Festivaldagbok del 2

Ångrar lite att jag utlovade en del 2 på den här festivalsummeringen, men vafan, har ändå inte mycket annat att pyssla med här där jag sitter på tåget hem mot hösten igen.

Lördagen inleddes med att vi krigade oss upp relativt tidigt för att vara i god tid till dagens första - och enligt mig även största - konsert, The Tallest Man On Earth, som till min stora lycka blev klar för festivalen bara dagar innan den drog igång. Och när Mattsson, efter helgens kanske längsta soundcheck, svidat om till linne och klev ut på scenen för att, som så ofta, inleda med låten I Wont Be Found, var sommaren verkligen tillbaka på nytt igen! Klarblå himmel och en intensivt gassande sol fick både publiken och Kristian att bada i svett, och man såg tydligt hur den lilla dalmasen fick kriga sig igenom låtarna för att inte kollapsa i solsting. Men SOM han krigade sen! Trots gitarrer som ville stämma om sig i värmen och ett lite semesterslött textminne, så bjöd TTMOE på en finfin insats. Favoritlåtar staplades på hög och i mellansnacket så framstod han precis lika genuin och jordnära som alltid! Han fick även högsta betyg av GP dagen efter, klart välförtjänt.

I övrigt var Lördagsschemat väldigt avslappnat eftersom att nästan alla MÅSTEN hade spelat på Torsdagen och Fredagen. Därför kunde vi lungt spatsera runt på området och njuta av det magiska vädret och den sköna stämningen. Först kika in Noah And The Whale på avstånd medans vi tröck lite festivalkäk. Sedan avnjuta The Jayhawks svängiga klassiker liggandes i det gröna gräset. När solen så smått var på väg ner var det så dags för ett annat k-märkt band att göra entré, i form av Pulp. Vad finns det att säga om den konserten...? Ja, de avslutade föga förvånande med sitt ess, låten Common People. Den var lika grym som den alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Pulp gillar verkligen sin Common People. Det får man ge dem.

Sist ut i vårat Way Out West 2011 var den jordnära, prestigelöse och ödmjuke, mr. fötterna på jorden, Kanye West. Han inledde med att höjas upp mitt ur publikhavet, ståendes på en 15 meter hög platå. Där satte han tonen direkt liksom. Det var flådigt och fläskigt och fet SHOW rakt igenom. Även om ingen av oss någonsin lyssnat på en hel Kanye-låt från början till slut var vi alla ändå rätt stoked efter konserten. Det var röj rakt igenom och alla i publiken liksom kramade det sista ur deras älskade Way Out West, samtidigt. Där och då.

Så. Det var det. Nu sitter man här på nattåget och försöker smälta alla intrycken.Jag antar att allt som återstår nu är att riva av festivalarmbanden, raka av semesterskägget och ta ett ordentligt adjö av sommaren. För nu kommer den verkligen inte tillbaka mer det här året. Det är bara att acceptera och försöka smälta. Det som återstår är minnen och en ensam fråga, som likt en liten fis hänger sig kvar lite extra länge i luften, "vad hände egentligen?"

A take away show

Att producera kortfilmer i storstadsmiljö har länge varit en populär trend bland de stora och mer etablerade musikbloggarna runt om i världen. Dessa korta live-uppträdanden är nästan ALLTID uppbyggda på samma sätt: Ett litet filmteam på kanske tre personer hänger med ett mer eller mindre känt indieband under några timmar. Det är ALDRIG fråga om något vanligt intervju-upplägg utan istället brukar avsnitten inledas med lite avslappnat kallsnack - som i vissa fall, om bandet i fråga vill försöka framstå som lite extra sköna, toppas med en eller annan bärs. Ofta utspelar sig detta under en promenad mot platsen där framförandet sedan ska utföras. Det är tydligen viktigt att den här platsen ALLTID är alternativ och urban. Det kan t.ex. vara ett hustak, en hiss eller ett litet café.

Jag tycker det här är ett ganska intressant sätt att vinkla dessa små filmklipp på. Man får en känsla av hur det kanske såg ut innan artistens stora genombrott, när bandet eller artisten fick harva sig fram genom att spela på gatan eller mindre klubbar. Att jag fastnat så mycket för de här små bloggfilmerna kan nog även ha mycket att göra med min fascination och romantisering av livet som fattig gatumusiker i någon av världens stora kulturstäder...

Här följer några av de finaste godbitarna:

Phoenix - 1901



The Soundrack Of Our Lives - The Passover



Noah And The Whale - Give A Little Love, Mary



The Tallest Man On Earth - The Gardener.
Mycket för att de hänger i en så episk musikaffär i New York! Den sköna butiksägaren: "How do you like that little guitar?". Christian: "It's beutiful!". Den sköna butiksägaren: "1800".

Valen har börjat lukta radio

Londonbandet Noah and the Whale har i dagarna passat på att släppa sitt tredje album vid namn, The Last Day On Earth . Singeln L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. har spelats en hel del på svenska radiostationer, och det är ett rätt talande faktum för hela detta nya album. Noah and the Whale verkar nämligen ha gått och blivit lite radiokåta på äldre dagar. Produktionen är välputsad, trummorna är elektriska, och den akustiska gitarren är utbytt mot elgitarr och synthar. Allt medan den gamla goa gatumusikkänslan börjar bli näst intill omöjlig att återfinna i den nya kliniskt perfekta ljudbilden. Nymodigheter!

Är det någonting jag verkligen börjar tröttna på så är det att all ny musik nu för tiden strävar mot att vara 100% fläckfri. Vad hände med de nakna och ärliga skivorna, fyllda med skit i fogarna? Vad hände med låtarna som vågade skära lite öronen, men ÄVEN skära i hjärtat? Nu låter jag som en bitter, romantisk och övernostalgisk gammal man, jag vet. Men jag har även en liten poäng, det vet jag också. Ju mer uppklätt, fintvättat och välvårdat någonting är - desto ointressantare blir det.

Samtidigt förstår jag hur Noah and the Whale tänker. Debutalbumet, Peaceful The World Lays Me Down, hade många fina sidor och blev mycket uppskattat. Sedan misslyckades de totalt med att följa upp den fina inledningen med, The First Day Of Spring, som är ett helsegt och trist album utan några som helst poänger. Så i och med detta album vill de självklart komma in i matchen igen - och jag bör direkt understryka att låtarna i sig är det verkligen inget fel på! Det är den allt för överambitiösa produktionen som ger en så kass eftersmak.

Hade de fina texterna och melodierna istället inramats av det gamla hederliga soundet - som präglade den första skivan (dvs. en ensam fiol, en akustisk gitarr, orgel, samt VANLIGA trummor) - så hade nog, The Last Day On Earth, blivit en rätt vass skiva, men nu kan jag bara inte älska den... Jag är däremot ganska övertygad om att den kommer att tas emot väl av många andra, och att flera av låtarna kommer säkerligen att spelas en hel del på radio runt om i Europa. Så om bandet - som jag misstänker - medvetet valt att sälja en del av sin själ till skivbolagen och radiostationerna, så har de nog lyckats.

Noah and the Whale 2008, innan de hade råd med laptops. 5 av 6 nylånsträngar!



Give A Little Love, även den från debutskivan, Peaceful The Wold Lays Me Down.



Noah and the Whale 2011, post laptopsjukan. 3 svaga och ostämda nylånsträngar av 6 möjliga.



//Konservatisten