Det här med remixer är ganska vanskligt. En bra remix är en hyllning till originallåten, en riktigt bra remix är BÄTTRE än originallåten till och med. Den absoluta majoriteten av remixer tillhör dock en tredje kategori - kassa remixer - och dessa kan, om det vill sig riktigt illa, förstöra en låt som från början var riktigt fet. Som sagt, vanskligt.
Alldeles nyss tipsade proffsbloggaren Davvan (4-klövern)mig dock om en remix som inte på något sätt smutskastar originalet. Denna låt ligger och väger någonstans mellan att vara en "bra" och en "riktigt bra" remix, jag har inte riktigt bestämt mig än, men ni kan ju döma själv!
Mange Hellberg ft. Organismen - Full när jag är tuff (DJ Large remix)
Originalet här ni här. Det ska förresten tidigare bloggkollegan Sebbe (som egentligen var för mycket av en slökuk när det kom till bloggande för att bli någon kollega i ordets rätta bemärkelse) ha ett shout out för att han tipsade om.
Känner ni att ni inte kan få nog av sköningen Hellberg efter det här inlägget föreslår jag att ni släpar er till Klubbtältet på Luleåkalaset imorgon kväll, där han kommer att köra ett litet set!
Till att börja med: WOW, jag är impad över Jockes inlägg. Stolt. Nästan lite rörd. Nej vafan, nu överdriver jag såklart, men ett bra inlägg var det, som visar på att hoppet inte är ute för pojkvaskern!
Tilläggas bör dock att jag hoppas och tror att Lenndin inte kommer att göra bloggande om hiphop till någon vana. BALANSEN i bloggen skulle försvinna då, med tanke på hur barnsligt jävla enformig jag själv har blivit här på slutet.
Med det sagt vill jag gärna lyfta upp den där mysgubben Sage Francis igen (jag veeeeet, jag måste nog skärpa till mig snart). Att säga att det här framträdandet är klassiskt vore en underdrift. Det här framträdandet är Sage Francis motsvarighet till Dylans spelnig på New Port 1965.
Publiken har ingen aning om vad fan de ska göra, och Strange Famous Records (Francis skivbolag) slogan "what doesn't kill hip hop only makes it stranger" har aldrig känts mer passande. För det här är vrickat och okonventionellt. Ni kan tycka vad ni vill om skiten, men är ni intresserade av hiphop borde ni i alla fall titta. Haters are welcome.
Jag är en periodare av rang, det vet ni som känner mig, och för er andra har det nog framgått rätt tydligt här i bloggen. Det blir rätt ofta att jag spyr ur mig inlägg som alla berör mer eller mindre samma sak, men hellre repetitiva inlägg än inga inlägg alls. Typ.
Det har hunnit bli ett par nördiga inlägg om rap battles och Henry Bowers har ni redan fått bekanta er med. Då han trots allt släppt ett gäng skivror samt turnérat runt halva världen ungefär (bl.a med favoritmysgubben Sage Francis!) tyckte jag dock att det var lite orättvist att BARA prata om hans briljanta battles. Nu rättar jag till det misstaget.
Allt tidigare tjat om battles, Atmosphere, Sage Francis etc. är nog ungefär så långt det går att komma ifrån Jocke och Rasses musikaliska intresse områden, men med den här videon tror jag att jag snubblat över något som EVENTUELLT kan falla åtminstone herr Lenndin i smaken.
Detta motiverar jag på följande sätt: Skägget: Jocke är svag för herrar med skägg, det har vi lärt oss vid det här laget. Och liksom... kom igen, är det någon som har ett rejält skägg så är det mr. Bowers. Instrumenten: Hela grejjen andas folkmusik. Banjo, kontrabas, dragspel, trumpet. Nytänkande och "back to the roots" på samma gång. Konstigheten: Jocke gillar konstiga musiker, och det är Bowers ett LYSANDE exempel på. Han är, för att använda tidigare nämnda Sage Francis ord: "perfectly weird." Melankolin: Det är dystert och mörkt, och det verkar båda kollegorna fascineras och attraheras av. Och vem kan klandra dem?
Nu länkar jag helt enkelt videon och ser fram emot JL:s ärliga utlåtande i sitt nästa blogginlägg!
Dessutom, bara för att det är så skojjigt, tycker jag att ni kan ta och kolla på denna spoken word-grej!
En bra bloggare vet att man ska sprida ut sina inlägg med jämna mellanrum för att locka tillbaka läsarna. Jag har dock aldrig utgett mig för att vara någon bra bloggare och när jag kommer på något att skriva om måste jag göra det på en gång för att inte hinna glömma bort det. SÅ:
Jag såg precis att ännu en singel från Kanye Wests och Jay-Zs kommande gemensamma superstjärneprojektplattaWatch the Throne (som avser att visa alla fjuniga up and coming-rappare att; än kan de bara drömma om att överglänsa de gamla rutinerade stjärnorna på raphimlen)har droppat!
Låten känns spontant inte som någon hitsingel direkt då den inte innehåller någon supercatchy loop eller liknande. Jag gillar dock den här typen av samplingar, och då jag är svag för Otis Redding tycker jag såklart det är rånice att det är honom de har samplat. Kontentan: jag diggar, som fan. Lyssna:
Watch the Throne släpps alltså om typ en och en halv vecka och jag är grymt spänd. Det kan såklart gå hur som helst, men - med tanke på singlarna som kommit och att det de facto är Kanye och Jigga Man vi snackar - har jag rätt höga förväntningar. Vill ni läsa mer om hela grejjen rekomenderar jag denna länk. Wikipedia är din vän.
Nej, det här är ingen ny låt direkt, däremot vet jag att många fortfarande inte insett briljansen i Zackes suuuuuperskiva Visst Är Det Vackert och därför skäms jag inte för att, med en dåres envishet, fortsätter promota den då och då.
Inget nytt under vår sol är off the hook och helt perfekt "lounge-ig" när klockan är 23 och man är i full gång med det omöjliga uppdraget att chilla ner och försöka lura kroppen att man är åtminstone lite småtrött, när man i själva verket är alldeles för pigg för sitt eget bästa.
Nu börjar jag glida off topic, så... lyssna bara på låten.
Jag borde nog ha postat det här inlägget när det var någorlunda nytt, meneh... någon har säkert missat det så jag postar det nu i alla fall. Hela klippet är en presentation, och då det känns lite väl mastigt att skriva en presentation till en presentation så serverar jag helt enkelt länken (notera förresten att man, tack vare den nya bad ass designen, numer kan se hela bildrutan. Trevligt, va?):
För er som inte är prenumeranter av Basementality battles på Youtube och undrar vem denna sköna lirare är har ni i den här videon möjlighet att bekanta er med hans klassiska (om än något enformiga) reactions.
Förresten, visst lägger ni som sett Mighty Ducks-trilogin märke till hur EXTREMT lik Goldberg the goalie han är?!
Den första helgen i augusti går World Domination 2 av stapeln i Toronto. Det kommer att bli det största internationella battle-eventet någonsin och förmodligen kommer det bli hur grymt som helst då man samlat en massa av de största namnen (som tillsammans representerar 8 länder) på ett ställe.
Henry Bowers kommer att vara där och representera Sverige (det kommer Shazaam också, men... whatevs) och jag känner mig hyfsat säker på att han kommer fortsätta att göra oss sådär stolta och patriotiska som man annars bara är när man hör den svenska nationalsången efter en tre kronor-match.
Här är trailern till eventet. Get psyched.
Som ytterligare pepphöjare kan vi väl slänga med den här också, som jag skulle vilja påstå är den roligaste battlen jag haft nöjet att kika på.
Upptäckte precis det här underbara lilla klippet, det är mer än 1,5 år gammalt men jag har inte sett det förrän nu. Hur jag lyckats undgå det har jag ingen aning om, men det spelar ju ingen som helst roll nu. Kid Cudi är grym och Ratatat är så sjukt jävla bad ass så det finns inte, tillsammans gör de det här klippet så fett att jag inte tror att min hjärna kan ta in all fethet. Titta.NU.
Nu kan även vi på denna sida Atlanten ta del av Atmospheres nya video till The Last To Say. Låten är överfet, men det visste vi redan. Att även videon skulle vara det var ingen jätteskräll. Atmospheres videos har en tendens att vara det, nämligen.
Simpelt, snyggt och gripande - ett bra recept på en musikvideo om du frågar mig. Dra på helskärm och titta för böööveeleeeeen!
En kommentar på tuben löd förresten: "Atmosphere is the definition of good hip hop. Nuff said.", och ja, jag säger då inte emot.
Videobloggarna från Movits! och Zackes två USA-turnéer var minst sagt roliga att titta på. Minst sagt. Sedan ett par månader tillbaks har dock även Looptroop Rockers gett sig in i gamet, och ja... jag måste erkänna att de smiskar norrbottnisk röv när det kommer till att langa grymma videobloggsavsnitt (pröva säga det ordet så snabbt du kan tio gånger).
Serien heter One Bag Travellers, den är råbra, du borde se den, sista avsnittet dök upp för några dar sen och det hittar du här:
Råkade precis se att bloggen fyllde 150 inlägg igår. Jag påstår inte att det är något att fira eller så, men... I'm just sayin'. Jag har tjatat nog mycket om Sage Francis tror jag, så det är väl ingen idé att dra hela hyllningsgrejjen ännu en gång. Att han de facto är en av de smartaste killarna inom hiphopen idag är dock värt att poängteras.
Den har låten och videon är både rolig, fin, vemodig, fyndig och trevlig på samma gång. Dra igång den i 1080p (om ni har bättre uppkoppling än det risiga ADSL:et här ute i Rövarviken, that is), maxa volymen och mys.
A-trak är en bra DJ. Fel av mig. "Bra" är ett understatement. Han är en av världens bästa, snarare. (De flesta av er känner förmodligen bäst till honom som ena halvan av Duck Sauce, DJ-duon bakom den instanta klubbhiten Barbra Streisand)
Vad som imponerar mest på mig (utöver alla odödliga electro- och hiphopmästerverk han producerat, samt det faktum att han verkar vara en allmänt skön lirare då, såklart) är hur länge han har varit verksam. Snubben har inte hunnit fylla 30 men har ändå varit professionell DJ i mer än halva sitt liv. När han var 15 (F E M T O N) år gammal vann han DMC World DJ Championship, som precis som namnet antyder alltså är världens största DJ-mästerskap. Fascinerande? Absolut! Imponerande? Mycket! Ångestframkallande? En aning.
Här kan ni kika på hur det gick till förresten:
Sedan 1997 kan man säga att hans karriär varit något av ett segertåg, och han har hunnit med allting från att DJ:a åt Kanye West till samarbeten med Lupe Fiasco och på senare tid ett gäng colaborations med stora streetwearmärken som Nike och Circa.
Kan ni som mig inte få nog av duden följer här ytterligare några smaskiga godbitar:
Jag skäms. Atmospheres senaste platta har funnits ute i snart tre veckor och jag ha fortfarande inte lyssnat på den i sin helhet. Jag gör det nu istället, jag ska återkomma med intryck senare, men jag kan redan nu säga att det är en mer nedtonad skiva än den dansanta Whenlife gives youlemons - youpaintthatshitgold.Det är mycket gitarrer och pianon, vissa melodislingor för faktiskt tankarna till Kent. Skumt kan tyckas, men jag gillar. Jag gillar som fan.
Sådärja, då har den landat. Movits! nya - svinfeta - singel, Sammy Davis Jr. Att det är en grym låt visste vi redan, då den hunnit spelats live rätt flitigt. Bland annat under den oförglömliga natten under musikhjälpen strax innan jul, här har ni det framträdandet:
Movits! håller sannerligen inte på att blekna bort. Som ni vet har de redan hunnit ta Manhattan, och frågar ni mig bör resten av världen fan inte vara utom räckhåll. Det var längesedan svensk hiphop var mer levande.
Vill ni förresten höra singeln och är för lata för att söka efter den på Youtube kan den här länken kanske hjälpa er.
Före "bloggpausen" (för övrigt JÄVLIGT imponerande att ordbehandlaren godtar ordet bloggpaus utan att stryka under det med den där arga röda färgen.. it's a brave new world!) var Atmosphere ganska flitigt omskrivna här. Jag anser fortfarande att Slug är en av världens bästa rappare samt textförfattare inom hiphop, och som ni säkert känner till... är det någonting det inte direkt finns något överflöd av inom hiphop så är det riktigt grymma textförfattare.
Atmosphere gör även - milt uttryckt - rätt feta liveframträdanden, och jag ska snart ge er några exempel på det. Precis som Dylan så är Slug och Ant inte rädda för att ge låtarna en ny inramning när de framförs live, och det ska de ha all cred för.
De här klippen kommer alla från samma DVD - den går under namnet Sad Clown Bad Dub, den är grym och ni bör tveklöst spana in den.
Kolla även in DEN HÄR, som de tyvärr inte ville låta mig bädda in.
Gillar ni detta föreslår jag förresten att ni håller utkik inom ett par månader, när deras nya platta The Family Sign kommer (approx. 12 april), jag tror knappast den blir någon besvikelse.
Men nej, nu har det blivit alldeles för sent igen. God kväll.
La upp den här på fejjan för ett tag sen vill jag minnas. Jag behöver egentligen inte kommentera den särskilt mycket, tre av Sveriges i särklass bästa rappare med varsin vers, det går liksom inte att misslyckas.
Skrev lite kort med Sage Francis på Facebook nyss (jag vet, det gör mig - för att säga det själv - pretty god damn awesome). Har ni inte hört talats om denna man tidigare är det dags nu. Han är en grym rappare och kanske en ännu bättre poet/textförfattare, och som ni vet kan man aldrig få för många av sådana. Den här låten är bara ett exempel på hans förmågor, och jag föreslår att ni kollar in honom närmare. Låten är baserad på sanna händelser, och den är otrooooligt fet!
Just det, vad sa han då, som fick mig att välja den här rubriken?
"Socialism isn't communism. Sweden is awesome."
Uppfriskande med folk (amerikaner) som kan hålla isär begreppen, minst sagt!
Med det tror jag minsann att jag släcker lampan och säger godnatt.
Den här låten funkar bäst för att bygga upp peppen inför fest, men mja... Den passar rätt bra inför arbetspasset också. Min gåva till er, håll tillgodo!
