Jag gillar Dylan. Det är ingen nyhet. Han dyker ofta upp här i bloggen, men sanningen är den att jag inte tycker om att skriva om honom. Eller okej, sanningen är snarare att jag får prestationsångest när jag ska skriva om honom. Jag kan helt enkelt inte sätta fingret på vad jag gillar med honom, jag blir kallsvettig av tanken på att i ord formulera storheten med hans sånger.
Jag hade ikväll tänkt göra ett försök att skriva några rader om hur mångfacetterad han är, hur många olika nyanser av honom det finns att upptäcka och allt det där. Det gick inte den här gången heller. Det känns faktiskt lite larvigt att ens försöka, då jag liksom inte anser mig berättigad att beskriva honom. Det låter lite lamt, jag vet, men verkligheten kan vara rätt lam ibland.
Då jag däremot fortfarande har viljan att förmedla honom i bloggen blev det en liten, kompromiss kan vi kalla det. Här kommer ett gäng olika versioner på samma låt, där den första länken är den ursprungliga studioversionen. Observera att jag inte på något sätt påstår att alla versionerna är jättebra, men ni kanske förstår varför det är svårt att ledsna på mannen i fråga.
Jag är ganska säker på att detta blev i kronologisk ordning, men jag ska inte svära. Lägg förresten också märke till att klippen är från fem olika årtionden. Han är ihållig gubbjäveln!
Jag misstänker starkt att jag postat den här videon tidigare, men eftersom den är så övergrym tycker jag inte det spelar någon större roll. Simon and Garfunkels låtar är otroligt stämningsfulla, följaktligen är det ingen chock att stämningen går att ta på i det här klippet från den legendariska spelningen i Central Park 1981.
Att de spelade alla sina bästa låtar och att de gjorde det med bravur är egentligen bara en liten liten del i att spelningen blivit så mytomspunnen. Gör man en gratisspelning i Central Park, det kommer uppskattningsvis en halv miljon (!!!!!) människor och ett gäng människor går runt i publiken och säljer färdigrullade joints för att skänka överskottet till välgörande ändamål, ja, då är det liksom upplagt för att bli en historisk kväll oavsett insatserna på scenen.
Låttiteln The Sound of Silence passar dessutom alldeles utomordentligt bra in på just denna video, för trots den ofattbara mängden människor i publiken kan man stundtals inte höra ett enda litet ljud förutom gitarren och sången, då alla står helt hänförda och bara suger i sig av det som händer.
Hela konserten finns utgiven på DVD (d.v.s - den finns att ladda ner) och jag uppmanar verkligen alla att kolla in den. Det är inte bara en grym spelning, det hör fan till allmänbildningen. Och nej, med allmänbildningen menar jag inte enbart den musikaliska allmänbildningen.
'Nuf said, nu tänker jag klippet tala för sig självt.
WOW. Jag är uppriktigt sagt djupt jävla imponerad över kollegornas (jag vet, PROFFSIGT!) första inlägg. Jag visste såklart att de hade någon slags fallenhet för detta, därav förfrågningarna om att vara med och skriva, men det här var ju riktigt jävla storartat! Jag kan inte vara annat än tacksam över att de skriver här och inte på en egen blogg, för då skulle denna stackars blogg bli utkonkurrerad och bortglömd. Men okej, nog med rövslickandet.
Stort också att vår älskade JF lyfts upp i bloggen igen, senast var strax efter hans senaste platta kom ut. Det var för övrigt det sista inlägget innan bloggen lade sig och samlade damm i en mörk bortglömd vrå i detta stora universum som går under namnet Internet. Det känns med andra ord fint att knyta ihop säcken igen.
Hur som helst, nu till något annat. Jag ska inte bli långrandig, jag misstänker att ni är lika lata som mig och därför skiter helt i att läsa ett inlägg om ni ser att det innehåller alldeles för mycket text. Jag vill bara helt kort lyfta fenomenet med kärlekslåtar. Det är liksom något som inte går att undvika om man pratar om musik, för kärlekslåtar stöter man på hos alla artister, i alla tänkbara genres, vare sig man vill eller ej.
Någonting de flesta kärlekslåtar har gemensamt är följande: de riktar sig till personer som är, just det, kära. Är man inte det framstår dessa låtar ofta som smöriga och.... jag antar att lama är ett ord som passar in. Givetvis finns det dock undantag, och ett av dessa undantag är följande låt. Jag vet att jag länkade Dire Straits för bara ett par dagar sedan, men ibland blir det så helt enkelt, bear with me.
Det kan dock hända att någon av mina exceptionella medskribenter är av en annan åsikt, och då får vi väl höra det i ett framtida inlägg. Har någon som läser detta någonting att säga i frågan så hoppas jag förresten att ni skriver en kommentar!
På tal om det, med tanke på dagens matiga inlägg kan äntligen ni som följer bloggen med gott samvete titulera er som läsare, snarare än lyssnare. Det känns fett.
Nu kommer Lenndin (jag räknar kallt med att han fortfarande är en av bloggens mest trogna läsare!) definitivt att bli nöjd. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av denna klassiska live-versionen av Sultans of swing.
Givetvis borde man nämna något om alla dessa svettband och ärmlösa t-shirts, men det faktum att det var 80-tal och just Dire Straits tycker jag tveklöst får räknas som förmildrande omständigheter. I vilket fall som helst är detta ett guldkorn, så titta (eller åtminstone lyssna) och njut!
För övrigt finns spelningen som denna låt kommer ifrån utgiven på blu-ray, och den vore det ju sannerligen trevligt att lägga vantarna på.
