Jag antar att ingen som läser den här bloggen har lyckats missa att Bob Dylan är klar för Peace & Love i sommar. Desto fler är möjligtvis omedvetna om att en annan Dagens mp3or-favorit är klar för samma festival, nämligen Ryan Bingham.
Ryan Bingham (som Kalle har nämnt tidigare i den här bloggen) fick sitt stora genombrott år 2009, när han stod för det Oscarsvinnande soundtracket till den Oscarsvinnande filmen Crazy Heart. Den filmen kan jag för övrigt varmt rekommendera till de som inte redan sett den! Alltid lika magnifike Jeff Bridges spelar huvudrollen som bortglömd countrystjärna, och som vanligt så överträffar han sig själv i att spela alkoliserad och bitter föredetting.
I alla fall. Här spelar Ryan Bingham den prisbelönta låten The Weary Kind.
En annan grym film med ett grymt soundtrack är ju Into The Wild (2007), som nog får räknas som en av mina absoluta favoritfilmer. Där är det Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder som ligger bakom den finfina akustiska musiken i filmen.
Londonbandet Noah and the Whale har i dagarna passat på att släppa sitt tredje album vid namn, The Last Day On Earth . Singeln L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. har spelats en hel del på svenska radiostationer, och det är ett rätt talande faktum för hela detta nya album. Noah and the Whale verkar nämligen ha gått och blivit lite radiokåta på äldre dagar. Produktionen är välputsad, trummorna är elektriska, och den akustiska gitarren är utbytt mot elgitarr och synthar. Allt medan den gamla goa gatumusikkänslan börjar bli näst intill omöjlig att återfinna i den nya kliniskt perfekta ljudbilden. Nymodigheter!
Är det någonting jag verkligen börjar tröttna på så är det att all ny musik nu för tiden strävar mot att vara 100% fläckfri. Vad hände med de nakna och ärliga skivorna, fyllda med skit i fogarna? Vad hände med låtarna som vågade skära lite öronen, men ÄVEN skära i hjärtat? Nu låter jag som en bitter, romantisk och övernostalgisk gammal man, jag vet. Men jag har även en liten poäng, det vet jag också. Ju mer uppklätt, fintvättat och välvårdat någonting är - desto ointressantare blir det.
Samtidigt förstår jag hur Noah and the Whale tänker. Debutalbumet, Peaceful The World Lays Me Down, hade många fina sidor och blev mycket uppskattat. Sedan misslyckades de totalt med att följa upp den fina inledningen med, The First Day Of Spring, som är ett helsegt och trist album utan några som helst poänger. Så i och med detta album vill de självklart komma in i matchen igen - och jag bör direkt understryka att låtarna i sig är det verkligen inget fel på! Det är den allt för överambitiösa produktionen som ger en så kass eftersmak.
Hade de fina texterna och melodierna istället inramats av det gamla hederliga soundet - som präglade den första skivan (dvs. en ensam fiol, en akustisk gitarr, orgel, samt VANLIGA trummor) - så hade nog, The Last Day On Earth, blivit en rätt vass skiva, men nu kan jag bara inte älska den... Jag är däremot ganska övertygad om att den kommer att tas emot väl av många andra, och att flera av låtarna kommer säkerligen att spelas en hel del på radio runt om i Europa. Så om bandet - som jag misstänker - medvetet valt att sälja en del av sin själ till skivbolagen och radiostationerna, så har de nog lyckats.
Noah and the Whale 2008, innan de hade råd med laptops. 5 av 6 nylånsträngar!
Give A Little Love, även den från debutskivan, Peaceful The Wold Lays Me Down.
Noah and the Whale 2011, post laptopsjukan. 3 svaga och ostämda nylånsträngar av 6 möjliga.
Om ni inte tagit er tid att kolla in den lite sådär halvhyllade HBO-serien Treme ännu, så gör det! Det är en skönt tillbakalutad serie som utspelar sig i New Orleans strax efter Katrina-katastrofen 2005, och fokuserar på den unika - extremt softa och lite haschiga - mentaliteten som alltid präglat staden och folket som bor där. Eftersom att New Orleans är världsberömd för sin blues-, RnB- och jazzmusik, och lite av ett mecka för gatumuisikanter av alla de slag, så är serien dessutom fullmatad med musik. Men det allra bästa med Treme är dock de sköna karaktärerna som alla är väldigt välskrivna, välspelade och färgstarka!
Detta är ett klipp med en av huvudkaraktärerna, Creighton Bernette, som är en halvbitter och avdankad författare med skrivkramp. Han är väldigt politiskt engagerad när det kommer till bevarandet av New Orleans själ, och här lägger han upp en video på YouTube där han kritiserar regeringens sätt att behandla återuppbyggandet av New Orleans efter katastrofen.
Börjar ni plöja första säsongen nu så bör ni vara klara lagomt till att den andra säsongen släpps senare i vår!
För er alla som gillar en lugnare EP med gitarr och sång är det bara att ta en lyssning på den tidigare nämnda EPn "Submarine EP" av Alex Turner som släpptes igår. 5 helgoa låtar som kan passa perfekt till en lugn och skön vårpromenad i solen. Perfekt för er som gillar Paolo Nutini, Arctic Monkeys och i allmänhet myspop av det lugnare slaget.
Detta är Piledriver Waltz. Om ni är intresserad i att mysa ner er och bara släppa så finns resterande av EPn uppladdad någonstans på tuben. Finns även som torrents lite här och var, finns tyvärr ej på spottan än.
Sedärja, då har jag slutligen fått tummen ur och lagt upp första delen av Krokodilspelningen på allas vår favorittub.
"Varför lägger han inte ut hela spelningen på en gång?" tänker ni nu, och ja, det är inte en helt obefogad fundering. Det blir dock roligare såhär tycker jag. Bekvämare för mig i alla fall.
Visst är förresten denna akustiska less-is-more-versionen ännu bättre än den på skivan? Till och med ganska mycket bättre? Eller är jag larvig nu?
Nu ämnar jag SVT-playa (dags att göra det till ett verb!) lite innan läggdags.
Fan. Det suger när man kommer att tänka på en låt, eller ett band, att tipsa om här i bloggen, men som man sedan inte har någonting vettigt att berätta om i övrigt. När allt man har att säga är någonting i stil med: "Detta är rätt schysst, kolla in det när ni har tid/ork vetja!". Man SKULLE i och för sig kunna nöja sig så, men det känns ändå roligare de gångerna när man har någonting ytterligare att tillägga...
Nu vet jag inte om det beror på att jag börjar bli hjärntvättad av att servera liftbyglar dagarna i ända här uppe i Gällivare (måste vara uppe i ett sexsiffrigt antal utdragna liftbyglar snart), eller om jag bara drabbats av en tillfällig släng av apati just ikväll, men den här gången har jag verkligen ingenting nämnvärt att berätta om vare sig artisten (Villagers), eller låten (Becoming A Jackal), i detta klipp. Förutom möjligtvis:
Detta är rätt schysst, kolla in det när ni har tid/lust vetja!
PS. Älskar Manbearpig-grabbarna som dansar med till låten i mitten av videon!
Det sket sig det där med ljudklippet. Förvånad? Jag? Tveksamt.
Har varit fullt upp i helgen (faktiskt, jobb, hockey och alkoholintag är energidränerande), så jag har liksom inte kommit mig för att fixa det. Imorgon jobbar dock kväll och har således några timmar över under dagen att försöka pula med det. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det lutar mot en halvrisig Youtube-slideshow.
Jag hoppas att vi inte hunnit tappa de få läsare vi hade på grund av allt denna oförmåga att leverera när det gäller, börjar nästan bli lite tjatigt det här med att be om ursäkt.
Innan jag stämplar ut vill jag förmedla denna, om någon missat den. Visst är det väl ändå otroligt trevligt att se av våra älskade Foo Fighters inte börjat mjukna på äldre dar?
Nej, nu går jag på reservtanken känner jag. Hej så länge.
Arctic Monkeys har nu, efter singel(?)släppet Brick by Brick nu, som spekulerat, släppt information angående deras uppkommande album, no. 4 i kronologisk ordning, som har fått namnet Suck it and See som kommer att släppas 6 Juni 2011. Det Los Angeles-inspelade albumet kommer innehålla 12 låtar och säljs i formaten CD, vinyl samt digital download.
01. She's Thunderstorms 02. Black Treacle 03. Brick by Brick 04. The Hellcat Spangled Shalalala 05. Don't Sit Down 'Cause I've Moved Your Chair 06. Library Pictures 07. All My Own Stunts 08. Reckless Serenade 09. Piledriver Waltz 10. Love is a Laserquest 11. Suck It and See 12. That's Where You're Wrong Den bästa låten blir solklart... Nummer två eller nummer tolv.
Visst är väl ändå Ennio Morricone den störste och mest geniala kompositören av filmmusik genom alla tider? Eller har vi några andra förslag, såhär spontant?
Jag lovade ju att dela med mig av ljudklippet från Krokodil tidigare idag, och då kan jag givetvis inte gå och lägga mig innan jag fullföljt. Om jag förstått det hela rätt behöver ni bara klicka på den här länken för att ta del av kalaset.
Såja. Med det sagt känner jag att det är på sin plats med ett litet förtydligande: ha inte några stora förväntningar på kvalitén (kvalitén på ljudet, that is), vi får trots allt komma ihåg att det är inspelat med en mobiltelefon och dessutom komprimerat till mp3-format. Några har säkert glädje av det dock, inte minst Jocke som inte kunde närvara på grund av sina åtaganden på fjällen uppe i Lappland.
Ni behöver förresten inte på något sätt känna er smutsiga som lyssnar på detta mediokra bootleg-klipp, Lars själv verkar inte ha några invändningar (tack förresten för hjälpen att sprida bloggen, gratisreklam kan man aldrig få för mycket av - och låt oss vara ärliga, just den här bloggen behöver fan all reklam den kan få), skulle det visa sig att jag har fel på denna punkt kommer jag givetvis att ta bort klippet, lite jävla skam har jag ändå i kroppen.
På tal om Krokodil och fenomenet med bootlegs väntar jag fortfarande, med en dåres envishet på att denna man ska dyka upp och förgylla krokodil-besökarnas liv för ett par timmar. Större mirakel har ju inträffat, titta bara på AIK som har 2-0 i matcher mot HV71.
Lektion i inlevelse:
Hoppsan, där rann visst tiden iväg igen, nytt inlägg kommer när jag snubblar över något vettigt att skriva om. God natt kamrater!
Jag kom för någon timme sedan hem från en rätt övermäktig lunchspelning på Krokodil. Lars Eriksson (nej, jag tänker inte använda något förskräcklig epitet och förknippa honom med tv4:s succéprogram) och gitarristen Anders Pettersson bjöd på ett gäng låtar från den nyligt utgivna plattan Rust and golden dust.
Spelningen var som jag redan antytt grym, om än lite kort. Publiken var rätt liten, men tacksam och väluppfostrad (bortsett såklart från de äldre förmågor som satt i bordet bredvid oss och envisades med att skramla med kaffekopparna och prata alldeles, alldeles för högt).
Lars och Anders var vänliga nog att spela Ink well dweller som jag efterfrågade, och jag kan med glädje konstatera att den håller måttet även live. Växlade några ord med huvudpersonen efter spelningen, av två anledningar ökade min respekt för Lars Eriksson ytterligare lite grand efter detta snack.
1: Han var otroligt trevlig. 2: Han äger en totalt jävla överfet Spider-man-börs!
Ja, jo, just det, det bästa till sist:
Fiskade upp Iphonen och lyckades föreviga hela spelningen, ljudet är OK även om det försämrades något när jag konverterade filen från AAC till mp3. Tänkte slänga upp den på rapidshare efter kvällens jobb, och givetvis delar jag med mig av den här i bloggen.
Erik tipsade om en skön kuf han hade sett på Tv4 Nyhetmorgon för några dagar sedan, Daniel Norgren. Han spelar en slags bluesinspirerad pop/rock (bluesen lyser igenom olika mycket i olika låtar) och är för tillfället ett enmansband. Detta på grund av att han bor rätt långt ute på landet och som han själv säger: "Det är ju det att man har 6 mil tur och retur om man ska åka och repa med ett band liksom... Då är det nästan roligare att göra det själv". Därför har han istället meckat ihop ett specialgjort litet trumset så att han på så sätt kan ackompanjera sig själv, ni får se själva hur det går till i klippet här nedan.
Här har ni honom Daniel Norgren!
Nu ska han snart ut på en norrlandsturné och har då till slut valt att värva två gubbar som ska följa med honom, en basist samt en piano/orgelspelare.
PS. Kolla även in denna intervju som Nyhetsmorgon gjorde i samband med liveuppträdandena. Han verkar vara en helt grymt härlig snubbe!
När jag hörde Daniel Norgren för första gången så kom jag direkt att tänka på Seasick Steve. De har lite samma uttryck, både på och utanför scenen. Seasick Steve är ju även mästarnas mästare när det kommer till hemmagjorda instrument, se bara här!
Vad fan, vi tar ett sista! "I Started Out With Nothing And Still Got Most Of It Left", ett citat som passar in rätt fint på båda herrarna i detta lite bluesiga inlägg.
Lyssnade på P3 idag på jobbet. De spelade Joakim Thåströms klassiska låt Fan Fan Fan. Det gjorde mig glad. Får alltid lite framtidstro varje gång en - för att använda Filip Hammars nya favorituttryck - värdig låt spelas på radio. Nu är kanske inte Fan Fan Fan den allra smalaste låten genom tiderna, but still. Ett stort steg för musikläggarna på P3. Ett litet steg för mänskligheten.
Nu måste jag ju självklart försöka toppa P3, så därför bjuder jag på inte mindre än TVÅ Thåström-låtar! Släck lamporna i rummet, höj volymen några snäpp, och sedan är det bara att luta sig tillbaka och njuta.
Kolla in där om ni är sugna på att fara till någon festival i Sverige eller utomlands i sommar. Det är en sida som har bra koll på så gott som alla festivaler världen runt, och är up-to-date med nya bandsläpp hela tiden till nämnda festivaler. Väldigt praktisk sida att gå in att kolla på utan att surfa in på de enskilda festivalernas hemsidor.
Än ser jag tyvärr inte någon som verkar klockren för mig, men det är väldigt många veckor av bandsläpp kvar innan det är dags för festivalperioden, så det är väl bara att tummen hålla.
Varit tyst här ett tag. Jag ska inte hitta på någon anledning, det blev bara så helt enkelt. Gjort är gjort och allt det där.
Tyvärr blir det inget matigt inlägg nu heller, jag tänkte bara tipsa om detta underbara lilla stycke musik som jag hittade i Gamereactors chefredaktörs alldeles eminenta blogg som ni hittar HÄR.
Eftersom den ack så briljanta The Social Network blev piskad av skräprullen King's Speech på Oscarsgalan tänkte jag att den fan ska få lite uppskattning här i bloggen istället.
Nine Inch Nails är inget favoritband direkt, men HOLY CRAP, Trent Reznor kan göra filmmusik!
Arctic Monkeys och i allmänhet myspop av det lugnare slaget. 