Tack själv!
Kort version:
Jag sitter och lyssnar på The King of Limbs. Det nya albumet. Av Radiohead. Släpptes igår. Jättebra album. Lyssna på det.
För det bästa dra en scroll till slutet.
Prelude:
Jag har alltid var intresserad av astronomi, universum och allt fan vad det nu heter. De senaste veckorna har jag sett några dokumentärer om det, som berättade saker jag visste och inte visste. Det forskarna enas om var den stora skapelsen av det stora kosmos var superexplosiva big bang. En minidutt mindre än ett flarn blev oändligheten på en miljondels miljondel av en sekund, eller någonting i den stilen.
Kan någon förklara för mig tiden innan big bang? Allting var stilla, allt var förbannat tråkigt då inte ens tiden existerade innan fetsmällen kom. Men då hände det grejer!
Ungefär nästan riktigt precis den här känslan man fick i måndags, när Radiohead utan någon som helst förvarning påstår att The King of Limbs är titeln på deras annars tidigare oannonserade nya album som tydligen skulle komma att släppas idag, lördag, som digital release, världen över. Kul som fan, tänkte jag. Dagarna gick relativt smärtfritt (psykiskt, i alla fall, fotjävel.). Sedan att albumet av någon anledning släpptes en dag tidigare än annonserat var sweet.
Jag är en ganska onödig och opraktisk kombination av snål och otålig (det är lugnt, är tät så inni helvete). Jag kommer hem runt 12 på dagen, hör den strålande nyheten att den har släppts ut i etern en dag för tidigt. Klickar upp piratebay och några andra trackers, och försöker hitta en uppladdad version, så jag slipper betala. Sedan, när jag inte hittar någon direkt, så inser jag att jag är för otålig för att vänta några timmar till, så jag köper albumet via thekingoflimbs.com i 320kbps mp3-version för 7 dollarz (en uppladdad version kom strax efter köpet, givetvis. Alltings jävlighet.).
Handlingen är rätt, men tanken är fel. Intressant kombo. Men första steget är erkännande. Så, jag måste erkänna att den första lyssningen av albumet inte sprängde bort mina hjärnor. Fan då.
Inte för att jag förväntade mina hjärnor att sprängas bort, och absolut inte vid första lyssningen. Jag förväntade ett riktigt bra album, det är ju trots allt Radiohead som solklart, objektivt, etc., är ett av de mest inflytelserika alternativa rockbanden under 90- och 2000-talet, och den förväntningen gick i uppfyllelse.
Inte nog med att det är riktigt, riktigt bra, det är dessutom utvecklande och nyskapande. Detta är ingenting Radiohead har gjort tidigare. Detta är ingenting någon annan artist jag har hört har gjort tidigare. But then again; Radiohead. Ärligt talat vet jag inte hur de gör det.
8 låtar långt kan låta kort, men det är långa 8 låtar, då de snittar väl 4 minuter 30 sekunder, lite högre kanske till och med, men den långa medellängden på låtarna är inget negativt. Detta album är packat av lugnare delar som inte för den skull blir tråkiga, instrumentala delar som inte för den skull blir tjatiga och utnötta. Allt finns där: femtaktsklapp, harmoniska bakgrundssyntar, disharmoniska bakgrundssyntar, arpeggios á In Rainbows, stressad mage, det tunga, lugna pianot men framför allt Thom Yorkes röst som bara blir bättre och bättre. Radiohead har än en gång lyckats förnya Radiohead utan att förnya Radiohead.
Vänta... vad?
Inte min skalle efter första lyssningen
Försök att inte tänka på det. Stäng ögonen och öppna sinnena för konsten. Men innan ni gör det, låt mig få presentera den första singeln från The King of Limbs: Lotus Flower. Svårt att hålla ögonen stängda, faktiskt.
Råder er att köra fullscreen + 1080p upplösning. Betydligt bättre bild, men framförallt bättre ljud.
Notera att jag skriver detta efter ungefär 10-15 någonting lyssningar. Grejen med de bästa av album är att de är så unika att de kräver inlyssning för maximal uppskattning. Ibland är mognad allt som krävs.
Slowly we unfurl as lotus flowers.
[/klyscha]
Edit: Veckans album.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar