De flesta anser att den allra första musikvideon föddes i och med D.A. Pennebakers klassiska video till Bob Dylans, Subterranean Homesick Blues. Musikvideon som fenomen peakade sedan under 80- och 90-talet i och med bland annat MTV:s enorma genombrott. Nu såhär 20 år senare känns det dock som att musikvideon börjat gå mer och mer på en avancerad konstgjord andning. För finns det helt ärligt något ointressantare än ännu en världspremiär av en ny "kontroversiell" Lady GaGa-video? Svar: Ja, möjligtvis kanske själva låten i videon...
Det finns dock alltid undantag som bekräftar regeln. Ett av undantagen i det här fallet är gruppen Gorillaz, som i princip är lika mycket kortfilmsanimatörer som musiker. Faktum är att deras videos nästan är mer omtalade än själva låtarna, men som bäst blir det självklart när de båda delarna kombineras.
Måste få vidarebefoga denna video som Johannes tipsade mig om tidigare idag. Killen i videon heter Vince Mira. Han var bara 15 vintrar ung när detta spelades in och har en röst minst lika djup och kraftfull som Elvis Presley eller Johnny Cash. År 2009 blev han upptäckt av en stor skivbolagspamp när han, i hopp om att tjäna lite extra fickpengar, spelade Johnny Cash-covers på gatan i hemstaden Seattle, Washington. Nu för tiden tjänar han garanterat en hel massa fickpengar på att åka runt och uppträda med dessa fantastiska tolkningar.
Tro mig detta klipp är inte fejkat, även om man lätt kan tro det. (Ni får ursäkta den taskiga kvalitén...)
Här väcker han även Elvis till liv!
Orginalet måste självklart få en chans att kontra!
Jag sitter och lyssnar på The King of Limbs. Det nya albumet. Av Radiohead. Släpptes igår. Jättebra album. Lyssna på det.
För det bästa dra en scroll till slutet.
Prelude:
Jag har alltid var intresserad av astronomi, universum och allt fan vad det nu heter. De senaste veckorna har jag sett några dokumentärer om det, som berättade saker jag visste och inte visste. Det forskarna enas om var den stora skapelsen av det stora kosmos var superexplosiva big bang. En minidutt mindre än ett flarn blev oändligheten på en miljondels miljondel av en sekund, eller någonting i den stilen.
Kan någon förklara för mig tiden innan big bang? Allting var stilla, allt var förbannat tråkigt då inte ens tiden existerade innan fetsmällen kom. Men då hände det grejer!
Ungefär nästan riktigt precis den här känslan man fick i måndags, när Radiohead utan någon som helst förvarning påstår att The King of Limbs är titeln på deras annars tidigare oannonserade nya album som tydligen skulle komma att släppas idag, lördag, som digital release, världen över. Kul som fan, tänkte jag. Dagarna gick relativt smärtfritt (psykiskt, i alla fall, fotjävel.). Sedan att albumet av någon anledning släpptes en dag tidigare än annonserat var sweet.
Jag är en ganska onödig och opraktisk kombination av snål och otålig (det är lugnt, är tät så inni helvete). Jag kommer hem runt 12 på dagen, hör den strålande nyheten att den har släppts ut i etern en dag för tidigt. Klickar upp piratebay och några andra trackers, och försöker hitta en uppladdad version, så jag slipper betala. Sedan, när jag inte hittar någon direkt, så inser jag att jag är för otålig för att vänta några timmar till, så jag köper albumet via thekingoflimbs.com i 320kbps mp3-version för 7 dollarz (en uppladdad version kom strax efter köpet, givetvis. Alltings jävlighet.).
Handlingen är rätt, men tanken är fel. Intressant kombo. Men första steget är erkännande. Så, jag måste erkänna att den första lyssningen av albumet inte sprängde bort mina hjärnor. Fan då.
Inte för att jag förväntade mina hjärnor att sprängas bort, och absolut inte vid första lyssningen. Jag förväntade ett riktigt bra album, det är ju trots allt Radiohead som solklart, objektivt, etc., är ett av de mest inflytelserika alternativa rockbanden under 90- och 2000-talet, och den förväntningen gick i uppfyllelse.
Inte nog med att det är riktigt, riktigt bra, det är dessutom utvecklande och nyskapande. Detta är ingenting Radiohead har gjort tidigare. Detta är ingenting någon annan artist jag har hört har gjort tidigare. But then again; Radiohead. Ärligt talat vet jag inte hur de gör det.
8 låtar långt kan låta kort, men det är långa 8 låtar, då de snittar väl 4 minuter 30 sekunder, lite högre kanske till och med, men den långa medellängden på låtarna är inget negativt. Detta album är packat av lugnare delar som inte för den skull blir tråkiga, instrumentala delar som inte för den skull blir tjatiga och utnötta. Allt finns där: femtaktsklapp, harmoniska bakgrundssyntar, disharmoniska bakgrundssyntar, arpeggios á In Rainbows, stressad mage, det tunga, lugna pianot men framför allt Thom Yorkes röst som bara blir bättre och bättre. Radiohead har än en gång lyckats förnya Radiohead utan att förnya Radiohead.
Vänta... vad?
Inte min skalle efter första lyssningen
Försök att inte tänka på det. Stäng ögonen och öppna sinnena för konsten. Men innan ni gör det, låt mig få presentera den första singeln från The King of Limbs: Lotus Flower. Svårt att hålla ögonen stängda, faktiskt.
Råder er att köra fullscreen + 1080p upplösning. Betydligt bättre bild, men framförallt bättre ljud.
Notera att jag skriver detta efter ungefär 10-15 någonting lyssningar. Grejen med de bästa av album är att de är så unika att de kräver inlyssning för maximal uppskattning. Ibland är mognad allt som krävs.
Bloggen har den senaste dagarna inte gjort skäl för sitt namn, men det är inget att haka upp sig på, vatten under broarna och allt det där... För att gottgöra alla (ehm...) läsare som klättrat på väggarna i abstinens efter alla underbara toner bloggen vanligtvis brukar leverera på daglig basis ska ni få något utöver det vanliga.
Jag har själv gått omkring i nästan en hel vecka ovetandes att detta master piece till Youtube-klipp ens existerade. Tack till Adrian för att du öppnade mina ögon.
Mer än så tänker jag inte säga, ni får helt enkelt spänna fast säkerhetsbältena, luta er tillbaka och bara "NJUUUUUUUTA"!
Finns inte så mycket att säga om The Deep Dark Woods förutom att de är kanadicker, gospelromantisörer som spelar lågmäld "folkmusik", har en sjukt awesome snubbe på orgel/piano, samt en sångare med skägg och akustisk gitarr. Ett gäng sympatiska snubbar med en helt klart skaplig medellängd sinsemellan.
Den här låten har länge legat och snurrat i min bilstereo, detta trots att orgelsolot som rockar igång i slutet av låten alltid gör mig så upprymd att jag varje gång är på gränsen till att köra av vägen.
En tillbakalutat liten live-version av deras senaste låt, Charlie's (Is Coming Down)
PS. Kan i ett försök att vinna lite självdistanspoäng bjuda på det faktum att den gamla rubriken löd: "Långa kanadensare i Februarivärmen"...
Idag fick man vakna upp till goda nyheter. Radioheads nya album har gått från WIP till fullkomligt färdig och digital release 19 Februari! The King of Limbs är deras åttonde fullängdsalbum och kommer förutom den digitala releasen man kan köpa för runt 80 spänn släppas som en "tidning" där det följer med 2 st 10-tumsvinyler, en CD, väldigt mycket artwork (svenskt ord tack?), en digital release i antingen 320 kbps MP3 eller WAV,samt chans att ta hem en signerad 10" LP, och detta kommer landa runt ungefär 400 kronor att ta hem till Sverige.
Än har vi inte fått någon vidare information om albumet, såsom hur långt det är, låttitlar eller hur det kommer låta, men nu är det Radiohead vi snackar om så förvänta er det oväntade, för Thom Yorke och grabbarna är kungar och genier.
Galet spännande. Potentialfaktorn till album of the year 2011 är fantastiskt hög. En turné på albumet och en kaffe på maten så är grädden på moset och pricken över i:et.
Gillar:
"Radiohead's new record, The King Of Limbs, is presented here as the world's first* Newspaper Album
Avslutar min lilla framtidsresa med två album som med allra största säkerhet kommer landa under 2011. Det handlar om The Kooks samt Red Hot Chili Peppers kommande bidrag till musikkosmos. Intressant är nyckelordet om jag ska försöka beskriva mina förväntningar på dessa två album. Kan lika väl bli en fågel, som en fisk, som någonstans där emellan.
The Kooks släpper deras fjärde skiva i ordningen och har laddat upp med ny trummis, respektive ny basist. De två stommarna i bandet finns dock kvar. Det vill säga: sångaren och frontmannen Luke Pritchard, samt huvudgitarristen Hugh Harris. Det är som alltid lika oklart om dessa två hatar, eller älskar varandra, men bra musik brukar det i alla fall bli när de slår sina huvuden ihop.
The Kooks - See The Sun, från senaste skivan Konk.
RHCP är framme vid att producera sitt 10:e fullängdsalbum (om jag räknat rätt), och det ska bli väldigt intressant att få höra vad de knåpat ihop den här gången! Deras gudomliga gamla gitarrist John Frusciante har nu tyvärr lämnat bandet för andra och förmodligen sista gången. Han har i sin tur ersatts av kompisen Josh Klinghoffer som nu har omänskligt stora skor att försöka fylla upp... Ett intressant rykte är också att fyramannabandet nu för första gången i karriären valt att blanda in ett piano i bilden. Vad det kan komma att leda till återstår att se. Det kan bli magnifikt. Det kan även bli ren bullshit.
Så har den slutligen landat för ett par dagar sedan. The Strokes nya singel Under Cover Of Darkness. Jag ska inte överdriva och säga att det är det bästa de gjort hittills, men nog fan är den fet, och den ger absolut blodad tand inför albumet som släpps om bara några ynka veckor nu.
Singeln bevisar att de fortfarande har det, Albert Hammond Jr.'s gitarr på låten är grym, och Casablancas sång blir bara bättre och bättre känns det som. Som sagt, det är ingen perfekt låt, den har sina down sides (exempelvis gitarren i slutet på versraderna - ni vet nog vilken jag menar - jag är inte säker på att den behövs), men i slutändan svänger den.
Döm själva:
Förresten, lyssna på den på Spotify istället, jag tycker den lät lite underlig i "videon" jag precis postade.
Hela fenomenet med att skriva blogginlägg då man druckit en öl för mycket är givetvis något.... låt oss kalla det dråpligt. Men nu har jag varnat er och ni väljer själv om ni ska läsa vidare efter denna mening eller ej.
Någon kvar? Soft! Hela meningen med det här inlägget var egentligen att lyfte en helt galet grym Dylan-låt som ofta, helt och hållet oförtjänt, tenderar att glömmas bort. När jag surfade runt på Youtube, desperat letandes efter detta guldkorn kom jag dock att finna en helt annan infallsvinkel till ett blogginlägg.
Jag hittade inte låten. Som så många gånger tidigare när det gäller Dylans episka mästerverk. Från detta drar jag, åtminstone, två slutsatser:
1: Någon, antingen his highness himself eller någon annan (förmodligen en kombination) är alldeles för jävla inställd på att rengöra internet på allt som kommer ens i närheten av ett upphovsbrott mot Dylans verk. Detta är trist, då alla borde få möjlighet att bli upplysta, så att säga.
2: Det är ALLDELS för jävla många människor som spelar in covers på Dylans låtar. Jag menar, det är inte okej att söka efter ett mästerverk, och istället mötas av tusentals (nästan bokstavligt Tusentals!) taskigt framförda covers. Inför en fn-konvention som förbjuder covers på Dylans låtar, omgående!
Sådär, då var det avklarat. Jag skulle som sagt dela med mig av en helt annan låt, men den var omöjlig att finna, men DETTA är rätt fint det också. Lyssna bara på texten. Oh my fucking god (god being Dylan) !
Ni har såklart redan listat ut det redan, men ja, givetvis blev det helt galet mycket napp ikväll!
Oi, tänkte knåpa ihop ett inlägg om det album som har "snurrats runt i skivspelaren" de senaste dagarna.
Den här veckan kikar vi in på Broken Boy Soldiers av The Raconteurs. Tycker att detta känns intressant eftersom The Raconteurs är en grupp vilken verkar ha ramlat mellan mina stolar någon gång där mellan 2006-2010, av okända anledningar.
Kan det vara därför att de tillverkar relativt okänd tårtrock för den svenska marknaden? En möjlighet kan helt enkelt vara för att de till synes inte låter så olik annan utländsk indiepoprock vi sällan får höra på de svenska FM-banden. Deras melodier är inte unika, låtstrukturerna är skolboksexempel på makaroner med korv och Jack White har väl förstås en sådan där lagomirriterad tarm, och det kan ju vara därför han sjunger sin aningen squeeliga, ansträngda sångröst.
Men ändå, när Steady, As She Goes hoppar igång tycks jag ändå efter plattans X antal svängar i "skivspelaren" lyssna och nästan gunga med till melodierna och Jack Whites från början oumbärliga röst. Om sanningen ska fram är detta riktig mysig rock när man väl får sätta fingret på det.
Brendan Benson, som även också sjunger och spelar gitarr, gör tillsammans ett frontmanjobb i bandet, även om han glöms i skuggan av Jack White, som egentligen är den enda genuina rockstjärnan i vad som är den sammansatta gruppen, en såkallad supergrupp, The Raconteurs.
När det tredje spåret, albumtitlade Broken Boy Soldier hoppar igång efter powerpopnumret Hands finner jag få ord för att uttrycka mig hur felaktigt det känns att detta band existerar under 2000-talet, då man får en klar känsla av 60- och 70-tals rock i form av Led Zeppelin och Rolling Stones, och när Intimate Secretary rullar igång så får man intrycket att detta är någonting Kinks skulle hitta på under sin storhetstid, alternativt Beatles på extra mycket LSD i ett modernt 2006. Med overdrive.
Balladen Together genom Level är kvar på 60-talet medan Store Bought Bones är en stoner rock-svängom i modern stil, någonting Queens of the Stone Age och Smashing Pumpkins skulle bråka över att få slippa göra, vilket gör låten till fartflängd fullkornsfrenesi med en känsla av konstigt hetsigt olik taktart i refrängen.
Som jag nämnde tidigare lyckas Benson och White det bra med att dela sången och ordna stämsång och bakgrundssång, mycket anno 60-talet. I den lugna melodin Call it a Day, som låter som någonting The Smashing Pumpkins faktiskt skulle vilja göra, känns det som att man upplever en obehagligt lugn lugnet-före-stormen och man förväntar sig att slutnumret Blue Veins ska kicka igång med våld.
Förvånad, men ändå positivt överraskad, blir väl jag när man möts av moll 7-rock i bluesballadsanda som börjar psykadeliskt med baklängesmusik, tänk Still Got the Blues for You av may-he-rest-in-peace Gary Moore, eller Black Magic Woman av Santana, med stor influens av Led Zeppelin, framför allt Robert Plant i sången, och Hendrix himself.
I det stora hela måste jag ge White & co. stort beröm för deras debutalbum från 2006. De lyckades trots olikheten mellan spåren, behålla känslan av ett album, som är en sådan viktig ingrediens för att man ska kunna få en produkt där man njuter rakt igenom. Detta album känns lite som en smörgåstårta, många olika essenser ger en fantastisk slutprodukt, även om det är svårt att tro när man står där med leverpastej, lax och kaviargrädde.
Det tråkiga med denna smörgåstårta är att den tar slut innan man riktigt hinner bli mätt, att den levererar 10 låtar som snittar strax över 3 minuter per låt är ju både ett plus och ett minus i mina ögon. Minuset känns uppenbart: upplevelsen varar inte tillräckligt länge.
Pluset, däremot, är att det ger en väldigt intensiv och fartfylld upplevelse, en halvtimme med helrör och opioider som lätt kan följas av deras betydligt längre follow-up album Consolers of the Lonely från 2008, vars 14 låtar snittar högre minuter per låt och därmed genererar ett album som nästan är dubbelt så långt som Broken Boy Soldiers.
Så, vad kan man säga om The Raconteurs i slutändan? De är inte unika i sin genre, men unika i sitt sätt att presentera den på, vilket man får höra i Broken Boy Soldiers. Kan inte riktigt sätta en genre på denna platta, let alone The Raconteurs, så det får bli tårtrock, tills vidare.
Måste erkänna att jag börjar fatta tycke för Jack White.
Tror inte någon av oss nämnde det tidigare. I början av maj kommer svenskättlingen och den legendariske artisten Cat Stevens (Yusuf Islam är inte lika catchy) till Sverige och Hovet. Jag skulle verkligen inte tacka nej till att närvara i alla fall. Datum för biljettsläpp har jag dock inte koll på, men det borde vara rätt snart.
Jag skulle kunna skriva en lång utläggning om varför Red Dead Redemption är ett grymt tv-spel, men det här är inte rätt ställe att göra det antar jag. Det är dock helt i sin ordning att lyfta fram en av anledningarna. Soundtracket. Wow. Mäktigt.
Jag ska inte börja dissekera det hela mer än så, lyssna på det här axplocket av låtar så förstår ni.
För ca. två år sedan blev Amanda Bergman, under namnet Hajen, extremt hypad i musiksverige. Hon kallades allt från "vår kommande nya internationella storstjärna" till "Sveriges egen Tom Waits". Detta efter att varken ha släppt en ända låt på skiva, eller spelat på någon av Sveriges stora live-scener. Allt hon hade gjort var att lägga upp 2st demolåtar på sin Myspace, som sedan snabbt spred sig och blev hyllade av många. Problemet var bara att hon själv fortfarande såg sig som en "glad amatör/hobbymusiker" och hade fram till dess inte hade haft några som helst planer på att ägna sitt liv åt att skapa musik. All den nya uppmärksamheten kom därför som en chock och gav henne kalla fötter. Så istället för att ta tillfället i akt och rida på den nya framgångsvågen, valde Hajen att gå i ide för att vänta ut stormen. Varken förväntad skiva eller turné blev av. Detta innebar självklart att både mediadrevet samt stora delar av den nyvunna publiken tröttnade, och efter ett tag var det knäpptyst om den nya supertalangen.
Fram till och med slutet av 2010, då Amanda Bergman släppte en Ep under det nya namnet Idiot Wind på sin Myspace. Hon annonserade samtidigt att hon följa med som förband till sambon Kristian Mattson (aka. The Tallest Man On Earth) på dennes europaturné under November/December samma år. Den här gången verkar dock de flesta antingen: 1. Helt ha missat Hajens återuppkomst, eller: 2. Helt enkelt inte bry sig längre. Detta trots att musiken och de nyskrivna låtarna - i alla fall enligt mig - nu låter ännu bättre än drygt ett år tidigare.
Under 2011 väntas Idiot Wind släppa sitt första riktiga fullängdsalbum, och hon säger nu själv att hon till slut bestämt sig för att sattsa på musiken helhjärtat. Det ska bli väldigt intressant att se hur hon tas emot av musikkonsumenterna och kritikerna den här gången...
Här spelar Amanda låten Scapegoat, som blev hennes stora hit på MySpace under 2009.
Achers and Achers var den andra låten hon la upp, och även den hyllades av den samlade musikbranchen.
Jag tycker verkligen att ni även borde surfa in på hennes Myspace och lyssna igenom den tidigare nämnda Ep:n. Länk dit: http://www.myspace.com/hajensmyspace
Det där med en massa förväntningar mixat med ångestladdat tvivel är någonting vi som stapplar oss fram mitt mellan gymnasiet och universitetsstudierna och blint försöker hitta vår väg att vandra genom det där vi kallar LIVET börjat vänja oss vid. (ber allra ödmjukast om ursäkt för en helt jävla sanslöst lång mening med konstig uppbyggnad!) Givetvis börjar denna extrema ambivalens nå sin peak nu när ansökningsdatumen likt ett skenande tåg kommer rusande emot oss där vi står med vidöppna rådjursögon och ser förvirrade ut. Men, kära vänner, när allt ser som mörkast ut och man känner pulsen rusa upp mot en sisådär 200 BPM vid blotta tanken på alla livsavgörande beslut som fortfarande återstår att fattas - då finns det saker att finna tröst och värme i!
Vissa människor vänder sig till destruktiva saker - som knark och religion - men här i bloggen förespråkar vi en mer konstruktiv lösning: soft musik!
Spotifylänk till Skaburbian Collective - Stressa av (förhoppningsvis kände ni redan till det, annars framgår det rätt tydligt i inledningen av låten - Skaburbian är ännu ett exempel på våra norrbottniska stoltheter från grannstaden i norr.)
Slutligen, den ultimata ta-det-lugnt-andas-ut-blunda-och-räkna-till-tre-så-löser-sig-det-mesta-låten:
Wow, nu vet vi hur luddigt slutresultatet kan bli om man ser en film om Woodstock-festivalen och sedan skriver ett blogginlägg. Man lär så länge man lever!
Känner att det blivit en hel del mysig nostalgi och långa tillbakablickar från min sida i de senaste inläggen. Inget som helst fel i det kanske. Det är trots allt lätt att det blir så när det ska handla om musik. Speciellt när man är helt såld på det skimmrande 60- och 70-talet. Ibland kan det dock vara lika upphetsande att titta lite framåt för att se vad det är för ny intressant musik på ingång. Därför tänkte jag i ett par inlägg framöver fokusera mer på 2011, och vilka intressanta skivor som väntas dyka upp under året.
Först ut: Bon Ivers andra snöfall! Efter att ha jobbat med bland annat Kanye West och hans senaste kritikerrosade skiva, My Beutifull Dark Twisted Fantasy - så har nu Justin Vernon påbörjat inspelningen av sitt eget nya album, som alltså ska försöka följa upp succédebuten, For Emma, Forever Ago. (Ep:n Blood Bank, som Bon Iver släppte strax efter For Emma, räknar jag mer som en slags b-sida.) Det kan ju verkar som en väldigt ångestfylld process att försöka toppa den debuten, men Justin Vernon själv verkar inte alls särskilt bekymrad. Såhär säger han själv om framväxten av den nya skapelsen: "I'm coming up on finishing the biggest thing I've ever tried to do and I'm feeling overwhelmed with gratitude to all the people who have supported Bon Iver since it's inception." Låter minst sagt saftigt lovande!
Tills vidare får vi hålla till godo med de "gamla godingarna", här Blood Bank från den tidigare nämnda Ep:n med samma namn.
Salem Al Fakir behöver jag givetvis inte presentera. Enligt mig är han en artist som är lite svår att förhålla sig till, då han har gjort en hel feta grejjer, men även en del riktigt skräpiga saker. Hur som helst är han en jävligt skön snubbe, vilket gör att man gärna förlåter honom för snedstegen.
I vilket fall som helst är denna Sam Cooke-cover som var med i Dom kallar oss artister riktigt grym. Titta. Nu.
Dessutom är ju hans alter ego Damien Adore kanske det roligaste påhittet av en svensk artist någonsin (jag skrev KANSKE), och jag håller verkligen tummarna för en massa mer musik från den "karaktären", igår helst.
Vi fortsätter i samma spår. Vi går från fartflängd indie till lite mer tung, mörk och basdriven rock med spår av electronica. Kul säger jag! Du bryr dig inte. Men du är ju dum som fan.
Vi öppnar med nu hyperaktuella Death from Above 1979, en kanadensisk bastrumskrikduo som är lite av någon sorts fartfylld dansrock med inspiration av elektronisk musik, skrik, punk och djävulskap. De är aktuella på grund av att 2006 var bandet ett nedlagt projekt efter deras succé You're a Woman, I'm a Machine, men nu är de officiellt tillbaka tillsammans igen, efter att Coachella nämnde att de var klara för festivalens line-up 2011 (Coachella som för övrigt har väldigt många bra band och artister klara förutom DfA1979, check it out: http://www.coachella.com/event/lineup)
Chicago skulle gärna få befinna sig i Sverige för en helg känner jag.
Här kommer då hetsrock med panik och våld. Perfekt till morgonkaffet om man inte är bakis eller villig att få en bekväm start på dagen.
Näst på tur är det amerikanska "superbandet" The Dead Weather, med superbandet inom citation för det är väl egentligen ingen musikaliskt känd formation förutom den kära multibandaren Jack White*. The Dead Weather är likmed DfA1979 väldigt fartfylld nutida rock n' roll med väldigt mörka drag. Alison Mossharts, som även sjunger för The Kills, röst passar väldigt bra i mischmaschet av distad, filtrerad bas och kaotiska rock. Festivalrock, men inte klar för någon festival i sommar... än.
Vi fortsätter morgonen med kvartetten Does It Offend You, Yeah?, en elektronisk rockgrupp från England som kan jämföras med stora drag med Justice, Ratatat och Death From Above 1979. Sebastien Grainger från DfA1979 har dessutom bidragit med sång till en låt. De varvar sina instrumentala låtar med sång som blir auto-tune'ad eller lämnas som den är. Kan låta oerhört poppigt och oerhört progressivt. Arbetar för tillfället på sin uppföljare till debutplattan You Have No Idea What You're Getting Yourself Into, som kommer heta Don't Say We Didn't Warn You, som sägs vara ute 2011.
Så avrundar vi med ännu mer panik och svett och dubbel espresso. Pulled Apart By Horses, det energiska brittiska neopunkbandet med riff, bas och skrik. Skrik är personligen inte min grej men.. vi kör. Man ska skrika mycket om man får panik. Riffen dock... Rätt fina!
Många av de personer som går till historien gör det tack vare att de är mer eller mindre unika på något sätt. Unik är en underdrift när det kommer till Tom Waits. Han har aldrig någonsin kompromissat i någonting han gjort för att försöka gå hem hos den breda massan. Istället har hans musik bara blivigt mer och mer insnöad för varje år som gått. Vilket är rätt uppfriskande i den extremt kommersialiserade tid vi just nu befinner oss i. Trots detta måste jag nog ändå erkänna att jag mest uppskattar musiken Tom gjorde i början av sin karriär - då han fortfarande pysslade med något sånär traditionella pianoballader. (På senare år har det mest blivit att banka på skrot i olika former, samt läsa in diverse poetiska monologer. Vilket, i och för sig, är rätt episkt även det.)
Jag ska inte dra ut på presentationen mer än så - utan lämnar istället, med varm hand, över till den australienska talk show hosten Don Lane, och hans magiska intervju med Tom Waits 1979!
Del 1: Intervju
Del 2: Waits avslutar med att spela låten On The Nickel live i studion.
PS. Det går inte att ta miste på hur hänförd Don Lane blir av Tom Waits under den här intervjun, vilket är rätt kul att studera.
Sådärja, då har den landat. Movits! nya - svinfeta - singel, Sammy Davis Jr. Att det är en grym låt visste vi redan, då den hunnit spelats live rätt flitigt. Bland annat under den oförglömliga natten under musikhjälpen strax innan jul, här har ni det framträdandet:
Movits! håller sannerligen inte på att blekna bort. Som ni vet har de redan hunnit ta Manhattan, och frågar ni mig bör resten av världen fan inte vara utom räckhåll. Det var längesedan svensk hiphop var mer levande.
Vill ni förresten höra singeln och är för lata för att söka efter den på Youtube kan den här länken kanske hjälpa er.
Alex Turner, sångaren med den unika rösten i det brittiska bandet Arctic Monkeys jag inte riktigt kan sätta en stämpel på, samt även hälften av The Last Shadow Puppets som han har som sidoprojekt tillsammans med Miles Kane, har utannonserat att han ska släppa en solo-EP som ska agera soundtrack till en ny film, Submarine, och det blir väldigt intressant att se vad den drivande kraften i ett av de mest unika banden under 00-talet kan hitta på. Solo-EPn, benämnd Submarine EP, innehåller 6 låtar och släpps den 14:e Mars 2011.
Förutom detta så har Arctic Monkeys släppt ett antal festivalspelningar inför sommaren, bland annat Rock Werchter och Eurockeenness. Håll tummarna och hoppas att de kommer till Sverige!
Säga vad man vill om Tv4 Nyhetsmorgon, men ibland får de fan till det. Som den morgonen, vintern 2009 någon gång, då denna lilla figur helt plötsligt dök upp ur det tjocka molnet av nyheter, kallprat och lottskrap. Olle Nyman, från självaste Luleå och Norrbotten! Ackopanjerad av sitt förträffliga band rev han av en låt som jag, från och till, haft på huvudet ända sedan dess.
Och nej. Olle är inte tvillingbror till musikseriemördaren Erik Segerstedht, även om han är läskigt lik. (Nu riskerar jag kanske att få kicken från denna fina lilla musikblogg, efter att ens ha nämnt "han som inte får nämnas vid namn"...)
Jag spinner helt enkelt vidare på Jockes inlägg. Ännu en gubbrockare är, eller var, Gary Moore. Det är säkert ingen av er som missat att han numer kan sälla sig till skaran bortgångna legender då han natten till idag (väl?) avled. Och hur avlider rockstjärnor? Jo, kvävda av sina egna spyor. (It's better to burn out.....).
Givetvis ett oerhört tragiskt sätt av avsluta livet på, men jag inbillar mig någonstans att han ändå föredragit detta skvallerpressvänliga avskedet framför att långsamt tyna bort på ett äldreboende någonstans.
Jag ska inte sitta och skriva en massa lögner om hur mycket han påverkat mitt liv, men Thin Lizzy kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat, och Gary Moores inverkan på rockmusiken går inte att understryka nog mycket. Det här vore med andra ord inte någon musikblogg värd namnet om vi inte försökte hylla honom på något sätt.
Och när det kommer till hyllningar av musiker finns det väl inget bättre sätt än att sprida deras musik vidare? Här har ni Still got the blues - hans största hit, och jag förstår varför.
Jag har många gånger fått höra att jag har en rätt gubbig musiksmak, och det är väl bara att hålla med. Min iPod har sedan många år innehållit en mängd gamla stofiler, som antingen redan har trillat av pinnen, eller annars är på god väg att göra det. Välkända namn som Lenonard Cohen, Johnny Cash, Bob Dylan, Lou Reed, Tom Waits, Niel Young, Ulf Lundell osv.
I just detta blogginlägg har jag dock tänkt lyfta fram en annan gammal man, som inte har blivit riktigt lika omtalad och geniförklarad (inte här i Sverige i alla fall) som tidigare namn nämnda. Veckans pensionär heter: George Ivan Morrison!(Ja, wikipedia) eller helt enkelt bara, Van Morrison. Namnet har varit bekannt sedan länge, men jag upptäckte hans musik för bara några månader sedan när en av hans låtar spelades i Filip och Fredriks tv-program Lite Sällskap. Sedan dess har Greatest Hits-albumet Still On Top gått varm i min iPod och min musiksmak har väl antagligen blivit än mer gubbig...
Här är ett skönt jävla gubbsväng hos David Letterman 1996!
Ville även lägga upp ett klipp med min personliga favoritlåt, The Healing Game, men den fanns tyvärr inte att hitta i rätt version på Youtube. Är ni nyfikna på den så kan ni istället klicka er vidare via den här länken: http://open.spotify.com/track/6WisL3Pg8z76UPvC3IAlTL
Före "bloggpausen" (för övrigt JÄVLIGT imponerande att ordbehandlaren godtar ordet bloggpaus utan att stryka under det med den där arga röda färgen.. it's a brave new world!) var Atmosphere ganska flitigt omskrivna här. Jag anser fortfarande att Slug är en av världens bästa rappare samt textförfattare inom hiphop, och som ni säkert känner till... är det någonting det inte direkt finns något överflöd av inom hiphop så är det riktigt grymma textförfattare.
Atmosphere gör även - milt uttryckt - rätt feta liveframträdanden, och jag ska snart ge er några exempel på det. Precis som Dylan så är Slug och Ant inte rädda för att ge låtarna en ny inramning när de framförs live, och det ska de ha all cred för.
De här klippen kommer alla från samma DVD - den går under namnet Sad Clown Bad Dub, den är grym och ni bör tveklöst spana in den.
Kolla även in DEN HÄR, som de tyvärr inte ville låta mig bädda in.
Gillar ni detta föreslår jag förresten att ni håller utkik inom ett par månader, när deras nya platta The Family Sign kommer (approx. 12 april), jag tror knappast den blir någon besvikelse.
Men nej, nu har det blivit alldeles för sent igen. God kväll.
Eftersom att vi inte har några extrema mängder läsare på denna blogg, så får vi istället värna desto mer om de vi trots allt har. Så därför tänkte jag tillägna detta lilla inlägg en av dessa tappra krigare som har fyllt hela 20 bast idag! Slutet är nära nu Oskar.
Födelsedagspresenten blir självklart två låtar signerade bandet The National, som kommer till Sverige den 28 Februari för att spela på Cirkus i Stockholm. Ni anar kanske att en viss 20-åring har det stora privilegiet att kunna åka iväg och kolla på denna spelning, som säkerligen kommer bli hur fet som helst. Så här kommer en liten försmak av vad som komma skall. Grattis!
Må det bli en Slow Show...
"You said I came close. As anyone has come. To live under water. For more than a month. You said it was not inside my heart. It was. You said it should tear a kid apart. It does."
Hej vänner. Återigen kan rubriken vara något missledande, men visst blir det lite roligare så? Det här är inte tänkt att bli något inlägg om alla hemskheter i dagens samhälle, utan rubriken syftar på Keith Richards självbiografi Life som jag hade tänkt lägga mig och försöka läsa ut alldeles strax.
Det är nämligen - föga förvånande - precis detta boken handlar om. Ja, förutom sex och musik då. Själv tycker jag det är en galet intressant bok, som jag tipsar alla Stonesfans där ute om. Lyssnar ni inte på dem tror jag dock inte ni kommer att vara överförtjusta i boken, då den innehåller en hel del nördig fakta om tonarter, inspelningstekniker, gitarrtekniker, texters betydelser osv.
Däremot blandas detta som sagt upp med en hel del klassiska anekdoter. En del hysteriskt roliga och andra bara tragiska. Keith skriver om hela sitt liv, från barnsben till idag och han gör det på ett öppet och ingående sätt. Just nu är jag framme i delen där han berättar om bandbråket i allmänhet och osämjan mellan Glimmer Twins (Richards och Jagger) i synnerhet. Rätt sorglig men ack så intressant läsning.
Ska ta tag i den där läsningen alldeles strax, men först har jag fan gjort mig förtjänt av en champis.
Eftersom att jag för tillfället befinner mig ensam i en stuga på Dundret - och inte kan förvalta denna lördagskväll lika väl som jag kan tänka mig att många andra för tillfället gör - så får jag väl istället passa på att tipsa om två kommande musikdokumentärer som verkar väldigt lovande. Den första heter The Extraordinary Ordinary Life of José Gonzales . Den långa och omständiga titeln beskriver glasklart vad filmen handlar om. Ett väldigt närgående porträtt av den populära svenska singer/songwritern José Gonzales. Där man inte bara får följa med bakom kulisserna, utan även vidare hela vägen in bakom pannbenet på denna komplicerade och djupa tänkare. Kommer på DVD den 16 Mars!
Trailer
När vi ändå är inne på José Gonzales kan jag även passa på att tipsa om hans band Junip, som stabilt lunkar på vid sidan av solokarriären. De har släppt tre plattor än så länge (2st ep och en fullängdare) varav den senaste 2010.
Den andra dokumentären jag tänkte lyfta fram är en slags minidokumentär om brooklynbandet MGMT. Här får man följa med in i studion för att bevittna - vad som enligt rykten ska vara - en episk jamsession. Kortfilmen är producerad av den välkända musikbloggen Lablogotheque, som länge gjort små artistporträtt av en mängd olika indieband/artister. Detta är dock (vad jag vet) första gången som de hypar upp någonting så pass mycket att de lägger upp en trailer om vad som komma skall. Vilket så klart höjer förvändtningarna till skyarna. Lägg därtill att det är just briljanta MGMT som står i rampljuset, och denna lilla film borde inte kunna landa fel!
Jahapp. Det är väl bara att konstatera - då sitter man här igen. Är för ett tag sen hemkommen från att ha sippat whisky, lyssnat på skön musik och löst lite världsproblem med mina ständigt trogna vapendragare Oscar och Anders. Eller ja, whiskyn fick jag ju hålla tassarna borta ifrån då det inte passar in särskilt bra med bilkörning.
Jag försökte lite smidigt presentera de för David Sandströms grymma låtar. Jag vet inte hur bra det funkade, men någonting säger mig att han i alla fall kan falla kollegan Jocke i smaken. Jag menar, spana in skägget för fan.
Jag skrev förresten igår om att vara mångfacetterad, och uppenbarligen är detta någonting som stämmer väl in på den gode David, som har gjort en ganska lång resa sedan slutet av nittiotalet. (Klicka på tagen nedanför inlägget.)
Måste börja med att tacka Kalle för ett riktigt fint Dylan-inlägg igår natt, precis vad man behövde sådär på kvällskvisten! Som han nämnde i det inlägget så får denne Dylan ta en hel del plats i bloggen, och det tycker jag vi ska låta honom göra också. Han är trots allt en grundsten i den musikvärld vi idag lever i, och en stor förebild för väldigt många av de mest framstående låtskrivarna som följt i hans fotspår. En av dem som verkligen inspirerats av Bob är den amerikanske sångaren och låtskrivaren, AA Bondy. I hans debutalbum American Hearts hör man väldigt tydliga spår av detta, och på de flesta låtarna använder han sig i huvudsak endast av en akustisk gitarr samt ett munspel. Precis som Dylan gjorde i inledningen av sin karriär.
Även om denna debutskiva är väldigt bra, och rekommenderas till alla Dylan fans därute, så tycker jag nog personligen att AA Bondys andra skiva, When The Devil's Loose, är snäppet vassare. Där har han hittat en mer personlig och unik stil istället för att bara rida på gamla legenders axlar. Melodierna, texterna och helhetsintrycket är starkare på denna skiva, vilket lyfter AA Bondy till nya höjder.
Här följer två av låtarna från den skivan, enjoy!
Kan tillägga att när jag lyssnade på denna låten i liftkuren på jobbet idag, så blev jag så exalterad att jag till sist kasstade en av stolarna golvet. Måste ha sett sjukt kul ut om någon utanför hann se det....
Fredag då alltså. Tyvärr får jag nog ingen öl ikväll - en av nackdelarna med att bo längst ute på en ö är att man måste planera varje öl sjukt noggrannt - men om någon av er är lyckligt lottade och laddar upp inför en redig ausgang kan jag tipsa om den här låten. Perfekt för att bygga upp den rätta viben.
Nej, jag syftar inte på Promoe (men det slår mig nu att jag borde posta något om honom snart). Jag syftar på att klockan är alldeles för mycket och att jag är alldeles för pigg. Vid sådana tillfällen - de är mer än vanliga ska jag väl ta och erkänna - är det viktigt att inte lyssna på något som är ens i närheten av upptempo. Nej, nu snackar vi avskalat, mjukt, försiktigt och nedtonat - allt för att vagga in sig själv i någon slags placebotrötthet. Tillåt mig att illustrera:
Förresten blir man ju minst sagt småirriterad över att Dylans folk ska vara så jävla duktiga på att rensa Youtube på allt som har med hans låtar att göra, usla covers finns det dock tonvis med. Nej, nu ska vi se om inte dessa vaggvisor ger effekt.
Jag gillar Dylan. Det är ingen nyhet. Han dyker ofta upp här i bloggen, men sanningen är den att jag inte tycker om att skriva om honom. Eller okej, sanningen är snarare att jag får prestationsångest när jag ska skriva om honom. Jag kan helt enkelt inte sätta fingret på vad jag gillar med honom, jag blir kallsvettig av tanken på att i ord formulera storheten med hans sånger.
Jag hade ikväll tänkt göra ett försök att skriva några rader om hur mångfacetterad han är, hur många olika nyanser av honom det finns att upptäcka och allt det där. Det gick inte den här gången heller. Det känns faktiskt lite larvigt att ens försöka, då jag liksom inte anser mig berättigad att beskriva honom. Det låter lite lamt, jag vet, men verkligheten kan vara rätt lam ibland.
Då jag däremot fortfarande har viljan att förmedla honom i bloggen blev det en liten, kompromiss kan vi kalla det. Här kommer ett gäng olika versioner på samma låt, där den första länken är den ursprungliga studioversionen. Observera att jag inte på något sätt påstår att alla versionerna är jättebra, men ni kanske förstår varför det är svårt att ledsna på mannen i fråga.
Jag är ganska säker på att detta blev i kronologisk ordning, men jag ska inte svära. Lägg förresten också märke till att klippen är från fem olika årtionden. Han är ihållig gubbjäveln!
Jag misstänker starkt att jag postat den här videon tidigare, men eftersom den är så övergrym tycker jag inte det spelar någon större roll. Simon and Garfunkels låtar är otroligt stämningsfulla, följaktligen är det ingen chock att stämningen går att ta på i det här klippet från den legendariska spelningen i Central Park 1981.
Att de spelade alla sina bästa låtar och att de gjorde det med bravur är egentligen bara en liten liten del i att spelningen blivit så mytomspunnen. Gör man en gratisspelning i Central Park, det kommer uppskattningsvis en halv miljon (!!!!!) människor och ett gäng människor går runt i publiken och säljer färdigrullade joints för att skänka överskottet till välgörande ändamål, ja, då är det liksom upplagt för att bli en historisk kväll oavsett insatserna på scenen.
Låttiteln The Sound of Silence passar dessutom alldeles utomordentligt bra in på just denna video, för trots den ofattbara mängden människor i publiken kan man stundtals inte höra ett enda litet ljud förutom gitarren och sången, då alla står helt hänförda och bara suger i sig av det som händer.
Hela konserten finns utgiven på DVD (d.v.s - den finns att ladda ner) och jag uppmanar verkligen alla att kolla in den. Det är inte bara en grym spelning, det hör fan till allmänbildningen. Och nej, med allmänbildningen menar jag inte enbart den musikaliska allmänbildningen.
'Nuf said, nu tänker jag klippet tala för sig självt.
Så. Färdigduschad och färdigpackad. Sorterad och klar.
Stockholm under morgondagen. Kommer vara helt sköndöd när jag kliver upp och frullar ut den.
Min kära mp3-spelare iRiver E30 har stått på laddning några timmar. Den kommer bli välbehövlig under flygtaxins och flygresans gång.
Eftersom jag kommer vara helt sköndöd kommer jag slagga i taxin och i planet ner, med livsgaranti. Då gäller det att ladda upp med bra slaggarmusik, som sätter en i trans och tillåter en att sväva mellan dimensionerna och hamna i skärselden mellan sömn och vakenhet.
Minnena börjar då dra sig tillbaka emot resan till Turkiet vi tog -10 där, maj till juni månad. Då på transfern från hotellet var jag helt död, och var i helt otrolig trans till albumet the Bedlam in Goliath, av the Mars Volta, med bland annat följande fantastiska låt.
Så jävla grymt kaos att jag gråter ut all min feber. Publiken fattar inte ens vad som händer (tog för övrigt inte länge innan TMV dök upp... 1 inlägg.). Kan tålas att nämna att Omar Rodriguez-Lopez är ett geni.
Men imorgon kommer vi avnjuta några andra rent utsagt vackra plattor på väg ner emot de varmare breddgraderna.
För det första; Bon Iver - For Emma, Forever Ago
Kan ju inte annat än tacka kollega Joakim för detta tips. Är helt frälst i melankolin och den ständiga lågmäldheten, ödmjukheten och omgivenheten som omfattar detta album. Rekommenderas starkt för de som vill avnjuta livet i en skön fotölj och titta ut emot höstlöven när de nostalgiskt tänker tillbaka på de goda tiderna, gärna med en liten whiskey i hand.
för det andra; Radiohead - In Rainbows
Radioheads senaste släpp, anno 2007. En minst sagt värdig uppföljare till 2003's Hail to the Thief innehållandes lugna, sansade låtar helt till skillnad från vad Hail to the Thief erbjöd 2003, vilket gör detta album väldigt annorlunda, till och med för de väldigt annorlunda Radiohead med den väldigt annorlunda Thom Yorke i spetsen (som för övrigt är ett geni). Melankoliskt, lugn
rock. Melodidrivet, ambitiöst, annorlunda. Kan knappt vänta till nästa platta.
(ett tips för den intresserade: kolla in resterande Live from the Basement då de spelar typ.. hela plattan.)
för det tredje; Pink Floyd - Dark Side of the Moon
Fantastiskt och musikaliskt revolutionerande <- allt annat känns överflödigt. Kommer bli underbart.
Den amerikanska pop-duon Beach House har rätt länge gjort fin musik, men i och med deras senaste skiva Teen Dream så känns det som att de till slut hittat helt rätt. Jag gillar album som behåller samma känsla rätt igenom och inte spretar iväg allt för mycket åt olika håll. "Det är viktigt att ingen faller ur ramen!" som våran gamla hockeycoach brukade säga. Hela skivan är verkligen värda att lyssnas på, och det är lika svårt att hitta en sämsta låt som en bästa.
Här kommer ett litet smakprov, och gillar ni denna så gillar ni mest troligt även de andra låtarna på skivan.
WOW. Jag är uppriktigt sagt djupt jävla imponerad över kollegornas (jag vet, PROFFSIGT!) första inlägg. Jag visste såklart att de hade någon slags fallenhet för detta, därav förfrågningarna om att vara med och skriva, men det här var ju riktigt jävla storartat! Jag kan inte vara annat än tacksam över att de skriver här och inte på en egen blogg, för då skulle denna stackars blogg bli utkonkurrerad och bortglömd. Men okej, nog med rövslickandet.
Stort också att vår älskade JF lyfts upp i bloggen igen, senast var strax efter hans senaste platta kom ut. Det var för övrigt det sista inlägget innan bloggen lade sig och samlade damm i en mörk bortglömd vrå i detta stora universum som går under namnet Internet. Det känns med andra ord fint att knyta ihop säcken igen.
Hur som helst, nu till något annat. Jag ska inte bli långrandig, jag misstänker att ni är lika lata som mig och därför skiter helt i att läsa ett inlägg om ni ser att det innehåller alldeles för mycket text. Jag vill bara helt kort lyfta fenomenet med kärlekslåtar. Det är liksom något som inte går att undvika om man pratar om musik, för kärlekslåtar stöter man på hos alla artister, i alla tänkbara genres, vare sig man vill eller ej.
Någonting de flesta kärlekslåtar har gemensamt är följande: de riktar sig till personer som är, just det, kära. Är man inte det framstår dessa låtar ofta som smöriga och.... jag antar att lama är ett ord som passar in. Givetvis finns det dock undantag, och ett av dessa undantag är följande låt. Jag vet att jag länkade Dire Straits för bara ett par dagar sedan, men ibland blir det så helt enkelt, bear with me.
Det kan dock hända att någon av mina exceptionella medskribenter är av en annan åsikt, och då får vi väl höra det i ett framtida inlägg. Har någon som läser detta någonting att säga i frågan så hoppas jag förresten att ni skriver en kommentar!
På tal om det, med tanke på dagens matiga inlägg kan äntligen ni som följer bloggen med gott samvete titulera er som läsare, snarare än lyssnare. Det känns fett.
Vill tacka coach Kalle för det varma välkomnandet, samt en fin Mars Volta-låt att kicka igång med. Das ist ganz schön, ja. Mer av den varan kan det mycket väl bli.
Feberdrömmar kan ju vara det trippigaste som finns. I förrgår natt drömde jag till exempel att en vän skulle, citat; Bryta näsbenet av mig, för att jag hejade på Luleå Hockey som för tillfället ledde med 1-0 emot Timrå IK. I den drömmen var tydligen denna vän en Timrå-fanatiker.
Sedan inatt toppade väl febern, och drömmarna därefter. Drömde bland annat att det var studentveckorna igen, men att dessa utspelade sig på PDOL. Vi stod och köade för att komma in till kära 1906 för en middag innan vi skulle ut och uppleva festivalen, där bland andra MGMT, Queens of the Stone Age, Bon Iver samt The Tallest Man on Earth skulle spela. Ganska sjuk line-up för PDOL. Ganska sjuk line-up för en festival överhuvudtaget vill jag påstå. Jo, men, att.
Tänk då en feberdröm på syra.
Skulle ju vara passande att slänga in någon video på MGMT eller QOTSA eller något här, på grund av nämnd dröm ovan, men det är nästan lite för genomtänkt och för journalistiskt. Lite för mycket inom ramarna för min smak.
Kan väl öppna då med en riktig klassiker, från den mest inspirerande personen jag känner till.
Givetvis John Frusciante.
Kreativiteten flödar genom denna man. Min första rejäla kontakt med honom var egentligen på en tågresa mellan Stockholm och Älvsbyn. Jag satt där, helt paralyserad och i trans medan jag väntade på att tåget skulle närma sig, och i lurarna var albumet Shadows Collide with People från 2004. Kommer ihåg att jag inte gillade det från början. Satt och lyssnade igenom varje låt och tänkte what is this i don't even, men det var på tiden man var ung, dum och outbildad inom musiken. Nu talar jag inte om att kunna musik såsom teori eller instrument, utan snarare att kunna lyssna in sig på musik, att öppna nya dörrar hela tiden för det musikaliska utforskandet. John Frusciante var mitt rejäla första steg i utvecklingen. Ibland krävs det helt enkelt för att kunna uppskatta musik. Givetvis finns det musik som sätter sig direkt och blir en favorit, men då är man ju redan någorlunda inlyssnad och har ett hum om det området.
Nåja, nog med skitsnacket.
Dags för ett smakprov av 2000-talets i särklass bästa album. Detta är vad musik handlar om.
Ni får början och slutet. Antingen kan ni sitta och gissa på vad som händer i denna resa mellan låt 2-17 och vara olyckligt ovetande eller så kan ni kolla in resten och bli lyckligt vetande.
Innan det första inlägget från denne mystiske "Stickan" ens hunnit dimpa ner kan vi snart presentera ännu en musikalisk finsmakare som kommer förse er med grym musik! Detta känns både roligt, spännande och inspirerande. Eftersom Stickan fick en slags välkomstlåt igår kan jag ju inte vara sämre nu! Välkommen säger vi till.....*trummvirvel*... Rasmus!
Vilken presentation! Jocke "stickan" Lenndin heter jag och är alltså den nya "skribenten" som Kalle anlitat för att ge denna ypperligt fina blogg ännu lite mer variation och dynamik. Eller nått. Jag tycker Kalle lyckades pricka in min musiksmak väldigt bra i föregående inlägg: "Mycket akustiskt, gammalt som nytt, storslaget och nedtonat". Kunde inte sagt det bättre själv! Den sortens musik man lyssnar på efter efterfesten, en sen Lördagsnatt/tidig Söndagsmorgon, när man ensam och eftertänksam knallar hem i Septembermörkret. Självklart lyssnar jag på en hel massa musik utöver denna genre, och jag ska försöka variera mina inlägg och musiktips så mycket jag bara kan. Vill bara ge en tidig förvarning om att jag stundals riskerar att snöa in en hel del på skäggiga män med akustiska gitarrer...
Nog om mig! Hädanefter ska musiken och musikerna helt få stå i fokus, så låt mig därför sätta en liten guldkant på detta premiärinlägg genom att presentera en av mina stora husgudar: Justin Vernon, och hans soloprojekt Bon Iver! Innan man lyssnar på Bon Iver så MÅSTE man nästan vara medveten om förutsättningarna inför det helt fantastiskt kompletta och fulländade debutalbumet, For Emma, Forever Ago.
Justin Vernon var ett typexempel på en urfattig och harvande indiemusiker/producent som inte lyckats nå ut med sin musik till den stora massan. Lägg sedan till att hans 5 år gamla band splittrats, hans tjej har precis lämnat honom, samt att han själv drabbats av en svår leversjukdom. Han liv var alltså med andra ord på väg att gå käpprätt åt helvete. Vernon beslutar sig då för att bege sig ut i Wisconsins djupa skogar för att bosätta i hans fars primitiva gamla stuga på obestämd tid. Det enda målet han hade med denna vistelse var att få tid att grubbla och tänka över vart han egentligen var på väg. Efter en tid helt ensam ute i ödemarken börjar han efter hand att skriva och spela in ett gäng helt nya låtar med hjälp av en gitarr, ett gammalt trumset, och en del enklare inspelningsutrustning han tagit med sig. Dessa inspelningar var från början avsedda som demoinspelningar men i slutändan ansåg man att det inte fanns någonting att förbättra. Så skivan släpps några månader senare i dess ursprungliga organiska form och gör stor succé. Projektet Bon Iver och albumet For Emma, Forever ago blir Justin Vernons stora genombrott och kanske även hans räddning.
Detta är den första låten som Justin skrev och det var den som skulle komma att sätta tonen för hela skivan.
Det händer grejjer, och de händer snabbt. Snart kommer antalet skribenter (jag håller med om att det kanske låter lite väl proffsigt, men vafan..) på bloggen att fördubblas. Jag ska låta honom presentera sig själv, men jag kan säga som så att jag känner på mig att det kommer att bjudas på mycket akustiskt, gammalt som nytt, storslaget och nedtonat. Jag kan dock ha fel, men eftersom hela syftet med bloggen är att överraskas och upptäcka nya saker känns det inte det minsta oroande.
Den här låten får lov att ses som en hyllning till denne nye, mystiska medarbetare på bloggen, men också som ett smakprov till er läsare på vad som (eventuellt) komma skall!
Även om det här är fel forum kan jag heller inte låta bli att ge ett gigantiskt shout out till Johan Franzén som precis gjorde 5 mål i en och samma NHL-match. Det är galet stort, och jag är tacksam över att han gjorde det bärandes den vackraste röd/vita matchtröjan i världen.
Jag slängde upp en video med The Strokes igår, och det är egentligen omöjligt att snacka om det bandet utan att också ta upp deras sologitarrist, Albert Hammond Jr. Förutom att vara en grym gitarrist - och ha ett svincoolt namn - har han en galet skön röst samt förmågan att skriva otroliga låtar!
Hans soloskiva Yours to keep som kom ut för några år sedan har jag lyssnat på väldigt mycket, och här nedanför kommer två magiska akustiska versioner på låtar från den skivan. Om ni gillar The Strokes tror jag ni kommer gilla detta också, även om det är betydligt mer pop över det hela. Nåja, färdigsnackat!
Förra årets fetaste soundtrack var utan tvekat Trong Legacys, signerat Daft Punk. Filmen var rätt cool den med, inte direkt överbra handling och skådespeleri, men snygg som satan. Nu är det dock musik den här bloggen är tänkt att handla om, och om soundtracket kan jag bara säga : WOW!
I princip varenda låt är svinfet, detta är filmens slutsång (i brist på ett bättre ord) och är som sagt bara en av massa tunga låtar. Jag skulle nästan säga att ni inte ens behöver se filmen för att njuta, det räcker med att lyssna.
(Jag föreslår att ni väljer 1080p och maxar volymen!)
La upp den här på fejjan för ett tag sen vill jag minnas. Jag behöver egentligen inte kommentera den särskilt mycket, tre av Sveriges i särklass bästa rappare med varsin vers, det går liksom inte att misslyckas.
Skrev lite kort med Sage Francis på Facebook nyss (jag vet, det gör mig - för att säga det själv - pretty god damn awesome). Har ni inte hört talats om denna man tidigare är det dags nu. Han är en grym rappare och kanske en ännu bättre poet/textförfattare, och som ni vet kan man aldrig få för många av sådana. Den här låten är bara ett exempel på hans förmågor, och jag föreslår att ni kollar in honom närmare. Låten är baserad på sanna händelser, och den är otrooooligt fet!
Just det, vad sa han då, som fick mig att välja den här rubriken?
"Socialism isn't communism. Sweden is awesome."
Uppfriskande med folk (amerikaner) som kan hålla isär begreppen, minst sagt!
Med det tror jag minsann att jag släcker lampan och säger godnatt.
Jag ska inte ljuga och säga att jag är något stort fan av Donovan, men han har gjort en hel del sköna låtar, däribland den jag alldeles strax ska bjuda på. Kvallan är som den är, men vi får helt enkelt finna oss i att de inte hade några hd-kameror på sextiotalet. Tycker i allmänhet det är roligare med klipp innehållandes live-framträdanden, så ni får helt enkelt hålla till godo.
Jag kan heller inte låta bli att länka detta klipp från Don't look back (som alltså är en dokumentär om Dylans legendariska england-turné, den är svinfet och den måste ses, av ALLA) där Donovan träffar sin idol, och de kör en liten session. Stort.
Nu kommer Lenndin (jag räknar kallt med att han fortfarande är en av bloggens mest trogna läsare!) definitivt att bli nöjd. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av denna klassiska live-versionen av Sultans of swing.
Givetvis borde man nämna något om alla dessa svettband och ärmlösa t-shirts, men det faktum att det var 80-tal och just Dire Straits tycker jag tveklöst får räknas som förmildrande omständigheter. I vilket fall som helst är detta ett guldkorn, så titta (eller åtminstone lyssna) och njut!
För övrigt finns spelningen som denna låt kommer ifrån utgiven på blu-ray, och den vore det ju sannerligen trevligt att lägga vantarna på.
Den här låten funkar bäst för att bygga upp peppen inför fest, men mja... Den passar rätt bra inför arbetspasset också. Min gåva till er, håll tillgodo!
Jag nämnde singer/songwriters igår. Om våra svenska stoltheter är få, är de norrbottniska nästan obefintliga. Vi har dock Kristofer Åström, och då behöver vi väl i ärlighetens namn inte särskilt många fler?
Jag tog även upp filmen High Fidelity igår, och en soft grej med den filmen är ju att en Fireside-poster (Kristofers band) syns i bild flera gånger, och visst är det väl trevligt att Hollywood gör reklam för ett luleåband!
The Strokes passar alldeles ypperligt såhär på morgonkvisten (allt är relativt...) för att skaka av sig tröttheten och få en grym start på dagen helt enkelt. Så, ja... without further ado, här har ni dem:
Jag hade tänkt bjuda på ett par lite mer sällsynta klipp med allas vår Dylan, tyvärr är det svårt att hitta några videos med honom över huvud taget på Youtube, då skivbolagsmänniskor tydligen inte vill att vi ska få njuta av detta gratis. Istället fick det bli ett klassiskt framförande av Tangled up in blue, ett rätt hyfsat substitut minst sagt, det kan vi väl enas om? För övrigt är det nog bara Dylan som kan bära dessa scenkläder och fortfarande ha min djupaste respekt. En man som honom kommer dock undan med det mesta, med all rätt faktiskt.
När ni ändå håller på tycker jag även att ni ska spana in denna. Jag trodde aldrig att jag frivilligt (med frivilligt menar jag i detta fall: gratis) skulle lägga upp en reklamfilm, men den här är bara för bra för att missa, mer sådant tack, och jag hoppas att alla som överväger att jobba med reklam tar fram penna och papper och antecknar.
Jag kom att tänka på det här klippet som Tomas länkade mig för ett tag sedan. Ni som lyssnat på Tallest Man on Earth tidigare har säkerligen sett det redan (tro mig, det tål att ses igen), men för er som inte sett detta är det fan dags nu!
Kristian Matsson, som är hans riktiga namn, är en av ytterst få svenska stoltheten när det kommer till singer/songwriters, hans gitarrspel är totalt off the hook, hans röst är råskön och hans låtar välskrivna.
