Okkervil River har lämnat sitt bidrag till 2011, och vilket bidrag det är; indiefolkarna levererar inte en dålig låt på deras album I Am Very Far, som låter lite som om Arcade Fire skulle skaffa en lillebror som alltid känner sig under sin storebror och därför alltid ska försöka vara bättre, mäktigare, större.
I Am Very Farär, enligt bandet själva, inget konceptalbum, men när man örnar igenom det känns det som om det är en berättelse rakt igenom på grund av kontinuiteten av hög kvalitet på låtarna. Men om jag måste välja en halva av de elva får det bli de första sex spåren som verkligen förför.
Sedan är problematiken att leverera ett bra liveklipp på någon av de nya låtarna, eftersom det är ett såpass nytt album, så det finns inte precis på de låtarna jag vill presentera, men jag lyckades ändå hitta en riktigt bra spelning från Letterman av låten Rider, kanske den mest Arcade Fire-inspirerade låten på albumet. Sedan att de påminner om Arcade Fire väl på scenen är ju lite väl creepy.
Oj, vad har sångaren Will Sheff för gitarr? En Martin 000-15? Fåsenu, vem mer har en sådan?
WYSIWYG (om än felstavat. Ska vara Piratess)
Gillar ni något av det ovanstående, hör och häpna till resten av albumet - jag måste då kolla bakåt i deras katalog för mer undangömda pärlor.
Till att börja med: WOW, jag är impad över Jockes inlägg. Stolt. Nästan lite rörd. Nej vafan, nu överdriver jag såklart, men ett bra inlägg var det, som visar på att hoppet inte är ute för pojkvaskern!
Tilläggas bör dock att jag hoppas och tror att Lenndin inte kommer att göra bloggande om hiphop till någon vana. BALANSEN i bloggen skulle försvinna då, med tanke på hur barnsligt jävla enformig jag själv har blivit här på slutet.
Med det sagt vill jag gärna lyfta upp den där mysgubben Sage Francis igen (jag veeeeet, jag måste nog skärpa till mig snart). Att säga att det här framträdandet är klassiskt vore en underdrift. Det här framträdandet är Sage Francis motsvarighet till Dylans spelnig på New Port 1965.
Publiken har ingen aning om vad fan de ska göra, och Strange Famous Records (Francis skivbolag) slogan "what doesn't kill hip hop only makes it stranger" har aldrig känts mer passande. För det här är vrickat och okonventionellt. Ni kan tycka vad ni vill om skiten, men är ni intresserade av hiphop borde ni i alla fall titta. Haters are welcome.
Jag har för tillfället 896 låtar i min playlist på Spotify, varav kanske fyra är raplåtar. Utöver detta lyssnar jag på kanske 300-500 låtar som inte finns på Spotify, varav noll är raplåtar. Av den musik jag konsumerar på daglig basis kan alltså uppskattningsvis 0,4% klassificeras som hiphop. Är man så pass oinsatt i en musikstil så är det så klart väldigt svårt att bedöma specifika låtar som bra eller dåliga. Det allra mesta flyter ihop i en sorts grå massa där allt låter nästan likadant. För den okunnige, som sagt.
Nu verkar det kanske som att jag lägger upp för en totalsågning av Kalles favorit Henry Bowers, men så är verkligen INTE fallet! Det jag försöker komma fram till är att Kalle, än en gång, har träffat rätt mitt i prick gällande min musiksmak! För den här låten sticker ut från mängden och har en soft jammig känsla över sig. Älskar självklart att de kör med den gammla skolans instrument (stor kärlek till kontrabasen!!), diggar den ubersnygga musikvideon (måste erkänna att den gjorde halva låten), jag gillar även att Henry verkar vara en så skön dude som inte tar sig själv på så allt för stort allvar, men framför allt; hands down för SKÄGGET! Tänk om man en dag skulle få ha äran att bära ett sådant praktverk, storartat.
Trodde aldrig att jag skulle tagga Henry Bowers i ett inlägg här i bloggen, men gjort är gjort och så var det med det. Bara därför så kan jag ju passa på att langa några av de ytterst få hiphop-låtar jag har på lager!
Nas & Damian Marley - Friends (gillar ni denna så kolla även in låten, Patience)
Den här låten har jag lyssnat på och gillat länge. Lite svårt bara för ´a spoiled white child´ som jag att känna igen sig i lyricsen...
Edo G feat. Masta Ace - Wishing
Just den här musikstilen kommer dock aldrig närmare mitt hjärta än den gör i det här klippet (när de kör Mammas Gata alltså, skulle gärna klippa bort låt två):
Promoe & Spiderdogs - Mammas Gata/Svenne Banan
Ni får ha överseende med detta inlägg, jag är ute och halkar på riktigt hala isar här. Men det var ett tappert försök i alla fall.
Vanligen när jag stiger upp ur min arbetslösa sent-in-på-dagendvala så brukar jag, efter att ha dragit mig ur sängen och slängt igång en kanna bryggkaffe, slå mig ner vid köksbordet och daska upp dagens nyheter från PT i väntan på en kopp av det svarta guldet.
Idag blev jag väl glad när jag under Nöje/Kultur-delen, där de brukar ha recensioner om musikalbum, konserter etc., hittade en liten notis (om än från TT Spektra) om Bon Iver. Det stod, om än kort, om hur 22:a juli nu officiellt är Bon Iver-dagen i Milwaukee, Wisconsin, enligt pitchforkmedia.
Tummen upp! De borde införa Bon Iver-dagen i Piteå också -> ytterliggare en dag att supa skallen av sig -> tjoho.
Hursomhelst, idag kickar vi igång veckan med The xx's självbetitlade album från 2009 - fantastiskt mysig reverbpop - ytterliggare ett band som har ett eget sound. Älskar egna sound. Man kan gosa i dem. Känns som att man kan simma igenom deras musik, blöt och oändlig.
Gos.
Dessutom är de i vår ålder, taget att ni som läser är i samma ålder som mig, annars är de inte alls det, utan snarare i min ålder, vilket gör mig lite, lite mer indie än er. Eftersom vi älskar live, här följer lite nice performances:
skrattade åt kommentaren: "it's amazing how eminem has evolved musically". För övrigt rätt coolt med en trummaskin använd på det sättet live.
Som sagt, en rekommendation till er att lyssna igenom om ni gillar det ovanstående, kanske på Spotify. Då är allt vi saknar ett album att följa upp debuten med, och möjligtvis en spelning i Sverige... vad sägs om Way Out West om två veckor?
Jag är en periodare av rang, det vet ni som känner mig, och för er andra har det nog framgått rätt tydligt här i bloggen. Det blir rätt ofta att jag spyr ur mig inlägg som alla berör mer eller mindre samma sak, men hellre repetitiva inlägg än inga inlägg alls. Typ.
Det har hunnit bli ett par nördiga inlägg om rap battles och Henry Bowers har ni redan fått bekanta er med. Då han trots allt släppt ett gäng skivror samt turnérat runt halva världen ungefär (bl.a med favoritmysgubben Sage Francis!) tyckte jag dock att det var lite orättvist att BARA prata om hans briljanta battles. Nu rättar jag till det misstaget.
Allt tidigare tjat om battles, Atmosphere, Sage Francis etc. är nog ungefär så långt det går att komma ifrån Jocke och Rasses musikaliska intresse områden, men med den här videon tror jag att jag snubblat över något som EVENTUELLT kan falla åtminstone herr Lenndin i smaken.
Detta motiverar jag på följande sätt: Skägget: Jocke är svag för herrar med skägg, det har vi lärt oss vid det här laget. Och liksom... kom igen, är det någon som har ett rejält skägg så är det mr. Bowers. Instrumenten: Hela grejjen andas folkmusik. Banjo, kontrabas, dragspel, trumpet. Nytänkande och "back to the roots" på samma gång. Konstigheten: Jocke gillar konstiga musiker, och det är Bowers ett LYSANDE exempel på. Han är, för att använda tidigare nämnda Sage Francis ord: "perfectly weird." Melankolin: Det är dystert och mörkt, och det verkar båda kollegorna fascineras och attraheras av. Och vem kan klandra dem?
Nu länkar jag helt enkelt videon och ser fram emot JL:s ärliga utlåtande i sitt nästa blogginlägg!
Dessutom, bara för att det är så skojjigt, tycker jag att ni kan ta och kolla på denna spoken word-grej!
Ligger för tillfället och andas långsamt i en klassisk campingstuga någonstans ute i Stockholms skärgård. Eftersom jag inte har något bättre för mig så tänkte jag skriva ett litet inlägg här. Och nu när det är sommar och hjärnan jobbar på lågvarv - och nu när i alla fall jag, just för tillfället chillar så hårt det bara går - då passar det väl jättebra med lite lättsmällt semesterpop!
The Head And The Heart heter bandet, The Head And The Heart heter skivan och det låter lite som en grupp vänner som spelat in ett gäng sköna låtar i ett vardagsrum, som en kul grej typ. Rätt opretentiöst, rätt straight forward och rätt bra.
The Head And The Heart - Down In The Valley
Här spelar dom de två inledande spåren på skivan, Cats And Dogs & Coeur D Alene, live!
Får tacka broder Jocke för det fina inlägget mitt i sommarsvetten. Jocke, som för tillfället är på tour runt i Sverige för att fånga alla festivaler, borde komma hem här i dagarna, och då kan man ge honom en kram, en kartong tobak och en hemmagjord krans av vita rosor som han kan ha på huvudet.
Har inte skrivit något på bloggen på grund av, som jag ändå visste innan jag började med det, att man blir lite less sådär. Men, det betyder inte att jag inte har utforskat ny musik de senaste 4 månaderna. Det, om något, innebär motsatsen, because that's what I do.
Det är bara att kolla in beviset. Spotify har blivit mer eller mindre som en dagbok gällande mitt musikaliska utforskande och kartläggande, och det har eskalerat en del på senaste.
Och all musik där är musik jag tycker är inspirerande och bra. Samt Taken By A Stranger av Lena, för hon är snygg, och några låtar som är antingen konstiga eller löjligt roliga. Och väldigt mycket musik där på senare tider har kommit från en annan "Spotifybloggare", kan ni gissa vem?
Jajemän, där har ni ungdomens källa, inget mindre än Stickans lista, vilket alltså är Jockes!
Om vi kopplar ihop allting till en röd tråd så spelade White Lies på Hultsfredsfestivalen förra veckan, vilken bland andra jag och Jocke ville fara till lite sista minuten, men det blev tyvärr inte av.
White Lies är ett av många band som har hittat mig den senaste månaden, och det är min favoritgenre, vilket är alternativ rock... tror jag i alla fall. Den är omfattande, fan, så vi säger så.
Den här låten slängdes in i playlisten den 30:e Juni. Mycket fin låt med grym refräng som man (se: jag) kan relatera till. Ungefär såhär hade det kunnat se ut förra veckan på Hultsfred.
Och apropå alla dessa festivaler så ska vi (Se: Jag, Jocke och vår trustworthy companion) ju faktiskt till Way Out West i augusti, och tagget dit börjar närma sig maximum. Jag bokade inte in mig på festivalen därför den sprudlade av asm artister, som skräddarsytt för mig, utan istället här i efterhand så har jag lyssnat in mig en hel del på artister som ska till festivalen, vilket 1. ger dåligt, DÅLIGT med indiecred; och 2. känns fantastiskt, då det är så mycket jag har hittat.
Jocke, i inlägget under, länkade till WU LYF, vilket är ett av många band som kommer dit, och de blir inte att missa. Jag rekommenderar hela deras första platta. Helt eget sound. Lite älska eller hata, gissar jag på.
Sedan har vi youtubesensationen Iamamiwhoami, ett projekt som leds av sångerskan Jonna Lee. Stor, stor rekommendation till de som gillar elektronisk pop/rock med en liten twist. Sedan är alla musikvideor som en lång, kryptisk, konstig berättelse. Om man studerar noga så vet man vad det handlar om. Det älskar jag. Det är nästan skam att inte låta dem ha ett eget inlägg här på bloggen.
Visst saknar man Rasses långa och flummiga inlägg här på Dagensmp3or? JA, det gör man! Det var länge sedan vi fick ta del av hans musiknörderi här på bloggen, och vi kan bara hoppas att en comeback inte ligger allt för långt bort.
Personligen - bakom kulisserna - har jag dock haft konstant full koll på vår bloggkollegas musikkonsumtion. Med jämna mellanrum trillar det in sms, direkt från Mörtgatans mest inspirerade övervåning, med rykande heta musiktips som allt som oftast faller mig i smaken till 100% - och ibland mer därtill! Jag önskar bara att dessa finfina tips också skulle dimpa ner här på bloggen. Man kan inte få allt här i världen I guess... Men för att ni läsare inte ska känna er helt förda bakom ljuset - samt för att höja förväntningarna inför att kanske åter få se inlägg signerade R.Larsson - tänkte jag nu vidarebefoga två av mina absoluta favoriter bland de tips jag fått av honom under de senaste halvåret.
Den här låten har totalt rockat sönder min värld ända sedan jag hörde den första gången. Ibland behöver jag rensa ur mina hörselgångar ordentligt från alla trögflytande gnällvisor som ekar där dagarna i ända. Då väljer jag utan en millisekund av tvivel välja denna låt och blåser på så högt jag bara pallar! (PS. Pressa anläggningen till max nu fö fa'an!!)
Dinosaur Jr. - Said The People
Och sänk nu för guds skull inte volymen för här kommer akt två!
En bra bloggare vet att man ska sprida ut sina inlägg med jämna mellanrum för att locka tillbaka läsarna. Jag har dock aldrig utgett mig för att vara någon bra bloggare och när jag kommer på något att skriva om måste jag göra det på en gång för att inte hinna glömma bort det. SÅ:
Jag såg precis att ännu en singel från Kanye Wests och Jay-Zs kommande gemensamma superstjärneprojektplattaWatch the Throne (som avser att visa alla fjuniga up and coming-rappare att; än kan de bara drömma om att överglänsa de gamla rutinerade stjärnorna på raphimlen)har droppat!
Låten känns spontant inte som någon hitsingel direkt då den inte innehåller någon supercatchy loop eller liknande. Jag gillar dock den här typen av samplingar, och då jag är svag för Otis Redding tycker jag såklart det är rånice att det är honom de har samplat. Kontentan: jag diggar, som fan. Lyssna:
Watch the Throne släpps alltså om typ en och en halv vecka och jag är grymt spänd. Det kan såklart gå hur som helst, men - med tanke på singlarna som kommit och att det de facto är Kanye och Jigga Man vi snackar - har jag rätt höga förväntningar. Vill ni läsa mer om hela grejjen rekomenderar jag denna länk. Wikipedia är din vän.
Okej! Jag tycker det känns vettigt att vi fortsätter reppa lite grym Luleåmusik. Både Zacke och Movits! har det tjatats om relativt mycket här, men jag har inget minne av att jag någonsin nämnt superduperbandet Skaburbian Collective, vilket jag hade för avsikt att ändra på nu. Det är nämligen ypperlig sommarmusik. Ypperlig, I tell you!
Det här med att kategorisera musik känns more often than not både svårt och onödigt, och det här är inget undantag. Om vi ändå ska göra ett försök skulle jag nog kalla deras musik för... Hmmm.... en skön mix av reggae slash ska slash pop slash säkertmassaandragrejjer. Bra är det i alla fall, nåt så inåt helvete! Och, som sagt, YPPERLIG musik för strandaktiviteter, ölaktiviteter och ja... för alla möjliga aktiviteter egentligen.
Ett gäng personliga favvisar:
Little Girl
Flow
Welcome
Sen, eftersom det inte alls är länge kvar till hockeysässen drar igång (och eftersom det är en hyperfet låt) vore det väl nästan brottsligt att inte snöra in Kristoffer Börlins (som alltså är den sköna lirare som sjunger i Skaburbian)klassiska Lulevisa i smeten. Finns knappast ett Luleåhjärta där ute som inte börjar dunka nästan farligt hårt av den sista versen.
Tar och slänger in det här reportaget också som ett litet encore.
Som Jocke skulle ha sagt, om det här var en engelskauppsats: THE END!
(Edit: såg nu när jag skulle tagga inlägget att jag tydligen skrivit om dom tidigare, så hela upplägget blev ju lite tokigt nu. Tänk så det kan gå!)
Nej, det här är ingen ny låt direkt, däremot vet jag att många fortfarande inte insett briljansen i Zackes suuuuuperskiva Visst Är Det Vackert och därför skäms jag inte för att, med en dåres envishet, fortsätter promota den då och då.
Inget nytt under vår sol är off the hook och helt perfekt "lounge-ig" när klockan är 23 och man är i full gång med det omöjliga uppdraget att chilla ner och försöka lura kroppen att man är åtminstone lite småtrött, när man i själva verket är alldeles för pigg för sitt eget bästa.
Nu börjar jag glida off topic, så... lyssna bara på låten.
Måste börja med att säga att jag stortrivs med den nya uppdaterade designen på bloggen! Det var nog hög tid för en renovering trots allt. Bra jobb där Kalle! I övrigt har jag inte mycket att komma med om jag ska vara helt ärlig. Ville mest slänga iväg ett inlägg för att smaka på de nya fräscha salongerna här på Dagensmp3or. Men något i musikväg måste jag ju dra till med när jag ändå är igång med detta impulsinlägg! Det får bli lite Wild Nothing. Förhoppningsvis har jag inte nämnt dem tidigare här i bloggen. Det är ett amerikanskt enmansprojekt signerat en snubbe vid namn Jack Tatum, som själv sjunger och spelar alla instrument. Förutom när han spelar live så klart, då har han hjälp av ett gäng medmusikanter.
Musikstilen skulle jag beskriva som svävande och drömsk, lite i samma anda som bl.a. Beach House och Empire Of The Sun, så ni som gillar de banden kanske även fattar tycke för detta:
Eftersom Facebook är det nya svart och allt det där ansåg jag det lämpligt att även den här fantastiska bloggen kläddes med en gillaknapp. Ni hittar den under varje inlägg och på så sätt är det supersmidigt att ge oss en klapp på axeln för ett bra inlägg och på samma gång göra gratisreklam för oss. Vi är attention whores (duuuh...), så vi gillar om ni gör gratisreklam för oss.
Sedan, när jag ändå har er uppmärksamhet vill jag passa på att lyfta det här klassiska klippet. Jag har sett det hur många gånger som helst, och det har säkert ni också, men det är lika roligt och fett varje gång. Dagens tips är att ni kollar in swede masons kanal på Youtube, killen gör flippat skojjiga videos/tramslåtar.
Jeremy Clarksson ska såklart också ha beröm för att han är en sådan sköninggubbe.
Jag borde nog ha postat det här inlägget när det var någorlunda nytt, meneh... någon har säkert missat det så jag postar det nu i alla fall. Hela klippet är en presentation, och då det känns lite väl mastigt att skriva en presentation till en presentation så serverar jag helt enkelt länken (notera förresten att man, tack vare den nya bad ass designen, numer kan se hela bildrutan. Trevligt, va?):
För er som inte är prenumeranter av Basementality battles på Youtube och undrar vem denna sköna lirare är har ni i den här videon möjlighet att bekanta er med hans klassiska (om än något enformiga) reactions.
Förresten, visst lägger ni som sett Mighty Ducks-trilogin märke till hur EXTREMT lik Goldberg the goalie han är?!
Jag vet inte om det är någon ide att ägna ett blogginlägg här åt Bon Ivers nya skiva Bon Iver. Den har ju blivit en smula mer promotad än någonting han tidigare gett ut. Milt talat. Men samtidigt har cirkusen snurrat med all jävla rätt! För efter debuten For Emma, Forever Ago - som var ett rent och skärt mästerverk från början till slut - så hade Justin Vernon ett berg att bestiga inför uppföljaren. Hur skulle den här andra fullängdsskivan ens kunna komma i närheten av debuten? Det var sen gammalt att Justin införskaffat både nya bandmedlemmar och modernare inspelningsutrustning. På förhand kändes risken för ett platt fall överhängande. Man kunde läsa att inspelningarna tagit oerhört lång tid och jag var rädd att de hade gjort det klassiska misstaget att tvätta låtarna så hårt att de tappat all färg. Rädd att Justin hade trasslat in sig mixning, finputsning och overdubs, och att all den själ som bar upp den första skivan hade runnit ut i sanden.
Jag kunde inte ha misstagit mig mer. Att jag ens tvivlade en sekund på Justin Vernons briljans får mig att må illa. Albumet Bon Iver är genialt. Finns inte mycket annat att tillägga. Det fanns tydligen en person som kunde överträffa For Emma, och det var Justin Vernon själv. Så klart.
En skiva som Bon Iver kräver dock en del av sin lyssnare. Som med all bra och ambitiös musik så tar det några genomlyssningar innan man inser storheten. Låtarna är inte uppbyggda på klassiskt radiovis med tre fläskiga refränger som direkt sättet sig i knoppen. Dessa låtar är istället ett enda långt och smaskigt epos! Första gången skivan verkligen landade hos mig var en sen natt då Bon Iver gör sig som allra bäst. Jag satt ensam på en veranda vid 6-tiden efter långt midsommarfestande. Nostalgisk och sentimental - som man ju så ofta blir efter en fest, i alla fall jag - så pluggade jag in hörlurarna och lyssnade på Bon Iver från början till slut medan solen gick upp. Från Perths karaktäristiska intro till Beth/Rests vackra outro. Just där pch då kändes det som en skiva jag kommer lyssna på tills jag dör.
Den första helgen i augusti går World Domination 2 av stapeln i Toronto. Det kommer att bli det största internationella battle-eventet någonsin och förmodligen kommer det bli hur grymt som helst då man samlat en massa av de största namnen (som tillsammans representerar 8 länder) på ett ställe.
Henry Bowers kommer att vara där och representera Sverige (det kommer Shazaam också, men... whatevs) och jag känner mig hyfsat säker på att han kommer fortsätta att göra oss sådär stolta och patriotiska som man annars bara är när man hör den svenska nationalsången efter en tre kronor-match.
Här är trailern till eventet. Get psyched.
Som ytterligare pepphöjare kan vi väl slänga med den här också, som jag skulle vilja påstå är den roligaste battlen jag haft nöjet att kika på.
Jag vet inte om jag är snabb eller långsam med att släppa den här nyheten. Nevermind nu släpper jag den i alla fall: The Tallest Man On Earth har släppt en ny låt vid namn Weather Of A Killing Kind, som nu finns att ladda ner gratis OCH lagligt. Den svenska folkhjälten tämligen skiter ut fina melodier, i äkta Dylananda!
Jag har bara hunnit lyssna igenom låten ett par gånger än så länge, så det är ännu för tidigt att uttala sig om hur bra eller dålig den är. Men det man direkt kan säga om låten är att det låter som det brukar. Inga konstigheter, det är Kristian Mattsons raspiga stämma, lika oputsad och rostig som alltid, ackopanjerad av en halvskränig akustisk gitarr. Det är en text med många in- och utgångar, som kan övertolkas på många olika sätt, men som vanligt utgår ifrån en simpel kärleksvisa. En intressant fotnot är att ett återkommande parti i låten påminner väldigt mycket om Bob Dylans Black Diamond Bay. Och Kristian som sedan debutalbumet gjort sitt bästa för att försöka tvätta av sig stämpeln som "Dylan-kopia", aj aj aj...
När jag satt och väntade på att låten skulle buffra klart (på vårt för tillfället vidriga internet) inför en första lyssning, så var jag upprymd av tanken på att detta kanske inte alls skulle låta som det brukar! Den långa mannen från norr har trots allt turnerat runt ensam med sin gitarr i x antal år by now, och någon gång måste ju även han tröttna. Har man tänkt. Under sommaren har även rapporter trillat in om att TTMOE har genomfört den andra hälften av sina liveframträdanden uppbackad av ett helt BAND! Till hälften fylld av rädsla, till hälften fylld av nyfikenhet har jag suttit och väntat på vad som kanske komma skall i framtiden. Skulle TTMOE med den här låten gå från folkie till någon sorts wierd rockmusiker?! (Liknelserna med Dylan tar aldrig slut).
Men efter att buffringen var slutförd och låten gick mot sitt outro kunde jag - lätt besviken, men även rätt lättad - konstatera att dessa förändringarna låtit vänta på sig. Det upphausade ovädret slutade i ett capo som flyttats några band upp på gitarren... Kanske lika bra det. Bedöm själva:
The Tallest Man On Earth - Weather Of A Killing Kind
Upptäckte precis det här underbara lilla klippet, det är mer än 1,5 år gammalt men jag har inte sett det förrän nu. Hur jag lyckats undgå det har jag ingen aning om, men det spelar ju ingen som helst roll nu. Kid Cudi är grym och Ratatat är så sjukt jävla bad ass så det finns inte, tillsammans gör de det här klippet så fett att jag inte tror att min hjärna kan ta in all fethet. Titta.NU.
Nu kan även vi på denna sida Atlanten ta del av Atmospheres nya video till The Last To Say. Låten är överfet, men det visste vi redan. Att även videon skulle vara det var ingen jätteskräll. Atmospheres videos har en tendens att vara det, nämligen.
Simpelt, snyggt och gripande - ett bra recept på en musikvideo om du frågar mig. Dra på helskärm och titta för böööveeleeeeen!
En kommentar på tuben löd förresten: "Atmosphere is the definition of good hip hop. Nuff said.", och ja, jag säger då inte emot.
När man inte kan sova slår man på Blonde On Blonde. Världens bästa skiva. Världens bästa Dylan. Absolutely Sweet Marie är en superlåt. Dock inte i samma klass som Sad Eyed Lady of The Lowlands, Stuck Inside of Mobile..., Visions of Johanna och One of Us Must Know, men nu fick vi ta det som erbjöds på Youtube.
Jag gjorde ju det fatala misstaget att utelämna ett guldkorn när jag fick det att regna A-trak förra veckan. Robyn känner ni redan till, och missade ni det tidigare inlägget kan ni scrolla ner lite så känner ni även till Alain Macklovitch. Den här klubb- respektive radiomixen är överfet. Missa ej.
Efter drygt en månads tågluffande runt om i Europa tidigare i sommar så har mp3-spelaren gått varmare än någonsin tidigare. När man vistas på tåg i snitt 35 timmar i veckan så finns det en HEL DEL tid över att försöka ta död på. Eller "ta död på" är fel ord... Snarare värdesätta! För det finns någonting väldigt speciellt - nästan storslaget - med att sitta i en halvsliten tågkupé mitt ute i ingenmansland någonstans mellan Berlin och Budapest. Resesällskapet sover djupt sedan länge och man är lämnad ensam med sina grumliga och mest djupgående funderingar. Huvudet är lätt lutat mot tågfönstret och man blickar långt ut över det förbipasserande landskapet. Man pluggar in hörlurarna, slår igång de skönaste reselåtarna man har på lager och NJUTER!
Här kommer en några av låtarna som agerade soundtrack igenom denna Europaresa:
Videobloggarna från Movits! och Zackes två USA-turnéer var minst sagt roliga att titta på. Minst sagt. Sedan ett par månader tillbaks har dock även Looptroop Rockers gett sig in i gamet, och ja... jag måste erkänna att de smiskar norrbottnisk röv när det kommer till att langa grymma videobloggsavsnitt (pröva säga det ordet så snabbt du kan tio gånger).
Serien heter One Bag Travellers, den är råbra, du borde se den, sista avsnittet dök upp för några dar sen och det hittar du här:
Råkade precis se att bloggen fyllde 150 inlägg igår. Jag påstår inte att det är något att fira eller så, men... I'm just sayin'. Jag har tjatat nog mycket om Sage Francis tror jag, så det är väl ingen idé att dra hela hyllningsgrejjen ännu en gång. Att han de facto är en av de smartaste killarna inom hiphopen idag är dock värt att poängteras.
Den har låten och videon är både rolig, fin, vemodig, fyndig och trevlig på samma gång. Dra igång den i 1080p (om ni har bättre uppkoppling än det risiga ADSL:et här ute i Rövarviken, that is), maxa volymen och mys.
A-trak är en bra DJ. Fel av mig. "Bra" är ett understatement. Han är en av världens bästa, snarare. (De flesta av er känner förmodligen bäst till honom som ena halvan av Duck Sauce, DJ-duon bakom den instanta klubbhiten Barbra Streisand)
Vad som imponerar mest på mig (utöver alla odödliga electro- och hiphopmästerverk han producerat, samt det faktum att han verkar vara en allmänt skön lirare då, såklart) är hur länge han har varit verksam. Snubben har inte hunnit fylla 30 men har ändå varit professionell DJ i mer än halva sitt liv. När han var 15 (F E M T O N) år gammal vann han DMC World DJ Championship, som precis som namnet antyder alltså är världens största DJ-mästerskap. Fascinerande? Absolut! Imponerande? Mycket! Ångestframkallande? En aning.
Här kan ni kika på hur det gick till förresten:
Sedan 1997 kan man säga att hans karriär varit något av ett segertåg, och han har hunnit med allting från att DJ:a åt Kanye West till samarbeten med Lupe Fiasco och på senare tid ett gäng colaborations med stora streetwearmärken som Nike och Circa.
Kan ni som mig inte få nog av duden följer här ytterligare några smaskiga godbitar:
