Festivaldagbok del 2

Ångrar lite att jag utlovade en del 2 på den här festivalsummeringen, men vafan, har ändå inte mycket annat att pyssla med här där jag sitter på tåget hem mot hösten igen.

Lördagen inleddes med att vi krigade oss upp relativt tidigt för att vara i god tid till dagens första - och enligt mig även största - konsert, The Tallest Man On Earth, som till min stora lycka blev klar för festivalen bara dagar innan den drog igång. Och när Mattsson, efter helgens kanske längsta soundcheck, svidat om till linne och klev ut på scenen för att, som så ofta, inleda med låten I Wont Be Found, var sommaren verkligen tillbaka på nytt igen! Klarblå himmel och en intensivt gassande sol fick både publiken och Kristian att bada i svett, och man såg tydligt hur den lilla dalmasen fick kriga sig igenom låtarna för att inte kollapsa i solsting. Men SOM han krigade sen! Trots gitarrer som ville stämma om sig i värmen och ett lite semesterslött textminne, så bjöd TTMOE på en finfin insats. Favoritlåtar staplades på hög och i mellansnacket så framstod han precis lika genuin och jordnära som alltid! Han fick även högsta betyg av GP dagen efter, klart välförtjänt.

I övrigt var Lördagsschemat väldigt avslappnat eftersom att nästan alla MÅSTEN hade spelat på Torsdagen och Fredagen. Därför kunde vi lungt spatsera runt på området och njuta av det magiska vädret och den sköna stämningen. Först kika in Noah And The Whale på avstånd medans vi tröck lite festivalkäk. Sedan avnjuta The Jayhawks svängiga klassiker liggandes i det gröna gräset. När solen så smått var på väg ner var det så dags för ett annat k-märkt band att göra entré, i form av Pulp. Vad finns det att säga om den konserten...? Ja, de avslutade föga förvånande med sitt ess, låten Common People. Den var lika grym som den alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Pulp gillar verkligen sin Common People. Det får man ge dem.

Sist ut i vårat Way Out West 2011 var den jordnära, prestigelöse och ödmjuke, mr. fötterna på jorden, Kanye West. Han inledde med att höjas upp mitt ur publikhavet, ståendes på en 15 meter hög platå. Där satte han tonen direkt liksom. Det var flådigt och fläskigt och fet SHOW rakt igenom. Även om ingen av oss någonsin lyssnat på en hel Kanye-låt från början till slut var vi alla ändå rätt stoked efter konserten. Det var röj rakt igenom och alla i publiken liksom kramade det sista ur deras älskade Way Out West, samtidigt. Där och då.

Så. Det var det. Nu sitter man här på nattåget och försöker smälta alla intrycken.Jag antar att allt som återstår nu är att riva av festivalarmbanden, raka av semesterskägget och ta ett ordentligt adjö av sommaren. För nu kommer den verkligen inte tillbaka mer det här året. Det är bara att acceptera och försöka smälta. Det som återstår är minnen och en ensam fråga, som likt en liten fis hänger sig kvar lite extra länge i luften, "vad hände egentligen?"

Festivaldagbok del 1

Det har inte blivit så många uppdateringar under den gågna festivalen trots allt, och det väl kanske ändå rätt väntat. Det har inte funnits tid helt enkelt. För efter att jag slog mig ner i den främsta bänkraden för att se Idiot Wind sjunga själen ur varenda jävel inne i Domkyrkan, Göteborg, så har konsertupplevelserna staplats på hög.

Fredagen inleddes med Edward Sharpe & The Magnetic Zeros som - även om jag lyssnat mycket på dem innan och gillar deras musik skarpt - överskade positivt! Frontmannen Alex Ebert framstår som en musikens sektledare där han står framför sitt minst sagt brokiga band. Denna bild förstärktes ytterliggare när han under låten Up From Below beger sig ut i publikhavet, och väljer att stanna ute till vänster om den stora folkmassan - kanske sju meter från där vi står - där sätter han sig sedan ner i det gröna gräset för att njuta lite av solen, varpå det skapas en stor sittande ring runt honom. Där sitter han sedan och småsnackar med publiken i kanske 5 min, innan han drar igång låten igen, fortfarande sittandes i gräset 50 m bort från scenen. Sedan tackar han för sig och knallar ledigt tillbaka till scenen för att avsluta den fina konserten med bland annat monsterhitten Home. Mäktigt. Enligt mig kanske den enskilt häftigaste grejen som hände under hela festivalen! Och detta var alltså efter bara en timme inne på området. Nu var vi igång på riktigt!

Sedan bar det av mot den lite större scenen och The Avett Brothers, som ingen av oss hade lyssnat särskilt mycket på alls. Men även denna konsert blev en positiv överaskning! Vi hade väntat oss lugn och eftertänksam folkmusik, men bröderna blåste på i 180 från första låt till sista, ivrigt hamrande på sina akustiska instrument. Live kan de alltså snarare jämföras med The Felice Brothers eller Mumford and Sons, än typ Iron & Wine.

Efter Avett Brothers var det dags att kicka upp rockfaktorn till MAX när det var The Hives tur att kliva upp på scen. Och Fagerstasönerna gjorde vad som förväntades av dem. De rockade. Svett och spott yrde, trumpinnar (i massor!) flög ut i publikhavet, riffen...riffade?, och framförallt Howlin' Pelle anförde hela cirkusen med den genialiska precision som bara han besitter. Det finns nog ingen som är så skicklig på att få med sig en publik som han, mellansnacket ter sig så självklart och naturligt. The Hives var magnifika med andra ord.

Nästa akt som stod på tur, på vårt schema, var Fleet Foxes. Och efter tre rätt uttömmande spelningar så passade det perfekt med lite mysig stämsång i eftermiddagssolen. Publiken stod i princip stilla och lyssnade, hela konserten. Personligen tror jag att man hade uppskattat deras musik mer om de hade spelat i en av kyrkorna istället. Och jag tror även det var tanken ifrån början men problemet är att så väldigt många vill se dem, och att så väldigt få får plats i en kyrka.

Direkt efter Fleet Foxes ställde jag och Johan oss längst fram för att vänta in mästaren Joakim Thåström. En av de artisterna vi hade sett fram emot att få se allra mest. Förväntningarna steg i takt med att scenen fylldes av diverse skrot som Thåström sedan skulle springa runt och banka på. Thåströmkonserten var fet. Vi bjöds bland annat på hans kanske bästa låt enligt mig, Kort Biografi Med Litet Testamente. En annan mäktig låt var Långt Långt Bort, där bandmedlemmarna (för en gångs skull) körade med ordentligt i den feta refrängen. Som mäktigast och mest nervpirrande blev det dock när Thåström stod helt ensam med bara den akustiska gitarren och gnodde fram sina mörka texter.

Med fem konserter i benen var vi rätt utpumpade när det till slut var dags för Fredagens stora final Prince. Men vilken final det blev. Han blåste på med Little Red Corvette redan som låt nummer två, sedan bar det av all världens väg! Fläskiga gitarrsolon, klassiska covers, PURPLE RAIN, Prince på både piano och bas, funkjammande i absurdum osv osv. När han sedan var på andra eller tredje ancoren börjar han ta upp publik på scen samtidigt som det vällder ut dansare från back stage och alltihop mynnar ut i en enda stor dansfest, som slutar i att en rappare står längst fram och skriker åt publiken att putta sina motherfucking hands up in the air. Ja, men visst är det ju Kanye West, vem annars? Ja, ni förstår, det var utflippat.

Så där har ni Fredagen. Jag återkommer om Lördagen i ett senare inlägg, pallar inte skriva mer nu alltså, jag menar det är ju ändå garanterat 0 pers som pallar läsa den är textorganismen.

WoW Update - Okkervil vs. Idioten

Ikväll drar festlivaligheterna igång! Det är lite av en smygstart såhär på Torsdagen med endast ett gäng mindre klubbspelningar. Inget områdeshäng ikväll med andra ord. Det finns enligt oss två giganter som går upp i ringen ikväll, det är Okkervil River och det är Idiot Wind. Okkervil River spelar 22.00 på den stora teatern, och Amanda Bergman aka Idiot Wind sätter sig vid pianot inne i Domkyrkan 23.15. Eftersom att det är små spelställen så kommer inte så mycket folk in på dessa spelningar, vilket innebär att ska man komma in måste man köa ett rätt bra tag innan, vilket innebär att det handlar om ett val här; antingen lutar man sig tillbaka och myser till Idiot Wind, eller så rockar man lös till Okkervil River. Detta faktum har lett till att vårat lilla festivalcrew kommer att splittras redan första kvällen! Rasse har självklart valt Okkervil och jag har självklart valt Idioten. Johan rasar.

(Resterande Torsdagsakter är inte mycket att skriva hem om)

Fortsättning, och eventuella konsertrecensioner, följer...

Tågigt.

Nästintill ett lobotomerat tillstånd klistrar sig fast på ansiktet när man sittplatsar sig igenom Norrlands mörka landskap gud-vet-inte-när på natten. Lenndin ligger rådäckad efter två vinare, Johan sitter ihopklämd bredvid en till synes en helt ok man med en t-shirt med skojig text som man knappt kan tyda bakom den blåsvarta regnjackan han använder som täcke, och jag klarvaken, hostande men ändå i ett optimistiskt humör.

Huruvida jag vill ha något sagt i denna post är irrelevant, men värt att nämna är att vi nu är påväg emot Way Out West i Gbg. Kan väl nämna de artister som ska ses eller är intressanta under festivalen:

Torsdag (enbart klubbspelningar): Okkervil River, Timber Timbre

Fredag: Avett Brothers, Edward Sharpe and the Magnetic Zeros, The Hives, Explosions in the Sky, Fleet Foxes, Thåström, Iamamiwhoami, Prince, Empire of the Sun, WU LYF (MAXAD DAG) <- känns bra att jag kunde den kronologiska ordningen utantill. Jävlar.

Lördag: Mjadu. Kanye West, tiesto, pulp, Me and my Army. Inte lika maxad som fredagen.

Onsdag: LISEBERG

Mannen bredvid Johan har nu vaknat och väljer att ur sin ryggsäck ta ut en påse ostbågar, en halva fanta och en god bok, vilken i detta fallet är Romarblod, halv gud-vet-när på natten och mitt mellan Ånge(st) och resten av befolkade jordklotet. Jag ifrågasätter honom däremot inte, jag beundrar mer hans framförhållning och vision - att ha med sig mat på tåget. "mat". "tåg".

Radiohead - Basement Sessions TKOL

Radiohead spelar The King of Limbs på deras vanliga vis - i källaren. Sent ute med detta då det släpptes för ungefär en månad sedan, men fan så bra det är.

Se till att kolla i 1080p på tuben om ni har möjlighet.

Förutom The King of Limbs spelade de även två nya låtar, Staircase och The Daily Mail.

Somliga drömmer om att gå i trasiga skor

Sent igår natt tog jag det då till synes geniala beslutet att sova över i Luleå, istället för att åka tur och retur hem och sova inför del två av årets Luleåkalas. Idag känns beslutet om övernattning inte lika klockrent. Oduschad, med smutsiga kläder och trasiga skor sitter jag nu i centrala Luleå och invätar mina Piteå-kompanjoner och kvällens kalajs.

Samtidigt kan jag inte sluta att njuta av den här situationen. För det är något visst med att sitta helt ensam i en "storstad" - mysbakis, utan boende eller ägodelar inom räckhåll, förutom kläderna man har på sig - och slött titta på det förbipasserande folket. En liten kille spelar halvrisigt på sitt dragspel utan att någon egentligen lägger märke till det, och än mindre undanvarar honom en växelslant för besväret. En gammal alkisräv glider smidigt fram och frågar mig om jag möjligtvis har någon ciggarett att skänka honom (kan inte vara ett bra tecken att han väljer att fråga just mig...), det har jag inte. En annan medelålders TUNG härre med bakisglajor, hästsvans och fokus i blicken, svischar tutande förbi på sin permobil al à Italienska storstäder. Alltihop ackopanjerat av ett tjockt sorl av människors prat, skratt och rop.

Hela den här situationen får direkt mitt rastlösa blod att pumpa ut adrenalin och livslust i kroppen. Jag nästan skakar av exaltering när jag konstaterar för mig själv att det är dags att göra något riktigt utmanande igen. Något spännande och impulsivt, som får dagarna att gå långsammare igen (på ett bra sätt)! Någonting som ger en minnen som klamrar sig fast längre på näthinnan än den färdigkokade spagettin hemmavid... Nu drömmer jag mig iväg på allvar och omedvetet börjar jag smida planer i bakhuvudet... På Måndag åker jag, Rasmus och Johan ner till Göteborg för att kolla in Way Out West (förhoppningsvis hinner/orkar vi rapportera lite om festivalen här på bloggen). Tänk om jag efter det skulle moderatvaska returbiljetten hem, och istället ta min nätta packning och min gitarr över axeln och ensam vandra iväg i motsatt riktning? Bara se vart vägen för mig!

Jag vet. Jag är obotlig och nästan sorlig i min romantiska livssyn. Fan. Men tänk om...

Cornelis Vreeswijk får hur som helst knyta ihop den här flummiga säcken. Här har ni honom, den sanna fattiga trubaduren, live 1986!

Cornelis Vreeswijk - Balladen Om Fredrik Åkare



Cornelis Vreeswijk - En Gammal Knarkare (tyvärr är inte hela låten med på filmen)



Cornelis Vreeswijk - Felicia Adjö



Ingen kan mellansnacka som gamle Vreeswijk.

Sjuka tider för sjuka personer

G'day. Har lyckats fånga en fin förkylning här emot sensommaren. Med feber och ont i halsen i bagaget kan man göra väldigt mycket utan att göra någonting överhuvudtaget. Den huvudsakliga tiden på bättringsvägen går åt att kolla på filmer i min filmhörna, spela spel och i allmänhet fördriva tid, för tid finns det gott om och jag blir lika rastlös och sömnlös varje gång. Tror jag smittade ner farsan också. Ha. Bättre nu än senare.

Tillgången på tid innebär också att det finns mycket rum att kika runt efter ny musik, eller komponera egen. Eftersom jag är sämst på det sistnämnda då jag är sämst på att skriva texter och melodier så får jag helt enkelt tipsa om lite mysik, där less inte är more, utan more är.

Dagens fantastik (from. nu ett ord) står det vulkandrabbade, experimentella Island för. Med deras melodiösa alternativa äventyrsrock målar Sigur Rós och deras frontman Jónsi ett paradis där ståtliga hästar springer fritt över fälten i slow motion; de målar slutscenen till den vackraste filmen och kysser änglar med själens läppar. Med magnetiska rörelser klistrar Jónsi fast den saknade motpolen; likt en episk berättelse á Explosions In The Sky visar de isländska musikerna hur man arbetar med melodier, spänning, upplösning, tempo och pompösa klimax för att bygga upp en låt; de visar hur solen växer innan den till slut imploderar i ett vackert hav av färger som kastas ut i oändligheten. Beskrivande men med öppen tolkning. Speciellt då jag inte förstår isländska.

Festival. Precis så som jag beskrev ovan. Inget för er med dåligt tålamod.

Hoppípolla. Kanske deras mest välkända låt, live.

Superfull när jag är supertuff

Det här med remixer är ganska vanskligt. En bra remix är en hyllning till originallåten, en riktigt bra remix är BÄTTRE än originallåten till och med. Den absoluta majoriteten av remixer tillhör dock en tredje kategori - kassa remixer - och dessa kan, om det vill sig riktigt illa, förstöra en låt som från början var riktigt fet. Som sagt, vanskligt.

Alldeles nyss tipsade proffsbloggaren Davvan (4-klövern)mig dock om en remix som inte på något sätt smutskastar originalet. Denna låt ligger och väger någonstans mellan att vara en "bra" och en "riktigt bra" remix, jag har inte riktigt bestämt mig än, men ni kan ju döma själv!

Mange Hellberg ft. Organismen - Full när jag är tuff (DJ Large remix)


Originalet här ni här. Det ska förresten tidigare bloggkollegan Sebbe (som egentligen var för mycket av en slökuk när det kom till bloggande för att bli någon kollega i ordets rätta bemärkelse)
ha ett shout out för att han tipsade om.


Känner ni att ni inte kan få nog av sköningen Hellberg efter det här inlägget föreslår jag att ni släpar er till Klubbtältet på Luleåkalaset imorgon kväll, där han kommer att köra ett litet set!

Det här kunde ju vara nåt.

Jag har aldrig varit på Dreamhack, och jag har aldrig heller direkt sörjt det. Tills nu, när jag hittade en massa liveklipp från diverse spelningar som ägt rum där. Verkar det inte rätt schysst ändå? Tänk att slita med sig PS3:an och gömma sig från alla wow-spelare i något mörkt hörn, dygna, gå runt i smutsiga kläder och sprida en härlig svettodör omkring sig. Sedan, SEDAN dricka hälsovådliga mänger Joltcola och red bull och dansa loss till SMK som att man gick på speed.

I själva verket skulle det nog inte alls vara särskilt fett, men visst är tanken på det ändå småmysig? Döm själva!