Vid trädkronans rötter

I mitt Bon Iver/The Tallest Man On Earth-knarkande har jag vid upprepade tillfällen stött på artistnamnet Feist. Både Kristian och Justin har i olika intervjuer nämnt denne Feist som en stor inspirationskälla och förebild inom deras musicerande. Till en början glömde jag namnet så fort det klingat av, men allt eftersom det har dykt upp i fler och fler sammanhang så var jag till slut tvungen att kolla upp vem denne Feist kunde tänka sig vara. Och oj, vad glad jag är att jag slutligen fick tummen ur min försuttna gamla ishockeyröv. För här, HÄR finns det själ och hjärta att hämta! Lyssna och begrunda.

Feist - Graveyard (Live)



Feist - Get It Wrong, Get It Right (Live)



Feist - I Feel It All (Live, akustisk på en rullande på buss)



Avslutningsvis tar vi en fin liten hyllning, från en mästare till en annan.

Bon Iver - The Park (Feist cover)

Där man svettas, stämmer gitarrer och bär mössa inomhus

Sprang även på detta under mitt tub-surfande. (ÄLSKAR att fastna på YouTube för länge! Det var alldeles för länge sedan sist. Mest pga att jag inte haft tillgång till min dator och internet samtidigt på länge) Halvintressant om man är osunt intresserad av Bov Iver/Fleet Foxes. Helintressant om man spenderar sina dagar på ett postlager och är påtagligt understimulerad.

In The Studio: Bon Iver



In The Studio: Fleet Foxes

Ge mina LP-skivor till den lokala alkisen...

...om mitt huvud imploderar av melankoli och perfektion den 4:e November. Och se till så att någon snabbt forslar bort kroppen och sopar upp resterna av huvudet, så att Justin och hans mannar kan slutföra sin spelning som om ingenting hade hänt.

Bon Iver - Towers



Bon Iver - Calgary



Bon Iver - I Can't Make You Love Me/Nick Of Time

Röda dagar med mening, tack!

Vanligen när jag stiger upp ur min arbetslösa sent-in-på-dagendvala så brukar jag, efter att ha dragit mig ur sängen och slängt igång en kanna bryggkaffe, slå mig ner vid köksbordet och daska upp dagens nyheter från PT i väntan på en kopp av det svarta guldet.

Idag blev jag väl glad när jag under Nöje/Kultur-delen, där de brukar ha recensioner om musikalbum, konserter etc., hittade en liten notis (om än från TT Spektra) om Bon Iver. Det stod, om än kort, om hur 22:a juli nu officiellt är Bon Iver-dagen i Milwaukee, Wisconsin, enligt pitchforkmedia.

Tummen upp! De borde införa Bon Iver-dagen i Piteå också -> ytterliggare en dag att supa skallen av sig -> tjoho.

Hursomhelst, idag kickar vi igång veckan med The xx's självbetitlade album från 2009 - fantastiskt mysig reverbpop - ytterliggare ett band som har ett eget sound. Älskar egna sound. Man kan gosa i dem. Känns som att man kan simma igenom deras musik, blöt och oändlig.

Gos.

Dessutom är de i vår ålder, taget att ni som läser är i samma ålder som mig, annars är de inte alls det, utan snarare i min ålder, vilket gör mig lite, lite mer indie än er. Eftersom vi älskar live, här följer lite nice performances:

skrattade åt kommentaren: "it's amazing how eminem has evolved musically". För övrigt rätt coolt med en trummaskin använd på det sättet live.

Som sagt, en rekommendation till er att lyssna igenom om ni gillar det ovanstående, kanske på Spotify. Då är allt vi saknar ett album att följa upp debuten med, och möjligtvis en spelning i Sverige... vad sägs om Way Out West om två veckor?

Klagosångens kung överträffar sig själv

Jag vet inte om det är någon ide att ägna ett blogginlägg här åt Bon Ivers nya skiva Bon Iver. Den har ju blivit en smula mer promotad än någonting han tidigare gett ut. Milt talat. Men samtidigt har cirkusen snurrat med all jävla rätt! För efter debuten For Emma, Forever Ago - som var ett rent och skärt mästerverk från början till slut - så hade Justin Vernon ett berg att bestiga inför uppföljaren. Hur skulle den här andra fullängdsskivan ens kunna komma i närheten av debuten? Det var sen gammalt att Justin införskaffat både nya bandmedlemmar och modernare inspelningsutrustning. På förhand kändes risken för ett platt fall överhängande. Man kunde läsa att inspelningarna tagit oerhört lång tid och jag var rädd att de hade gjort det klassiska misstaget att tvätta låtarna så hårt att de tappat all färg. Rädd att Justin hade trasslat in sig mixning, finputsning och overdubs, och att all den själ som bar upp den första skivan hade runnit ut i sanden.

Jag kunde inte ha misstagit mig mer. Att jag ens tvivlade en sekund på Justin Vernons briljans får mig att må illa. Albumet Bon Iver är genialt. Finns inte mycket annat att tillägga. Det fanns tydligen en person som kunde överträffa For Emma, och det var Justin Vernon själv. Så klart.

En skiva som Bon Iver kräver dock en del av sin lyssnare. Som med all bra och ambitiös musik så tar det några genomlyssningar innan man inser storheten. Låtarna är inte uppbyggda på klassiskt radiovis med tre fläskiga refränger som direkt sättet sig i knoppen. Dessa låtar är istället ett enda långt och smaskigt epos! Första gången skivan verkligen landade hos mig var en sen natt då Bon Iver gör sig som allra bäst. Jag satt ensam på en veranda vid 6-tiden efter långt midsommarfestande. Nostalgisk och sentimental - som man ju så ofta blir efter en fest, i alla fall jag - så pluggade jag in hörlurarna och lyssnade på Bon Iver från början till slut medan solen gick upp. Från Perths karaktäristiska intro till Beth/Rests vackra outro. Just där pch då kändes det som en skiva jag kommer lyssna på tills jag dör.

Bon Iver - Calgary



Bon Iver - Holocene (Live)

Bon Iver, 21 Juni, 2011 - Be there!

Efter fyra år av lååång väntan (bortsett ifrån en liten ep-törstsläckare 2009) så börjar man nu äntligen kunna skymta Bon Ivers andra album i horisonten!

För några dagar sedan släppte de nämligen ett litet smakprov från den kommande skivan på ca. 30 sek (som jag tyvärr inte hittar atm). Det är så klart väldigt svårt att bilda sig en uppfattning om en hel skiva efter att endast ha hört ett enda intro (eller vad det nu kan vara), men jag får ändå känslan av att den här skivan kommer vara lite mer välproducerad, och ha en lite större ljudbild än debuten. Lite mindre vedbod, lite mer kyrka? Man kan bara gissa, men det kommer hur som helst att bli helt sinnesjukt storartat!

Några dagar senare släpptes det mer information om plattan. Den kommer att gå under namnet Bon Iver (vilket ju faktiskt känns rätt jävla fantasilöst om man ska vara ärlig...), och från att ha varit i princip helt ensam i skapandet av den första skivan, For Emma, Forever Ago, så har Justin nu bjudit in rekordmånga medarbetare till denna uppföljare. Inte mindre än 8 olika musiker och 3 tekniker/producenter har medverkat på inspelningarna. Bland dessa återfinns självklart de tre bandmedlemmar som Justin Vernon turnerat med sedan debuten 2007, men även The Nationals stråkarrangör Rob Moose, en blåstrio, samt en snubbe vid namn Greg Leisz på pedal steel gitarr.

Albumcover:



Även albumets låtlista är släppt för allmänheten att beskåda. Så BESKÅDA nu dessa....städer:

1. Perth
2. Minnesota, WI
3. Holocene
4. Towers
5. Michicant
6. Hinnom, TX
7. Wash.
8. Calgary
9. Lisbon, OH
10. Beth/Rest

Vi avslutar med den obeskrivligt fina låten, Brackett, WI, som Bon Iver släppte på samlingsskivan Dark Was The Night (2009), vilket är ett samlingsalbum där en rad kända artister bidrog med varsin låt till förmån för välgörenhetsorganisationen, The Red Hot Organization, som jobbar mot HIV och AIDS. Låttiteln gör ju att man får en rätt stark känsla av att den kan vara rätt nära besläktad med den kommande skivan...



Vad ska man säga...

Tillbaka till framtiden

Känner att det blivit en hel del mysig nostalgi och långa tillbakablickar från min sida i de senaste inläggen. Inget som helst fel i det kanske. Det är trots allt lätt att det blir så när det ska handla om musik. Speciellt när man är helt såld på det skimmrande 60- och 70-talet. Ibland kan det dock vara lika upphetsande att titta lite framåt för att se vad det är för ny intressant musik på ingång. Därför tänkte jag i ett par inlägg framöver fokusera mer på 2011, och vilka intressanta skivor som väntas dyka upp under året.

Först ut: Bon Ivers andra snöfall!
Efter att ha jobbat med bland annat Kanye West och hans senaste kritikerrosade skiva, My Beutifull Dark Twisted Fantasy - så har nu Justin Vernon påbörjat inspelningen av sitt eget nya album, som alltså ska försöka följa upp succédebuten, For Emma, Forever Ago. (Ep:n Blood Bank, som Bon Iver släppte strax efter For Emma, räknar jag mer som en slags b-sida.) Det kan ju verkar som en väldigt ångestfylld process att försöka toppa den debuten, men Justin Vernon själv verkar inte alls särskilt bekymrad. Såhär säger han själv om framväxten av den nya skapelsen:
"I'm coming up on finishing the biggest thing I've ever tried to do and I'm feeling overwhelmed with gratitude to all the people who have supported Bon Iver since it's inception." Låter minst sagt saftigt lovande!

Tills vidare får vi hålla till godo med de "gamla godingarna", här Blood Bank från den tidigare nämnda Ep:n med samma namn.



To be continued...

Rödvin, nylonsträngar och helskägg

Vilken presentation!
Jocke "stickan" Lenndin heter jag och är alltså den nya "skribenten" som Kalle anlitat för att ge denna ypperligt fina blogg ännu lite mer variation och dynamik. Eller nått. Jag tycker Kalle lyckades pricka in min musiksmak väldigt bra i föregående inlägg: "Mycket akustiskt, gammalt som nytt, storslaget och nedtonat". Kunde inte sagt det bättre själv! Den sortens musik man lyssnar på efter efterfesten, en sen Lördagsnatt/tidig Söndagsmorgon, när man ensam och eftertänksam knallar hem i Septembermörkret. Självklart lyssnar jag på en hel massa musik utöver denna genre, och jag ska försöka variera mina inlägg och musiktips så mycket jag bara kan. Vill bara ge en tidig förvarning om att jag stundals riskerar att snöa in en hel del på skäggiga män med akustiska gitarrer...

Nog om mig! Hädanefter ska musiken och musikerna helt få stå i fokus, så låt mig därför sätta en liten guldkant på detta premiärinlägg genom att presentera en av mina stora husgudar: Justin Vernon, och hans soloprojekt Bon Iver! Innan man lyssnar på Bon Iver så MÅSTE man nästan vara medveten om förutsättningarna inför det helt fantastiskt kompletta och fulländade debutalbumet, For Emma, Forever Ago.

Justin Vernon var ett typexempel på en urfattig och harvande indiemusiker/producent som inte lyckats nå ut med sin musik till den stora massan. Lägg sedan till att hans 5 år gamla band splittrats, hans tjej har precis lämnat honom, samt att han själv drabbats av en svår leversjukdom. Han liv var alltså med andra ord på väg att gå käpprätt åt helvete. Vernon beslutar sig då för att bege sig ut i Wisconsins djupa skogar för att bosätta i hans fars primitiva gamla stuga på obestämd tid. Det enda målet han hade med denna vistelse var att få tid att grubbla och tänka över vart han egentligen var på väg. Efter en tid helt ensam ute i ödemarken börjar han efter hand att skriva och spela in ett gäng helt nya låtar med hjälp av en gitarr, ett gammalt trumset, och en del enklare inspelningsutrustning han tagit med sig. Dessa inspelningar var från början avsedda som demoinspelningar men i slutändan ansåg man att det inte fanns någonting att förbättra. Så skivan släpps några månader senare i dess ursprungliga organiska form och gör stor succé. Projektet Bon Iver och albumet For Emma, Forever ago blir Justin Vernons stora genombrott och kanske även hans räddning.

Detta är den första låten som Justin skrev och det var den som skulle komma att sätta tonen för hela skivan.



Ett år senare...