Han spelade på sin egen begravning

Det finns få saker som berör mig djupare än gamla människor som med insikt ser tillbaka på ett långt och hårt liv. Speciellt storartat blir det när det handlar om musiker som gör denna tillbakablick igenom EN SISTA skiva, där han/hon - ärlig som ett öppet sår - ger sin publik sitt allra sista inspelade andetag. När denna skiva dessutom visar sig vara mästerverket som kröner en hel karriär, då är det fan i mig inte lätt att hålla tillbaka sentimentaliteten.

Det jag lite för kryptiskt, lite för osammanhängande och lite för uppblåst försöker komma in på är Johnny Cash sista album(serie) och avsked, American Recordings. Det kommer aldrig någonsin göras en coversamling som är lika stark som denna. Aldrig. På ren och skär dödsångest spelade Cash, tillsammans med den legendariska producenten Rick Rubin, in dessa fem skivor under de sista åren av sitt historiska liv. Bokstavligt talat döende lyckades han skapa musihistoria med avskalade och redan klassiska covers på allt från Simon and Garfunkle till Depeche Mode.

Den här musikvideon (och även låten) måste vara den vackraste och sorgligaste jag har sett. Prisbelönt med all rätt!

Johnny Cash - Hurt



En annan tung låt från samma albumserie, Johnny Cash - When The Man Comes Around



En annan musiker som i slutskedet av sitt liv lyckats prestera något han aldrig tidigare varit i närheten av är Roky Erickson. I ett projekt tillsammans med indieikonen Okkervil River släppte han 2010 albumet, True Love Cast Out All Evil. Även denna skiva har ett tydligt skimmer av svärta över sig, och Döden verkar ha varit ständigt närvarande under hela inspelningen.

Roky Erickson ft. Okkervil River - True Love Cast Out All Evil



Roky Erickson ft. Okkervil River - Goodbye Sweet Dreams

A take away show

Att producera kortfilmer i storstadsmiljö har länge varit en populär trend bland de stora och mer etablerade musikbloggarna runt om i världen. Dessa korta live-uppträdanden är nästan ALLTID uppbyggda på samma sätt: Ett litet filmteam på kanske tre personer hänger med ett mer eller mindre känt indieband under några timmar. Det är ALDRIG fråga om något vanligt intervju-upplägg utan istället brukar avsnitten inledas med lite avslappnat kallsnack - som i vissa fall, om bandet i fråga vill försöka framstå som lite extra sköna, toppas med en eller annan bärs. Ofta utspelar sig detta under en promenad mot platsen där framförandet sedan ska utföras. Det är tydligen viktigt att den här platsen ALLTID är alternativ och urban. Det kan t.ex. vara ett hustak, en hiss eller ett litet café.

Jag tycker det här är ett ganska intressant sätt att vinkla dessa små filmklipp på. Man får en känsla av hur det kanske såg ut innan artistens stora genombrott, när bandet eller artisten fick harva sig fram genom att spela på gatan eller mindre klubbar. Att jag fastnat så mycket för de här små bloggfilmerna kan nog även ha mycket att göra med min fascination och romantisering av livet som fattig gatumusiker i någon av världens stora kulturstäder...

Här följer några av de finaste godbitarna:

Phoenix - 1901



The Soundrack Of Our Lives - The Passover



Noah And The Whale - Give A Little Love, Mary



The Tallest Man On Earth - The Gardener.
Mycket för att de hänger i en så episk musikaffär i New York! Den sköna butiksägaren: "How do you like that little guitar?". Christian: "It's beutiful!". Den sköna butiksägaren: "1800".

Bon Iver, 21 Juni, 2011 - Be there!

Efter fyra år av lååång väntan (bortsett ifrån en liten ep-törstsläckare 2009) så börjar man nu äntligen kunna skymta Bon Ivers andra album i horisonten!

För några dagar sedan släppte de nämligen ett litet smakprov från den kommande skivan på ca. 30 sek (som jag tyvärr inte hittar atm). Det är så klart väldigt svårt att bilda sig en uppfattning om en hel skiva efter att endast ha hört ett enda intro (eller vad det nu kan vara), men jag får ändå känslan av att den här skivan kommer vara lite mer välproducerad, och ha en lite större ljudbild än debuten. Lite mindre vedbod, lite mer kyrka? Man kan bara gissa, men det kommer hur som helst att bli helt sinnesjukt storartat!

Några dagar senare släpptes det mer information om plattan. Den kommer att gå under namnet Bon Iver (vilket ju faktiskt känns rätt jävla fantasilöst om man ska vara ärlig...), och från att ha varit i princip helt ensam i skapandet av den första skivan, For Emma, Forever Ago, så har Justin nu bjudit in rekordmånga medarbetare till denna uppföljare. Inte mindre än 8 olika musiker och 3 tekniker/producenter har medverkat på inspelningarna. Bland dessa återfinns självklart de tre bandmedlemmar som Justin Vernon turnerat med sedan debuten 2007, men även The Nationals stråkarrangör Rob Moose, en blåstrio, samt en snubbe vid namn Greg Leisz på pedal steel gitarr.

Albumcover:



Även albumets låtlista är släppt för allmänheten att beskåda. Så BESKÅDA nu dessa....städer:

1. Perth
2. Minnesota, WI
3. Holocene
4. Towers
5. Michicant
6. Hinnom, TX
7. Wash.
8. Calgary
9. Lisbon, OH
10. Beth/Rest

Vi avslutar med den obeskrivligt fina låten, Brackett, WI, som Bon Iver släppte på samlingsskivan Dark Was The Night (2009), vilket är ett samlingsalbum där en rad kända artister bidrog med varsin låt till förmån för välgörenhetsorganisationen, The Red Hot Organization, som jobbar mot HIV och AIDS. Låttiteln gör ju att man får en rätt stark känsla av att den kan vara rätt nära besläktad med den kommande skivan...



Vad ska man säga...

"John Frusciante is working on a new album."

http://stadium-arcadium.com/forum/viewtopic.php?t=35124

Ni tror inte jag hoppade till i mitten av min halvdvala imorse när jag bringade min e-post forth igenom min mobil och dingade upp den rubriken? Satt mig upp direkt och klämde ur mig ett "YES!", sedan var morgontröttheten borta. Sådana nyheter skulle jättegärna få hitta the shelves varje morgon för min del, även om det inte är officiella sådana.

Hursomhelst, en liiiten bekräftelse på att grejer händer är ju alltid skönt. Ytterliggare en platta att räkna med framöver, men är väl bäst att inte bygga upp förhoppningarna för mycket då allting isåfall har en tendens att inte hända.

Och, eftersom vi inte riktigt kan gå härifrån tomhänta så levererar jag till er passande nog min väckarklocka från hösten 2007, en kort men vacker instrumental låt, som tyvärr trots sin skönhet inte gjorde mig så mycket gladare av att stiga upp till t.ex. Matematik A 08.10.

Att spela spel är ju kul!

Ibland skulle jag vilja skriva lite om film på den här bloggen också. Kanske skulle vara en uppfriskande omväxling ibland. Jag vet dock inte, med tanke på bloggens namn kanske det vore falsk marknadsföring? Vad tycker kollegorna? Vad läsarna tycker väger såklart in ungefär lika mycket, och med det menar jag inte att kollegorna har mer att säga till om, utan att läsarna helt enkelt är ungefär lika många som kollegorna.

Anywhooooo, tills detta blir verklighet (eller ens en färdig idè, den har inte riktigt växt färdigt i mitt huvud ännu) får man helt enkelt hitta sätt att vinkla saker och ting lite åt det hållet, så:

David Fincher är ett av de största genierna som knallar omkring i ett par skor, och nu pratar jag inte bara in terms of regissörer, utan om människor i allmänhet. Detta är snarare ett faktum än en åsikt. Ikväll glodde jag på The Game och satt under två timmar med munnen halvöppen av ren och skär förtjusning. Har ni inte sett den - se den. Har ni sett den - se den igen för guds skull.

Utöver själva storyn och regin gillar jag det minimalistiska less-is-more-soundtracket. Det når inte riktigt upp i samma klass som Fight Club och The Social Network (om vi snackar Fincher), men fortfarande riktigt bra.

Speciellt förtjust är jag i filmen end song (om någon har en bra översättning tas den emot med öppna armar) skriven och framför av kultbandet Jefferson Airplane. Extra bra blir den såklart om man sett filmen och förstår symboliken med låtvalet, men i vilket fall som helst är det en fet låt.

Har ni tragglat er igenom hela den här väggen av osammanhängande text kan ni lika gärna lyssna på låten tycker jag.



Och med det önskar jag er alla en god natt!

Gamla bekanta

För ett par år sedan gick jag ifrån att vara en helt vanlig musikkonsument - som lyssnade på färdigserverade melodier som "alla andra lyssnade på" - till att istället bli mer eller mindre besatt av att själv försöka hitta nya intressanta artister och låtar. Helst musik som inte så många hunnit få upp ögonen för ännu. Med andra ord så bestämde jag mig för att skaffa en egen musiksmak.

Precis i början av den här perioden så lyssnade jag extremt mycket på det amerikanska bandet The Shins. Om jag inte minns helt fel så är nog The Shins förmodligen det första bandet som jag upptäckte helt på egen hand. Det vill säga utan att bli tipsad av någon kompis, familjemedlem eller radiokanal. Jag är medveten om att detta inte på något sätt var ett exklusivt fynd - det är ju inte direkt så att The Shins är speciellt okända - men det blev ändå lite av "mitt" band under den här perioden.

Nu för tiden lyssnar jag inte speciellt mycket på dem längre, men när jag väl gör det så infinner sig alltid en känsla av trygghet. Det är lite som att komma hem igen efter att ha varit borta ett längre tag, och känna den där välbekanta lukten av sitt eget hus.

Den här låten har figurerat på många bilskivor igenom åren, The Shins - Phantom Limb.



Här är en rätt mäktig live-version av låten Sleeping Lessons. Lite halvtaskig kvalité på ljudet tyvärr, men det höjer nästan bara rockfaktorn emot slutet!



När jag ändå är inne på The Shins så måste jag även snabbt passa på att nämna sångaren James Mercers andra band, Broken Bells. De släppte sin debutskiva, The High Road, i sommras, vilket innehöll en hel del bra mosik!

Angående det här med att vara peppad.

Hallå! allå! å! ååå...

Det ekar lite här, inte sant? Våra få, men ack så trogna läsare har nog blivit ännu färre vid det här laget. Givetvis har vi inget att skylla på, annat än det uppenbara faktum att det här med kontinuitet är rätt knepigt. Nåja, nu föll andan på och då är det lika bra att smida medan järnet är varmt.

Peace and Love har nämnts några gånger redan, och faktum är att jag aldrig varit mer sugen att åka än i år. Ledigheten är fixad, nu återstår bara biljett samt resesällskap. Men det är ju sånt man (jag) fixar sådär i sista minuten.

Årets line up är något alldeles extra. Den är smått overklig. Den är som en bal på slottet, alldeles.. alldeles... underbar! Tänkte lista några av anledningarna till att min peppmätare slagit alla rekord och blivit överhettad. Utan direkt inbördes ordning (förutom Dylan då såklart, han kommer givetvis alltid först, på alla listor).

Bob Dylan. Behöver inte kommenteras, bästa akten hittills på P&L (säger en som aldrig varit där), den störste av alla de stora, någonsin.

Shelter From the Storm, Live (kan buffra något slött, håll ut)

Atmosphere. Förmodligen världens bästa hiphop just nu. Vill verkligen se dem live nu (Atmosphere spelar faktiskt live på riktigt, som ni ser i klippet) , särskilt som jag lyckats missa två av deras appearances redan (Hultsfred och Malmö).



Sage Francis. Glädjande nog kommer Atmosphere att slita med sig polaren och Rhyme Sayers-kollegan Sage Francis till Dalarna. Ännu en favorit, som det tjatats om här i bloggen. Genialisk textförfattare och en allmänt älskvärd person. Bör absolut inte missas.



CunninLynguists. Tung, fet, grym hiphop. 'Nuff said.



The Strokes. Ni känner alla till dem. De flesta av er älskar dem. Jag förstår varför. Ett av världens absolut bästa rockband just nu. Smutsigt men välpolerat på samma gång. Säkerligen en grym liveakt. Deras platta Is this it står sig som en av de grymmaste plattorna i min blygsamma arsenal.



Är detta inte anledning nog att släpa sig ner till Borlänge? Då ger jag er ytterligare några motiveringar:

Timbuktu
Looptroop
The Sounds
Mando Diao
Ziggy Marley
Kapten Röd
Ryan Bingham

Någon annan som siktar på att ta sig ner, och vad ska ni i så fall se?

Sen ska jag givetvis fixa resten av Lars Erikssons gig också, det är ju rent förjävligt hur mycket jag dragit ut på det där. Nu är det dock filmtajm!

En kedjerökares vackra muttrande

Vid det här laget står det nog rätt klart att jag föredrar ärrade whiskyvokalister framför välkammade smörsångare. Den största andledningen till detta är att i 98 fall av 100 så har dessa sanna musiker verkligen någonting att berätta. Deras musik är - till skillnad från radiosångfåglarna - nästan alltid helt och hållet skapad av, och handlar om, dem själva. På så sätt får deras musik en helt annan genuin känsla av ärlighet över sig, som man inte hittar i en trallvänlig och totalmaxad melodifestivalrefräng.

Så nu ligger jag här igen, golvad på den kalla träparketten i stugan, åter igen nyförälskad i ännu en hes folk/country/bluespoet. Bandet heter Deer Tick, och startades som ett soloprojekt av den kristallklara frontmannen John McCauley. Hittills har de åstakommit tre ablum, War Elephant (2007), Born On A Flag Day (2008), och det riktiga mästerverket, The Black Dirt Sessions, 2010.

Smaka nu på detta, Deer Tick - 20 Miles!



And the beat goes on! Deer Tick - The Sad Sun