Många av de personer som går till historien gör det tack vare att de är mer eller mindre unika på något sätt. Unik är en underdrift när det kommer till Tom Waits. Han har aldrig någonsin kompromissat i någonting han gjort för att försöka gå hem hos den breda massan. Istället har hans musik bara blivigt mer och mer insnöad för varje år som gått. Vilket är rätt uppfriskande i den extremt kommersialiserade tid vi just nu befinner oss i. Trots detta måste jag nog ändå erkänna att jag mest uppskattar musiken Tom gjorde i början av sin karriär - då han fortfarande pysslade med något sånär traditionella pianoballader. (På senare år har det mest blivit att banka på skrot i olika former, samt läsa in diverse poetiska monologer. Vilket, i och för sig, är rätt episkt även det.)
Jag ska inte dra ut på presentationen mer än så - utan lämnar istället, med varm hand, över till den australienska talk show hosten Don Lane, och hans magiska intervju med Tom Waits 1979!
Del 1: Intervju
Del 2: Waits avslutar med att spela låten On The Nickel live i studion.
PS. Det går inte att ta miste på hur hänförd Don Lane blir av Tom Waits under den här intervjun, vilket är rätt kul att studera.
Jag gillar Dylan. Det är ingen nyhet. Han dyker ofta upp här i bloggen, men sanningen är den att jag inte tycker om att skriva om honom. Eller okej, sanningen är snarare att jag får prestationsångest när jag ska skriva om honom. Jag kan helt enkelt inte sätta fingret på vad jag gillar med honom, jag blir kallsvettig av tanken på att i ord formulera storheten med hans sånger.
Jag hade ikväll tänkt göra ett försök att skriva några rader om hur mångfacetterad han är, hur många olika nyanser av honom det finns att upptäcka och allt det där. Det gick inte den här gången heller. Det känns faktiskt lite larvigt att ens försöka, då jag liksom inte anser mig berättigad att beskriva honom. Det låter lite lamt, jag vet, men verkligheten kan vara rätt lam ibland.
Då jag däremot fortfarande har viljan att förmedla honom i bloggen blev det en liten, kompromiss kan vi kalla det. Här kommer ett gäng olika versioner på samma låt, där den första länken är den ursprungliga studioversionen. Observera att jag inte på något sätt påstår att alla versionerna är jättebra, men ni kanske förstår varför det är svårt att ledsna på mannen i fråga.
Jag är ganska säker på att detta blev i kronologisk ordning, men jag ska inte svära. Lägg förresten också märke till att klippen är från fem olika årtionden. Han är ihållig gubbjäveln!
Jag hade tänkt bjuda på ett par lite mer sällsynta klipp med allas vår Dylan, tyvärr är det svårt att hitta några videos med honom över huvud taget på Youtube, då skivbolagsmänniskor tydligen inte vill att vi ska få njuta av detta gratis. Istället fick det bli ett klassiskt framförande av Tangled up in blue, ett rätt hyfsat substitut minst sagt, det kan vi väl enas om? För övrigt är det nog bara Dylan som kan bära dessa scenkläder och fortfarande ha min djupaste respekt. En man som honom kommer dock undan med det mesta, med all rätt faktiskt.
När ni ändå håller på tycker jag även att ni ska spana in denna. Jag trodde aldrig att jag frivilligt (med frivilligt menar jag i detta fall: gratis) skulle lägga upp en reklamfilm, men den här är bara för bra för att missa, mer sådant tack, och jag hoppas att alla som överväger att jobba med reklam tar fram penna och papper och antecknar.
Det här med att välja skivor till bilen är en känslig sak! Detta gäller i synnerhet när man, som mig, är... låt oss säga rätt bekväm av sig och samma skivor tenderar att ligga i cd-växlaren rätt många veckor. Det gäller med andra ord att välja plattor som man vet att man inte kommer att ledsna på. Med detta i åtanke måste jag säga att min mest spelade skiva i bilen just nu är ett alldeles utomordentligt bra val. Husgudarna Led Zeppelins debutskiva från 69, med samma namn. DET kära vänner, är en skiva som tål att lyssnas på hur många gånger som helst.
Efter denna utläggning känns det som att det naturligaste vore att länka en låt från denna skiva, vilket jag också tänkte göra, men sedan fastnade jag återigen framför denna liveversion av Whole lotta love(första spåret från deras andra skiva) och jag kunde fan inte låta bli att länka den, eftersom den helt enkelt är alldeles för fet för att missa.
