Har inte skrivit något på bloggen på grund av, som jag ändå visste innan jag började med det, att man blir lite less sådär. Men, det betyder inte att jag inte har utforskat ny musik de senaste 4 månaderna. Det, om något, innebär motsatsen, because that's what I do.
Det är bara att kolla in beviset. Spotify har blivit mer eller mindre som en dagbok gällande mitt musikaliska utforskande och kartläggande, och det har eskalerat en del på senaste.
Och all musik där är musik jag tycker är inspirerande och bra. Samt Taken By A Stranger av Lena, för hon är snygg, och några låtar som är antingen konstiga eller löjligt roliga. Och väldigt mycket musik där på senare tider har kommit från en annan "Spotifybloggare", kan ni gissa vem?
Jajemän, där har ni ungdomens källa, inget mindre än Stickans lista, vilket alltså är Jockes!
Om vi kopplar ihop allting till en röd tråd så spelade White Lies på Hultsfredsfestivalen förra veckan, vilken bland andra jag och Jocke ville fara till lite sista minuten, men det blev tyvärr inte av.
White Lies är ett av många band som har hittat mig den senaste månaden, och det är min favoritgenre, vilket är alternativ rock... tror jag i alla fall. Den är omfattande, fan, så vi säger så.
Den här låten slängdes in i playlisten den 30:e Juni. Mycket fin låt med grym refräng som man (se: jag) kan relatera till. Ungefär såhär hade det kunnat se ut förra veckan på Hultsfred.
Och apropå alla dessa festivaler så ska vi (Se: Jag, Jocke och vår trustworthy companion) ju faktiskt till Way Out West i augusti, och tagget dit börjar närma sig maximum. Jag bokade inte in mig på festivalen därför den sprudlade av asm artister, som skräddarsytt för mig, utan istället här i efterhand så har jag lyssnat in mig en hel del på artister som ska till festivalen, vilket 1. ger dåligt, DÅLIGT med indiecred; och 2. känns fantastiskt, då det är så mycket jag har hittat.
Jocke, i inlägget under, länkade till WU LYF, vilket är ett av många band som kommer dit, och de blir inte att missa. Jag rekommenderar hela deras första platta. Helt eget sound. Lite älska eller hata, gissar jag på.
Sedan har vi youtubesensationen Iamamiwhoami, ett projekt som leds av sångerskan Jonna Lee. Stor, stor rekommendation till de som gillar elektronisk pop/rock med en liten twist. Sedan är alla musikvideor som en lång, kryptisk, konstig berättelse. Om man studerar noga så vet man vad det handlar om. Det älskar jag. Det är nästan skam att inte låta dem ha ett eget inlägg här på bloggen.
Här är, till exempel, n.
Och en y.
Och ett adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar