Jag har bara hunnit lyssna igenom låten ett par gånger än så länge, så det är ännu för tidigt att uttala sig om hur bra eller dålig den är. Men det man direkt kan säga om låten är att det låter som det brukar. Inga konstigheter, det är Kristian Mattsons raspiga stämma, lika oputsad och rostig som alltid, ackopanjerad av en halvskränig akustisk gitarr. Det är en text med många in- och utgångar, som kan övertolkas på många olika sätt, men som vanligt utgår ifrån en simpel kärleksvisa. En intressant fotnot är att ett återkommande parti i låten påminner väldigt mycket om Bob Dylans Black Diamond Bay. Och Kristian som sedan debutalbumet gjort sitt bästa för att försöka tvätta av sig stämpeln som "Dylan-kopia", aj aj aj...
När jag satt och väntade på att låten skulle buffra klart (på vårt för tillfället vidriga internet) inför en första lyssning, så var jag upprymd av tanken på att detta kanske inte alls skulle låta som det brukar! Den långa mannen från norr har trots allt turnerat runt ensam med sin gitarr i x antal år by now, och någon gång måste ju även han tröttna. Har man tänkt. Under sommaren har även rapporter trillat in om att TTMOE har genomfört den andra hälften av sina liveframträdanden uppbackad av ett helt BAND! Till hälften fylld av rädsla, till hälften fylld av nyfikenhet har jag suttit och väntat på vad som kanske komma skall i framtiden. Skulle TTMOE med den här låten gå från folkie till någon sorts wierd rockmusiker?! (Liknelserna med Dylan tar aldrig slut).
Men efter att buffringen var slutförd och låten gick mot sitt outro kunde jag - lätt besviken, men även rätt lättad - konstatera att dessa förändringarna låtit vänta på sig. Det upphausade ovädret slutade i ett capo som flyttats några band upp på gitarren... Kanske lika bra det.
Bedöm själva:
The Tallest Man On Earth - Weather Of A Killing Kind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar