Det här med fylleinlägg...

Hela fenomenet med att skriva blogginlägg då man druckit en öl för mycket är givetvis något.... låt oss kalla det dråpligt. Men nu har jag varnat er och ni väljer själv om ni ska läsa vidare efter denna mening eller ej.

Någon kvar? Soft! Hela meningen med det här inlägget var egentligen att lyfte en helt galet grym Dylan-låt som ofta, helt och hållet oförtjänt, tenderar att glömmas bort. När jag surfade runt på Youtube, desperat letandes efter detta guldkorn kom jag dock att finna en helt annan infallsvinkel till ett blogginlägg.

Jag hittade inte låten. Som så många gånger tidigare när det gäller Dylans episka mästerverk. Från detta drar jag, åtminstone, två slutsatser:

1: Någon, antingen his highness himself eller någon annan (förmodligen en kombination) är alldeles för jävla inställd på att rengöra internet på allt som kommer ens i närheten av ett upphovsbrott mot Dylans verk. Detta är trist, då alla borde få möjlighet att bli upplysta, så att säga.

2: Det är ALLDELS för jävla många människor som spelar in covers på Dylans låtar. Jag menar, det är inte okej att söka efter ett mästerverk, och istället mötas av tusentals (nästan bokstavligt Tusentals!) taskigt framförda covers. Inför en fn-konvention som förbjuder covers på Dylans låtar, omgående!

Sådär, då var det avklarat. Jag skulle som sagt dela med mig av en helt annan låt, men den var omöjlig att finna, men DETTA är rätt fint det också. Lyssna bara på texten. Oh my fucking god (god being Dylan) !

Ni har såklart redan listat ut det redan, men ja, givetvis blev det helt galet mycket napp ikväll!

The shapeshifter!

Jag gillar Dylan. Det är ingen nyhet. Han dyker ofta upp här i bloggen, men sanningen är den att jag inte tycker om att skriva om honom. Eller okej, sanningen är snarare att jag får prestationsångest när jag ska skriva om honom. Jag kan helt enkelt inte sätta fingret på vad jag gillar med honom, jag blir kallsvettig av tanken på att i ord formulera storheten med hans sånger.

Jag hade ikväll tänkt göra ett försök att skriva några rader om hur mångfacetterad han är, hur många olika nyanser av honom det finns att upptäcka och allt det där. Det gick inte den här gången heller. Det känns faktiskt lite larvigt att ens försöka, då jag liksom inte anser mig berättigad att beskriva honom. Det låter lite lamt, jag vet, men verkligheten kan vara rätt lam ibland.

Då jag däremot fortfarande har viljan att förmedla honom i bloggen blev det en liten, kompromiss kan vi kalla det. Här kommer ett gäng olika versioner på samma låt, där den första länken är den ursprungliga studioversionen. Observera att jag inte på något sätt påstår att alla versionerna är jättebra, men ni kanske förstår varför det är svårt att ledsna på mannen i fråga.

Nu åker vi!







Version 4

Version 5



Jag är ganska säker på att detta blev i kronologisk ordning, men jag ska inte svära. Lägg förresten också märke till att klippen är från fem olika årtionden. Han är ihållig gubbjäveln!

Universal Soldier

Jag ska inte ljuga och säga att jag är något stort fan av Donovan, men han har gjort en hel del sköna låtar, däribland den jag alldeles strax ska bjuda på. Kvallan är som den är, men vi får helt enkelt finna oss i att de inte hade några hd-kameror på sextiotalet. Tycker i allmänhet det är roligare med klipp innehållandes live-framträdanden, så ni får helt enkelt hålla till godo.



Jag kan heller inte låta bli att länka detta klipp från Don't look back (som alltså är en dokumentär om Dylans legendariska england-turné, den är svinfet och den måste ses, av ALLA) där Donovan träffar sin idol, och de kör en liten session. Stort.

Kinks

Ljudet på denna video är förståeligt nog inte det allra bästa, men ändå, det här är grymt alltså.