen Iamamiwhoami, ett projekt som leds av sångerskan Jonna Lee. Stor, stor rekommendation till de som gillar elektronisk pop/rock med en liten twist. Sedan är alla musikvideor som en lång, kryptisk, konstig berättelse. Om man studerar noga så vet man vad det handlar om. Det älskar jag. Det är nästan skam att inte låta dem ha ett eget inlägg här på bloggen.

Här är, till exempel, n.

Och en y.

Och ett adjö.

I väntan på den tredje musiktören

Visst saknar man Rasses långa och flummiga inlägg här på Dagensmp3or? JA, det gör man! Det var länge sedan vi fick ta del av hans musiknörderi här på bloggen, och vi kan bara hoppas att en comeback inte ligger allt för långt bort.

Personligen - bakom kulisserna - har jag dock haft konstant full koll på vår bloggkollegas musikkonsumtion. Med jämna mellanrum trillar det in sms, direkt från Mörtgatans mest inspirerade övervåning, med rykande heta musiktips som allt som oftast faller mig i smaken till 100% - och ibland mer därtill! Jag önskar bara att dessa finfina tips också skulle dimpa ner här på bloggen. Man kan inte få allt här i världen I guess... Men för att ni läsare inte ska känna er helt förda bakom ljuset - samt för att höja förväntningarna inför att kanske åter få se inlägg signerade R.Larsson - tänkte jag nu vidarebefoga två av mina absoluta favoriter bland de tips jag fått av honom under de senaste halvåret.

Den här låten har totalt rockat sönder min värld ända sedan jag hörde den första gången. Ibland behöver jag rensa ur mina hörselgångar ordentligt från alla trögflytande gnällvisor som ekar där dagarna i ända. Då väljer jag utan en millisekund av tvivel välja denna låt och blåser på så högt jag bara pallar! (PS. Pressa anläggningen till max nu fö fa'an!!)

Dinosaur Jr. - Said The People



Och sänk nu för guds skull inte volymen för här kommer akt två!

WU LYF - Such A Sad Puppy Dog

Spammarrrrrnaararaarrrn!

En bra bloggare vet att man ska sprida ut sina inlägg med jämna mellanrum för att locka tillbaka läsarna. Jag har dock aldrig utgett mig för att vara någon bra bloggare och när jag kommer på något att skriva om måste jag göra det på en gång för att inte hinna glömma bort det. SÅ:


Jag såg precis att ännu en singel från Kanye Wests och Jay-Zs kommande gemensamma superstjärneprojektplatta Watch the Throne (som avser att visa alla fjuniga up and coming-rappare att; än kan de bara drömma om att överglänsa de gamla rutinerade stjärnorna på raphimlen)har droppat!

Låten känns spontant inte som någon hitsingel direkt då den inte innehåller någon supercatchy loop eller liknande. Jag gillar dock den här typen av samplingar, och då jag är svag för Otis Redding tycker jag såklart det är rånice att det är honom de har samplat. Kontentan: jag diggar, som fan. Lyssna:

Otis feat. Otis Redding by watchthethrone

Watch the Throne släpps alltså om typ en och en halv vecka och jag är grymt spänd. Det kan såklart gå hur som helst, men - med tanke på singlarna som kommit och att det de facto är Kanye och Jigga Man vi snackar - har jag rätt höga förväntningar. Vill ni läsa mer om hela grejjen rekomenderar jag denna länk. Wikipedia är din vän.

Get your shit together little girl!

Okej! Jag tycker det känns vettigt att vi fortsätter reppa lite grym Luleåmusik. Både Zacke och Movits! har det tjatats om relativt mycket här, men jag har inget minne av att jag någonsin nämnt superduperbandet Skaburbian Collective, vilket jag hade för avsikt att ändra på nu. Det är nämligen ypperlig sommarmusik. Ypperlig, I tell you!

Det här med att kategorisera musik känns more often than not både svårt och onödigt, och det här är inget undantag. Om vi ändå ska göra ett försök skulle jag nog kalla deras musik för... Hmmm.... en skön mix av reggae slash ska slash pop slash säkertmassaandragrejjer. Bra är det i alla fall, nåt så inåt helvete! Och, som sagt, YPPERLIG musik för strandaktiviteter, ölaktiviteter och ja... för alla möjliga aktiviteter egentligen.

Ett gäng personliga favvisar:

Little Girl



Flow



Welcome



Sen, eftersom det inte alls är länge kvar till hockeysässen drar igång (och eftersom det är en hyperfet låt) vore det väl nästan brottsligt att inte snöra in Kristoffer Börlins (som alltså är den sköna lirare som sjunger i Skaburbian)klassiska Lulevisa i smeten. Finns knappast ett Luleåhjärta där ute som inte börjar dunka nästan farligt hårt av den sista versen.




Tar och slänger in det här reportaget också som ett litet encore.




Som Jocke skulle ha sagt, om det här var en engelskauppsats: THE END!

(Edit: såg nu när jag skulle tagga inlägget att jag tydligen skrivit om dom tidigare, så hela upplägget blev ju lite tokigt nu. Tänk så det kan gå!)

Inget nytt under vår midnattssol.

Nej, det här är ingen ny låt direkt, däremot vet jag att många fortfarande inte insett briljansen i Zackes suuuuuperskiva Visst Är Det Vackert och därför skäms jag inte för att, med en dåres envishet, fortsätter promota den då och då.

Inget nytt under vår sol är off the hook och helt perfekt "lounge-ig" när klockan är 23 och man är i full gång med det omöjliga uppdraget att chilla ner och försöka lura kroppen att man är åtminstone lite småtrött, när man i själva verket är alldeles för pigg för sitt eget bästa.

Nu börjar jag glida off topic, så... lyssna bara på låten.

Först kom ingenting...

Måste börja med att säga att jag stortrivs med den nya uppdaterade designen på bloggen! Det var nog hög tid för en renovering trots allt. Bra jobb där Kalle! I övrigt har jag inte mycket att komma med om jag ska vara helt ärlig. Ville mest slänga iväg ett inlägg för att smaka på de nya fräscha salongerna här på Dagensmp3or. Men något i musikväg måste jag ju dra till med när jag ändå är igång med detta impulsinlägg! Det får bli lite Wild Nothing. Förhoppningsvis har jag inte nämnt dem tidigare här i bloggen. Det är ett amerikanskt enmansprojekt signerat en snubbe vid namn Jack Tatum, som själv sjunger och spelar alla instrument. Förutom när han spelar live så klart, då har han hjälp av ett gäng medmusikanter.

Musikstilen skulle jag beskriva som svävande och drömsk, lite i samma anda som bl.a. Beach House och Empire Of The Sun, så ni som gillar de banden kanske även fattar tycke för detta:

Wild Nothing - Chinatown



Wild Nothing - Live In Dreams

Gilla skiten ur våra inlägg!

Eftersom Facebook är det nya svart och allt det där ansåg jag det lämpligt att även den här fantastiska bloggen kläddes med en gillaknapp. Ni hittar den under varje inlägg och på så sätt är det supersmidigt att ge oss en klapp på axeln för ett bra inlägg och på samma gång göra gratisreklam för oss. Vi är attention whores (duuuh...), så vi gillar om ni gör gratisreklam för oss.

Sedan, när jag ändå har er uppmärksamhet vill jag passa på att lyfta det här klassiska klippet. Jag har sett det hur många gånger som helst, och det har säkert ni också, men det är lika roligt och fett varje gång. Dagens tips är att ni kollar in swede masons kanal på Youtube, killen gör flippat skojjiga videos/tramslåtar.
Jeremy Clarksson ska såklart också ha beröm för att han är en sådan sköninggubbe.



/ENDSPAM

Oh shit! vilken briljant idé det här är.

Jag borde nog ha postat det här inlägget när det var någorlunda nytt, meneh... någon har säkert missat det så jag postar det nu i alla fall. Hela klippet är en presentation, och då det känns lite väl mastigt att skriva en presentation till en presentation så serverar jag helt enkelt länken (notera förresten att man, tack vare den nya bad ass designen, numer kan se hela bildrutan. Trevligt, va?):



För er som inte är prenumeranter av Basementality battles på Youtube och undrar vem denna sköna lirare är har ni i den här videon möjlighet att bekanta er med hans klassiska (om än något enformiga) reactions.



Förresten, visst lägger ni som sett Mighty Ducks-trilogin märke till hur EXTREMT lik Goldberg the goalie han är?!

Klagosångens kung överträffar sig själv

Jag vet inte om det är någon ide att ägna ett blogginlägg här åt Bon Ivers nya skiva Bon Iver. Den har ju blivit en smula mer promotad än någonting han tidigare gett ut. Milt talat. Men samtidigt har cirkusen snurrat med all jävla rätt! För efter debuten For Emma, Forever Ago - som var ett rent och skärt mästerverk från början till slut - så hade Justin Vernon ett berg att bestiga inför uppföljaren. Hur skulle den här andra fullängdsskivan ens kunna komma i närheten av debuten? Det var sen gammalt att Justin införskaffat både nya bandmedlemmar och modernare inspelningsutrustning. På förhand kändes risken för ett platt fall överhängande. Man kunde läsa att inspelningarna tagit oerhört lång tid och jag var rädd att de hade gjort det klassiska misstaget att tvätta låtarna så hårt att de tappat all färg. Rädd att Justin hade trasslat in sig mixning, finputsning och overdubs, och att all den själ som bar upp den första skivan hade runnit ut i sanden.

Jag kunde inte ha misstagit mig mer. Att jag ens tvivlade en sekund på Justin Vernons briljans får mig att må illa. Albumet Bon Iver är genialt. Finns inte mycket annat att tillägga. Det fanns tydligen en person som kunde överträffa For Emma, och det var Justin Vernon själv. Så klart.

En skiva som Bon Iver kräver dock en del av sin lyssnare. Som med all bra och ambitiös musik så tar det några genomlyssningar innan man inser storheten. Låtarna är inte uppbyggda på klassiskt radiovis med tre fläskiga refränger som direkt sättet sig i knoppen. Dessa låtar är istället ett enda långt och smaskigt epos! Första gången skivan verkligen landade hos mig var en sen natt då Bon Iver gör sig som allra bäst. Jag satt ensam på en veranda vid 6-tiden efter långt midsommarfestande. Nostalgisk och sentimental - som man ju så ofta blir efter en fest, i alla fall jag - så pluggade jag in hörlurarna och lyssnade på Bon Iver från början till slut medan solen gick upp. Från Perths karaktäristiska intro till Beth/Rests vackra outro. Just där pch då kändes det som en skiva jag kommer lyssna på tills jag dör.

Bon Iver - Calgary



Bon Iver - Holocene (Live)

Henry Bowers siktar på världsdominans!

WOOOOOOP!

Den första helgen i augusti går World Domination 2 av stapeln i Toronto. Det kommer att bli det största internationella battle-eventet någonsin och förmodligen kommer det bli hur grymt som helst då man samlat en massa av de största namnen (som tillsammans representerar 8 länder) på ett ställe.

Henry Bowers kommer att vara där och representera Sverige (det kommer Shazaam också, men... whatevs) och jag känner mig hyfsat säker på att han kommer fortsätta att göra oss sådär stolta och patriotiska som man annars bara är när man hör den svenska nationalsången efter en tre kronor-match.

Här är trailern till eventet. Get psyched.



Som ytterligare pepphöjare kan vi väl slänga med den här också, som jag skulle vilja påstå är den roligaste battlen jag haft nöjet att kika på.



Godnatt etc.

Det började med ett kompband men slutade i ett capo...

Jag vet inte om jag är snabb eller långsam med att släppa den här nyheten. Nevermind nu släpper jag den i alla fall: The Tallest Man On Earth har släppt en ny låt vid namn Weather Of A Killing Kind, som nu finns att ladda ner gratis OCH lagligt. Den svenska folkhjälten tämligen skiter ut fina melodier, i äkta Dylananda!

Jag har bara hunnit lyssna igenom låten ett par gånger än så länge, så det är ännu för tidigt att uttala sig om hur bra eller dålig den är. Men det man direkt kan säga om låten är att det låter som det brukar. Inga konstigheter, det är Kristian Mattsons raspiga stämma, lika oputsad och rostig som alltid, ackopanjerad av en halvskränig akustisk gitarr. Det är en text med många in- och utgångar, som kan övertolkas på många olika sätt, men som vanligt utgår ifrån en simpel kärleksvisa. En intressant fotnot är att ett återkommande parti i låten påminner väldigt mycket om Bob Dylans Black Diamond Bay. Och Kristian som sedan debutalbumet gjort sitt bästa för att försöka tvätta av sig stämpeln som "Dylan-kopia", aj aj aj...

När jag satt och väntade på att låten skulle buffra klart (på vårt för tillfället vidriga internet) inför en första lyssning, så var jag upprymd av tanken på att detta kanske inte alls skulle låta som det brukar! Den långa mannen från norr har trots allt turnerat runt ensam med sin gitarr i x antal år by now, och någon gång måste ju även han tröttna. Har man tänkt. Under sommaren har även rapporter trillat in om att TTMOE har genomfört den andra hälften av sina liveframträdanden uppbackad av ett helt BAND! Till hälften fylld av rädsla, till hälften fylld av nyfikenhet har jag suttit och väntat på vad som kanske komma skall i framtiden. Skulle TTMOE med den här låten gå från folkie till någon sorts wierd rockmusiker?! (Liknelserna med Dylan tar aldrig slut).

Men efter att buffringen var slutförd och låten gick mot sitt outro kunde jag - lätt besviken, men även rätt lättad - konstatera att dessa förändringarna låtit vänta på sig. Det upphausade ovädret slutade i ett capo som flyttats några band upp på gitarren... Kanske lika bra det.
Bedöm själva:

The Tallest Man On Earth - Weather Of A Killing Kind

Sist på bollen.

Upptäckte precis det här underbara lilla klippet, det är mer än 1,5 år gammalt men jag har inte sett det förrän nu. Hur jag lyckats undgå det har jag ingen aning om, men det spelar ju ingen som helst roll nu. Kid Cudi är grym och Ratatat är så sjukt jävla bad ass så det finns inte, tillsammans gör de det här klippet så fett att jag inte tror att min hjärna kan ta in all fethet. Titta. NU.



Synd på den sunkiga kvallan bara.

Nytt från Atmosphere!

Nu kan även vi på denna sida Atlanten ta del av Atmospheres nya video till The Last To Say. Låten är överfet, men det visste vi redan. Att även videon skulle vara det var ingen jätteskräll. Atmospheres videos har en tendens att vara det, nämligen.

Simpelt, snyggt och gripande - ett bra recept på en musikvideo om du frågar mig. Dra på helskärm och titta för böööveeleeeeen!

En kommentar på tuben löd förresten: "Atmosphere is the definition of good hip hop. Nuff said.", och ja, jag säger då inte emot.




BAM!

Well anybody can be just like me, obviously. But then again, not too many can be like you, fortunately.

När man inte kan sova slår man på Blonde On Blonde. Världens bästa skiva. Världens bästa Dylan. Absolutely Sweet Marie är en superlåt. Dock inte i samma klass som Sad Eyed Lady of The Lowlands, Stuck Inside of Mobile..., Visions of Johanna och One of Us Must Know, men nu fick vi ta det som erbjöds på Youtube.

I'm trippin' this drink got me sayin' a lot

Den här videon må vara gammal, med spegelvänd bild och en censurerad Kanye West. Men ändå. Det här är bra skit. Mer än så behöver man väl inte säga?

Robyn + A-trak = realness

Jag gjorde ju det fatala misstaget att utelämna ett guldkorn när jag fick det att regna A-trak förra veckan. Robyn känner ni redan till, och missade ni det tidigare inlägget kan ni scrolla ner lite så känner ni även till Alain Macklovitch. Den här klubb- respektive radiomixen är överfet. Missa ej.

Tågkupé blues

Efter drygt en månads tågluffande runt om i Europa tidigare i sommar så har mp3-spelaren gått varmare än någonsin tidigare. När man vistas på tåg i snitt 35 timmar i veckan så finns det en HEL DEL tid över att försöka ta död på. Eller "ta död på" är fel ord... Snarare värdesätta! För det finns någonting väldigt speciellt - nästan storslaget - med att sitta i en halvsliten tågkupé mitt ute i ingenmansland någonstans mellan Berlin och Budapest. Resesällskapet sover djupt sedan länge och man är lämnad ensam med sina grumliga och mest djupgående funderingar. Huvudet är lätt lutat mot tågfönstret och man blickar långt ut över det förbipasserande landskapet. Man pluggar in hörlurarna, slår igång de skönaste reselåtarna man har på lager och NJUTER!

Här kommer en några av låtarna som agerade soundtrack igenom denna Europaresa:

Monsters Of Folk - Map Of The World



Monsters Of Folk - Ahead Of The Curve



Flogging Molly - If I Ever Leave This World Alive



The Tallest Man On Earth - Kids On The Run



Bob Dylan - Bob Dylan's Dream

Fantastisk bloggserie. Fantastisk.

Videobloggarna från Movits! och Zackes två USA-turnéer var minst sagt roliga att titta på. Minst sagt. Sedan ett par månader tillbaks har dock även Looptroop Rockers gett sig in i gamet, och ja... jag måste erkänna att de smiskar norrbottnisk röv när det kommer till att langa grymma videobloggsavsnitt (pröva säga det ordet så snabbt du kan tio gånger).

Serien heter One Bag Travellers, den är råbra, du borde se den, sista avsnittet dök upp för några dar sen och det hittar du här:



BAAAAAM!

# 151

Råkade precis se att bloggen fyllde 150 inlägg igår. Jag påstår inte att det är något att fira eller så, men... I'm just sayin'. Jag har tjatat nog mycket om Sage Francis tror jag, så det är väl ingen idé att dra hela hyllningsgrejjen ännu en gång. Att han de facto är en av de smartaste killarna inom hiphopen idag är dock värt att poängteras.

Den har låten och videon är både rolig, fin, vemodig, fyndig och trevlig på samma gång. Dra igång den i 1080p (om ni har bättre uppkoppling än det risiga ADSL:et här ute i Rövarviken, that is), maxa volymen och mys.



Roger över, Roger ut.

Vad fan gjorde jag när jag var 15?

A-trak är en bra DJ. Fel av mig. "Bra" är ett understatement. Han är en av världens bästa, snarare. (De flesta av er känner förmodligen bäst till honom som ena halvan av Duck Sauce, DJ-duon bakom den instanta klubbhiten Barbra Streisand)

Vad som imponerar mest på mig (utöver alla odödliga electro- och hiphopmästerverk han producerat, samt det faktum att han verkar vara en allmänt skön lirare då, såklart) är hur länge han har varit verksam. Snubben har inte hunnit fylla 30 men har ändå varit professionell DJ i mer än halva sitt liv. När han var 15 (F E M T O N) år gammal vann han DMC World DJ Championship, som precis som namnet antyder alltså är världens största DJ-mästerskap. Fascinerande? Absolut! Imponerande? Mycket! Ångestframkallande? En aning.

Här kan ni kika på hur det gick till förresten:



Sedan 1997 kan man säga att hans karriär varit något av ett segertåg, och han har hunnit med allting från att DJ:a åt Kanye West till samarbeten med Lupe Fiasco och på senare tid ett gäng colaborations med stora streetwearmärken som Nike och Circa.

Kan ni som mig inte få nog av duden följer här ytterligare några smaskiga godbitar:









PEACE!

Mani kan vara underbart

Jag brukar vara rätt stolt över mina dryga 30 Dylanvinyler + diverse CD-skivor, DVD:er och böcker. Det har alltid känts som, kanske inte imponerande, men i alla fall anständig arsenal. Men, jag har precis mött min överman. Å det grövsta.

Om ni som jag fascineras över nörderi får ni inte missa denna artikel. Här snackar vi imponerande samling. In absudrum, nästan. Duden har bootlegs från 2 500 (!!!!) av Dylans spelningar. Need I say more?

EN FLÄSKIG DYLANSAMLING.

Hockey town soundtrack

Snart dags för konferenssemi nummer tre för krigarna i Detroit. Med två matchers underläge ser läget inte överdrivet ljust ut, men en seger ikväll och vändningen är på gång. Mest för att tagga mig själv lite extra tänkte jag länka några låtar som brukar ljuda genom PA:t i The Joe.

Vi börjar väl med den allra största klassikern?







Nej, nu åker vi.

121 minuter Peace and Love-tagg

I natt hade jag som vanligt ingenting vettigt för mig, så jag spenderade en knapp halvtimme eller så med att snöra ihop en fin liten playlist med några av årets Peace and Love-akter.
Jag lade som sagt inte ned överdrivet mycket tid på listan, så jag vill absolut inte hävda att det är respektive artists bästa låtar som är med, men jag tycker ändå att playlisten visar på hur sjukt mycket grym musik som kommer att kunna avnjutas i Borlänge i sommar.

Framför allt Jocke bör kika in denna. Cirka två timmar Borlängepepp.

Förresten fixade jag även ett litet hopkok med hiphop från åren då hiphopen var som bäst. Mycket västkust, såklart. Lite nittiotalsrap.

Adjöööö

The family sign, forts.

Okej, nu har jag lyssnat igenom skivan från början till slut. Jämfört med andra skivor i genren är den riktigt stark, men jämfört med andra Atmosphere-skivor är den inte fullt så grym, tyvärr.

Kanske beror det på att förväntningarna byggdes upp något enormt med hjälp av de tre inledande spåren, som är SVINBRA, men det känns som att den aldrig riktigt lyfter till de nivåerna som den skulle kunna göra och att skivan liksom kommer av sig någonstans efter den första tredjedelen.

Det kan såklart vara så att det helt enkelt är en skiva som tar ett tag att lära sig älska, så jag ska såklart inte döma ut den totalt innan jag lyssnat igenom den fler gånger.

Gillar ni lite mer nedtonad hiphop med bra texter ska ni tveklöst lyssna igenom denna i alla fall.

Bästa spåret är The last to say, och det har ni här:

The family sign

Jag skäms. Atmospheres senaste platta har funnits ute i snart tre veckor och jag ha fortfarande inte lyssnat på den i sin helhet. Jag gör det nu istället, jag ska återkomma med intryck senare, men jag kan redan nu säga att det är en mer nedtonad skiva än den dansanta When life gives you lemons - you paint that shit gold. Det är mycket gitarrer och pianon, vissa melodislingor för faktiskt tankarna till Kent. Skumt kan tyckas, men jag gillar. Jag gillar som fan.

Han spelade på sin egen begravning

Det finns få saker som berör mig djupare än gamla människor som med insikt ser tillbaka på ett långt och hårt liv. Speciellt storartat blir det när det handlar om musiker som gör denna tillbakablick igenom EN SISTA skiva, där han/hon - ärlig som ett öppet sår - ger sin publik sitt allra sista inspelade andetag. När denna skiva dessutom visar sig vara mästerverket som kröner en hel karriär, då är det fan i mig inte lätt att hålla tillbaka sentimentaliteten.

Det jag lite för kryptiskt, lite för osammanhängande och lite för uppblåst försöker komma in på är Johnny Cash sista album(serie) och avsked, American Recordings. Det kommer aldrig någonsin göras en coversamling som är lika stark som denna. Aldrig. På ren och skär dödsångest spelade Cash, tillsammans med den legendariska producenten Rick Rubin, in dessa fem skivor under de sista åren av sitt historiska liv. Bokstavligt talat döende lyckades han skapa musihistoria med avskalade och redan klassiska covers på allt från Simon and Garfunkle till Depeche Mode.

Den här musikvideon (och även låten) måste vara den vackraste och sorgligaste jag har sett. Prisbelönt med all rätt!

Johnny Cash - Hurt



En annan tung låt från samma albumserie, Johnny Cash - When The Man Comes Around



En annan musiker som i slutskedet av sitt liv lyckats prestera något han aldrig tidigare varit i närheten av är Roky Erickson. I ett projekt tillsammans med indieikonen Okkervil River släppte han 2010 albumet, True Love Cast Out All Evil. Även denna skiva har ett tydligt skimmer av svärta över sig, och Döden verkar ha varit ständigt närvarande under hela inspelningen.

Roky Erickson ft. Okkervil River - True Love Cast Out All Evil



Roky Erickson ft. Okkervil River - Goodbye Sweet Dreams

A take away show

Att producera kortfilmer i storstadsmiljö har länge varit en populär trend bland de stora och mer etablerade musikbloggarna runt om i världen. Dessa korta live-uppträdanden är nästan ALLTID uppbyggda på samma sätt: Ett litet filmteam på kanske tre personer hänger med ett mer eller mindre känt indieband under några timmar. Det är ALDRIG fråga om något vanligt intervju-upplägg utan istället brukar avsnitten inledas med lite avslappnat kallsnack - som i vissa fall, om bandet i fråga vill försöka framstå som lite extra sköna, toppas med en eller annan bärs. Ofta utspelar sig detta under en promenad mot platsen där framförandet sedan ska utföras. Det är tydligen viktigt att den här platsen ALLTID är alternativ och urban. Det kan t.ex. vara ett hustak, en hiss eller ett litet café.

Jag tycker det här är ett ganska intressant sätt att vinkla dessa små filmklipp på. Man får en känsla av hur det kanske såg ut innan artistens stora genombrott, när bandet eller artisten fick harva sig fram genom att spela på gatan eller mindre klubbar. Att jag fastnat så mycket för de här små bloggfilmerna kan nog även ha mycket att göra med min fascination och romantisering av livet som fattig gatumusiker i någon av världens stora kulturstäder...

Här följer några av de finaste godbitarna:

Phoenix - 1901



The Soundrack Of Our Lives - The Passover



Noah And The Whale - Give A Little Love, Mary



The Tallest Man On Earth - The Gardener.
Mycket för att de hänger i en så episk musikaffär i New York! Den sköna butiksägaren: "How do you like that little guitar?". Christian: "It's beutiful!". Den sköna butiksägaren: "1800".

Bon Iver, 21 Juni, 2011 - Be there!

Efter fyra år av lååång väntan (bortsett ifrån en liten ep-törstsläckare 2009) så börjar man nu äntligen kunna skymta Bon Ivers andra album i horisonten!

För några dagar sedan släppte de nämligen ett litet smakprov från den kommande skivan på ca. 30 sek (som jag tyvärr inte hittar atm). Det är så klart väldigt svårt att bilda sig en uppfattning om en hel skiva efter att endast ha hört ett enda intro (eller vad det nu kan vara), men jag får ändå känslan av att den här skivan kommer vara lite mer välproducerad, och ha en lite större ljudbild än debuten. Lite mindre vedbod, lite mer kyrka? Man kan bara gissa, men det kommer hur som helst att bli helt sinnesjukt storartat!

Några dagar senare släpptes det mer information om plattan. Den kommer att gå under namnet Bon Iver (vilket ju faktiskt känns rätt jävla fantasilöst om man ska vara ärlig...), och från att ha varit i princip helt ensam i skapandet av den första skivan, For Emma, Forever Ago, så har Justin nu bjudit in rekordmånga medarbetare till denna uppföljare. Inte mindre än 8 olika musiker och 3 tekniker/producenter har medverkat på inspelningarna. Bland dessa återfinns självklart de tre bandmedlemmar som Justin Vernon turnerat med sedan debuten 2007, men även The Nationals stråkarrangör Rob Moose, en blåstrio, samt en snubbe vid namn Greg Leisz på pedal steel gitarr.

Albumcover:



Även albumets låtlista är släppt för allmänheten att beskåda. Så BESKÅDA nu dessa....städer:

1. Perth
2. Minnesota, WI
3. Holocene
4. Towers
5. Michicant
6. Hinnom, TX
7. Wash.
8. Calgary
9. Lisbon, OH
10. Beth/Rest

Vi avslutar med den obeskrivligt fina låten, Brackett, WI, som Bon Iver släppte på samlingsskivan Dark Was The Night (2009), vilket är ett samlingsalbum där en rad kända artister bidrog med varsin låt till förmån för välgörenhetsorganisationen, The Red Hot Organization, som jobbar mot HIV och AIDS. Låttiteln gör ju att man får en rätt stark känsla av att den kan vara rätt nära besläktad med den kommande skivan...



Vad ska man säga...

"John Frusciante is working on a new album."

http://stadium-arcadium.com/forum/viewtopic.php?t=35124

Ni tror inte jag hoppade till i mitten av min halvdvala imorse när jag bringade min e-post forth igenom min mobil och dingade upp den rubriken? Satt mig upp direkt och klämde ur mig ett "YES!", sedan var morgontröttheten borta. Sådana nyheter skulle jättegärna få hitta the shelves varje morgon för min del, även om det inte är officiella sådana.

Hursomhelst, en liiiten bekräftelse på att grejer händer är ju alltid skönt. Ytterliggare en platta att räkna med framöver, men är väl bäst att inte bygga upp förhoppningarna för mycket då allting isåfall har en tendens att inte hända.

Och, eftersom vi inte riktigt kan gå härifrån tomhänta så levererar jag till er passande nog min väckarklocka från hösten 2007, en kort men vacker instrumental låt, som tyvärr trots sin skönhet inte gjorde mig så mycket gladare av att stiga upp till t.ex. Matematik A 08.10.

Att spela spel är ju kul!

Ibland skulle jag vilja skriva lite om film på den här bloggen också. Kanske skulle vara en uppfriskande omväxling ibland. Jag vet dock inte, med tanke på bloggens namn kanske det vore falsk marknadsföring? Vad tycker kollegorna? Vad läsarna tycker väger såklart in ungefär lika mycket, och med det menar jag inte att kollegorna har mer att säga till om, utan att läsarna helt enkelt är ungefär lika många som kollegorna.

Anywhooooo, tills detta blir verklighet (eller ens en färdig idè, den har inte riktigt växt färdigt i mitt huvud ännu) får man helt enkelt hitta sätt att vinkla saker och ting lite åt det hållet, så:

David Fincher är ett av de största genierna som knallar omkring i ett par skor, och nu pratar jag inte bara in terms of regissörer, utan om människor i allmänhet. Detta är snarare ett faktum än en åsikt. Ikväll glodde jag på The Game och satt under två timmar med munnen halvöppen av ren och skär förtjusning. Har ni inte sett den - se den. Har ni sett den - se den igen för guds skull.

Utöver själva storyn och regin gillar jag det minimalistiska less-is-more-soundtracket. Det når inte riktigt upp i samma klass som Fight Club och The Social Network (om vi snackar Fincher), men fortfarande riktigt bra.

Speciellt förtjust är jag i filmen end song (om någon har en bra översättning tas den emot med öppna armar) skriven och framför av kultbandet Jefferson Airplane. Extra bra blir den såklart om man sett filmen och förstår symboliken med låtvalet, men i vilket fall som helst är det en fet låt.

Har ni tragglat er igenom hela den här väggen av osammanhängande text kan ni lika gärna lyssna på låten tycker jag.



Och med det önskar jag er alla en god natt!

Gamla bekanta

För ett par år sedan gick jag ifrån att vara en helt vanlig musikkonsument - som lyssnade på färdigserverade melodier som "alla andra lyssnade på" - till att istället bli mer eller mindre besatt av att själv försöka hitta nya intressanta artister och låtar. Helst musik som inte så många hunnit få upp ögonen för ännu. Med andra ord så bestämde jag mig för att skaffa en egen musiksmak.

Precis i början av den här perioden så lyssnade jag extremt mycket på det amerikanska bandet The Shins. Om jag inte minns helt fel så är nog The Shins förmodligen det första bandet som jag upptäckte helt på egen hand. Det vill säga utan att bli tipsad av någon kompis, familjemedlem eller radiokanal. Jag är medveten om att detta inte på något sätt var ett exklusivt fynd - det är ju inte direkt så att The Shins är speciellt okända - men det blev ändå lite av "mitt" band under den här perioden.

Nu för tiden lyssnar jag inte speciellt mycket på dem längre, men när jag väl gör det så infinner sig alltid en känsla av trygghet. Det är lite som att komma hem igen efter att ha varit borta ett längre tag, och känna den där välbekanta lukten av sitt eget hus.

Den här låten har figurerat på många bilskivor igenom åren, The Shins - Phantom Limb.



Här är en rätt mäktig live-version av låten Sleeping Lessons. Lite halvtaskig kvalité på ljudet tyvärr, men det höjer nästan bara rockfaktorn emot slutet!



När jag ändå är inne på The Shins så måste jag även snabbt passa på att nämna sångaren James Mercers andra band, Broken Bells. De släppte sin debutskiva, The High Road, i sommras, vilket innehöll en hel del bra mosik!

Angående det här med att vara peppad.

Hallå! allå! å! ååå...

Det ekar lite här, inte sant? Våra få, men ack så trogna läsare har nog blivit ännu färre vid det här laget. Givetvis har vi inget att skylla på, annat än det uppenbara faktum att det här med kontinuitet är rätt knepigt. Nåja, nu föll andan på och då är det lika bra att smida medan järnet är varmt.

Peace and Love har nämnts några gånger redan, och faktum är att jag aldrig varit mer sugen att åka än i år. Ledigheten är fixad, nu återstår bara biljett samt resesällskap. Men det är ju sånt man (jag) fixar sådär i sista minuten.

Årets line up är något alldeles extra. Den är smått overklig. Den är som en bal på slottet, alldeles.. alldeles... underbar! Tänkte lista några av anledningarna till att min peppmätare slagit alla rekord och blivit överhettad. Utan direkt inbördes ordning (förutom Dylan då såklart, han kommer givetvis alltid först, på alla listor).

Bob Dylan. Behöver inte kommenteras, bästa akten hittills på P&L (säger en som aldrig varit där), den störste av alla de stora, någonsin.

Shelter From the Storm, Live (kan buffra något slött, håll ut)

Atmosphere. Förmodligen världens bästa hiphop just nu. Vill verkligen se dem live nu (Atmosphere spelar faktiskt live på riktigt, som ni ser i klippet) , särskilt som jag lyckats missa två av deras appearances redan (Hultsfred och Malmö).



Sage Francis. Glädjande nog kommer Atmosphere att slita med sig polaren och Rhyme Sayers-kollegan Sage Francis till Dalarna. Ännu en favorit, som det tjatats om här i bloggen. Genialisk textförfattare och en allmänt älskvärd person. Bör absolut inte missas.



CunninLynguists. Tung, fet, grym hiphop. 'Nuff said.



The Strokes. Ni känner alla till dem. De flesta av er älskar dem. Jag förstår varför. Ett av världens absolut bästa rockband just nu. Smutsigt men välpolerat på samma gång. Säkerligen en grym liveakt. Deras platta Is this it står sig som en av de grymmaste plattorna i min blygsamma arsenal.



Är detta inte anledning nog att släpa sig ner till Borlänge? Då ger jag er ytterligare några motiveringar:

Timbuktu
Looptroop
The Sounds
Mando Diao
Ziggy Marley
Kapten Röd
Ryan Bingham

Någon annan som siktar på att ta sig ner, och vad ska ni i så fall se?

Sen ska jag givetvis fixa resten av Lars Erikssons gig också, det är ju rent förjävligt hur mycket jag dragit ut på det där. Nu är det dock filmtajm!

En kedjerökares vackra muttrande

Vid det här laget står det nog rätt klart att jag föredrar ärrade whiskyvokalister framför välkammade smörsångare. Den största andledningen till detta är att i 98 fall av 100 så har dessa sanna musiker verkligen någonting att berätta. Deras musik är - till skillnad från radiosångfåglarna - nästan alltid helt och hållet skapad av, och handlar om, dem själva. På så sätt får deras musik en helt annan genuin känsla av ärlighet över sig, som man inte hittar i en trallvänlig och totalmaxad melodifestivalrefräng.

Så nu ligger jag här igen, golvad på den kalla träparketten i stugan, åter igen nyförälskad i ännu en hes folk/country/bluespoet. Bandet heter Deer Tick, och startades som ett soloprojekt av den kristallklara frontmannen John McCauley. Hittills har de åstakommit tre ablum, War Elephant (2007), Born On A Flag Day (2008), och det riktiga mästerverket, The Black Dirt Sessions, 2010.

Smaka nu på detta, Deer Tick - 20 Miles!



And the beat goes on! Deer Tick - The Sad Sun

Ingen kan deka ner sig som Jeff Bridges

Jag antar att ingen som läser den här bloggen har lyckats missa att Bob Dylan är klar för Peace & Love i sommar. Desto fler är möjligtvis omedvetna om att en annan Dagens mp3or-favorit är klar för samma festival, nämligen Ryan Bingham.

Ryan Bingham (som Kalle har nämnt tidigare i den här bloggen) fick sitt stora genombrott år 2009, när han stod för det Oscarsvinnande soundtracket till den Oscarsvinnande filmen Crazy Heart. Den filmen kan jag för övrigt varmt rekommendera till de som inte redan sett den! Alltid lika magnifike Jeff Bridges spelar huvudrollen som bortglömd countrystjärna, och som vanligt så överträffar han sig själv i att spela alkoliserad och bitter föredetting.

I alla fall. Här spelar Ryan Bingham den prisbelönta låten The Weary Kind.



En annan grym film med ett grymt soundtrack är ju Into The Wild (2007), som nog får räknas som en av mina absoluta favoritfilmer. Där är det Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder som ligger bakom den finfina akustiska musiken i filmen.

Eddie Vedder - Society

Valen har börjat lukta radio

Londonbandet Noah and the Whale har i dagarna passat på att släppa sitt tredje album vid namn, The Last Day On Earth . Singeln L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. har spelats en hel del på svenska radiostationer, och det är ett rätt talande faktum för hela detta nya album. Noah and the Whale verkar nämligen ha gått och blivit lite radiokåta på äldre dagar. Produktionen är välputsad, trummorna är elektriska, och den akustiska gitarren är utbytt mot elgitarr och synthar. Allt medan den gamla goa gatumusikkänslan börjar bli näst intill omöjlig att återfinna i den nya kliniskt perfekta ljudbilden. Nymodigheter!

Är det någonting jag verkligen börjar tröttna på så är det att all ny musik nu för tiden strävar mot att vara 100% fläckfri. Vad hände med de nakna och ärliga skivorna, fyllda med skit i fogarna? Vad hände med låtarna som vågade skära lite öronen, men ÄVEN skära i hjärtat? Nu låter jag som en bitter, romantisk och övernostalgisk gammal man, jag vet. Men jag har även en liten poäng, det vet jag också. Ju mer uppklätt, fintvättat och välvårdat någonting är - desto ointressantare blir det.

Samtidigt förstår jag hur Noah and the Whale tänker. Debutalbumet, Peaceful The World Lays Me Down, hade många fina sidor och blev mycket uppskattat. Sedan misslyckades de totalt med att följa upp den fina inledningen med, The First Day Of Spring, som är ett helsegt och trist album utan några som helst poänger. Så i och med detta album vill de självklart komma in i matchen igen - och jag bör direkt understryka att låtarna i sig är det verkligen inget fel på! Det är den allt för överambitiösa produktionen som ger en så kass eftersmak.

Hade de fina texterna och melodierna istället inramats av det gamla hederliga soundet - som präglade den första skivan (dvs. en ensam fiol, en akustisk gitarr, orgel, samt VANLIGA trummor) - så hade nog, The Last Day On Earth, blivit en rätt vass skiva, men nu kan jag bara inte älska den... Jag är däremot ganska övertygad om att den kommer att tas emot väl av många andra, och att flera av låtarna kommer säkerligen att spelas en hel del på radio runt om i Europa. Så om bandet - som jag misstänker - medvetet valt att sälja en del av sin själ till skivbolagen och radiostationerna, så har de nog lyckats.

Noah and the Whale 2008, innan de hade råd med laptops. 5 av 6 nylånsträngar!



Give A Little Love, även den från debutskivan, Peaceful The Wold Lays Me Down.



Noah and the Whale 2011, post laptopsjukan. 3 svaga och ostämda nylånsträngar av 6 möjliga.



//Konservatisten

New Orleans, you fucking fucks!

Om ni inte tagit er tid att kolla in den lite sådär halvhyllade HBO-serien Treme ännu, så gör det! Det är en skönt tillbakalutad serie som utspelar sig i New Orleans strax efter Katrina-katastrofen 2005, och fokuserar på den unika - extremt softa och lite haschiga - mentaliteten som alltid präglat staden och folket som bor där. Eftersom att New Orleans är världsberömd för sin blues-, RnB- och jazzmusik, och lite av ett mecka för gatumuisikanter av alla de slag, så är serien dessutom fullmatad med musik. Men det allra bästa med Treme är dock de sköna karaktärerna som alla är väldigt välskrivna, välspelade och färgstarka!

Detta är ett klipp med en av huvudkaraktärerna, Creighton Bernette, som är en halvbitter och avdankad författare med skrivkramp. Han är väldigt politiskt engagerad när det kommer till bevarandet av New Orleans själ, och här lägger han upp en video på YouTube där han kritiserar regeringens sätt att behandla återuppbyggandet av New Orleans efter katastrofen.



Börjar ni plöja första säsongen nu så bör ni vara klara lagomt till att den andra säsongen släpps senare i vår!