Well anybody can be just like me, obviously. But then again, not too many can be like you, fortunately.

När man inte kan sova slår man på Blonde On Blonde. Världens bästa skiva. Världens bästa Dylan. Absolutely Sweet Marie är en superlåt. Dock inte i samma klass som Sad Eyed Lady of The Lowlands, Stuck Inside of Mobile..., Visions of Johanna och One of Us Must Know, men nu fick vi ta det som erbjöds på Youtube.

Tågkupé blues

Efter drygt en månads tågluffande runt om i Europa tidigare i sommar så har mp3-spelaren gått varmare än någonsin tidigare. När man vistas på tåg i snitt 35 timmar i veckan så finns det en HEL DEL tid över att försöka ta död på. Eller "ta död på" är fel ord... Snarare värdesätta! För det finns någonting väldigt speciellt - nästan storslaget - med att sitta i en halvsliten tågkupé mitt ute i ingenmansland någonstans mellan Berlin och Budapest. Resesällskapet sover djupt sedan länge och man är lämnad ensam med sina grumliga och mest djupgående funderingar. Huvudet är lätt lutat mot tågfönstret och man blickar långt ut över det förbipasserande landskapet. Man pluggar in hörlurarna, slår igång de skönaste reselåtarna man har på lager och NJUTER!

Här kommer en några av låtarna som agerade soundtrack igenom denna Europaresa:

Monsters Of Folk - Map Of The World



Monsters Of Folk - Ahead Of The Curve



Flogging Molly - If I Ever Leave This World Alive



The Tallest Man On Earth - Kids On The Run



Bob Dylan - Bob Dylan's Dream

Det här med samarbeten...

Bloggen har den senaste dagarna inte gjort skäl för sitt namn, men det är inget att haka upp sig på, vatten under broarna och allt det där... För att gottgöra alla (ehm...) läsare som klättrat på väggarna i abstinens efter alla underbara toner bloggen vanligtvis brukar leverera på daglig basis ska ni få något utöver det vanliga.

Jag har själv gått omkring i nästan en hel vecka ovetandes att detta master piece till Youtube-klipp ens existerade. Tack till Adrian för att du öppnade mina ögon.

Mer än så tänker jag inte säga, ni får helt enkelt spänna fast säkerhetsbältena, luta er tillbaka och bara "NJUUUUUUUTA"!

Med det säger vi trevlig helg va?

Det här med fylleinlägg...

Hela fenomenet med att skriva blogginlägg då man druckit en öl för mycket är givetvis något.... låt oss kalla det dråpligt. Men nu har jag varnat er och ni väljer själv om ni ska läsa vidare efter denna mening eller ej.

Någon kvar? Soft! Hela meningen med det här inlägget var egentligen att lyfte en helt galet grym Dylan-låt som ofta, helt och hållet oförtjänt, tenderar att glömmas bort. När jag surfade runt på Youtube, desperat letandes efter detta guldkorn kom jag dock att finna en helt annan infallsvinkel till ett blogginlägg.

Jag hittade inte låten. Som så många gånger tidigare när det gäller Dylans episka mästerverk. Från detta drar jag, åtminstone, två slutsatser:

1: Någon, antingen his highness himself eller någon annan (förmodligen en kombination) är alldeles för jävla inställd på att rengöra internet på allt som kommer ens i närheten av ett upphovsbrott mot Dylans verk. Detta är trist, då alla borde få möjlighet att bli upplysta, så att säga.

2: Det är ALLDELS för jävla många människor som spelar in covers på Dylans låtar. Jag menar, det är inte okej att söka efter ett mästerverk, och istället mötas av tusentals (nästan bokstavligt Tusentals!) taskigt framförda covers. Inför en fn-konvention som förbjuder covers på Dylans låtar, omgående!

Sådär, då var det avklarat. Jag skulle som sagt dela med mig av en helt annan låt, men den var omöjlig att finna, men DETTA är rätt fint det också. Lyssna bara på texten. Oh my fucking god (god being Dylan) !

Ni har såklart redan listat ut det redan, men ja, givetvis blev det helt galet mycket napp ikväll!

I spåren av Zimmerman

Måste börja med att tacka Kalle för ett riktigt fint Dylan-inlägg igår natt, precis vad man behövde sådär på kvällskvisten! Som han nämnde i det inlägget så får denne Dylan ta en hel del plats i bloggen, och det tycker jag vi ska låta honom göra också. Han är trots allt en grundsten i den musikvärld vi idag lever i, och en stor förebild för väldigt många av de mest framstående låtskrivarna som följt i hans fotspår. En av dem som verkligen inspirerats av Bob är den amerikanske sångaren och låtskrivaren, AA Bondy. I hans debutalbum American Hearts hör man väldigt tydliga spår av detta, och på de flesta låtarna använder han sig i huvudsak endast av en akustisk gitarr samt ett munspel. Precis som Dylan gjorde i inledningen av sin karriär.

Även om denna debutskiva är väldigt bra, och rekommenderas till alla Dylan fans därute, så tycker jag nog personligen att AA Bondys andra skiva, When The Devil's Loose, är snäppet vassare. Där har han hittat en mer personlig och unik stil istället för att bara rida på gamla legenders axlar. Melodierna, texterna och helhetsintrycket är starkare på denna skiva, vilket lyfter AA Bondy till nya höjder.

Här följer två av låtarna från den skivan, enjoy!

Kan tillägga att när jag lyssnade på denna låten i liftkuren på jobbet idag, så blev jag så exalterad att jag till sist kasstade en av stolarna golvet. Måste ha sett sjukt kul ut om någon utanför hann se det....



Sedan denna helakustiska version alá Dylan!

The shapeshifter!

Jag gillar Dylan. Det är ingen nyhet. Han dyker ofta upp här i bloggen, men sanningen är den att jag inte tycker om att skriva om honom. Eller okej, sanningen är snarare att jag får prestationsångest när jag ska skriva om honom. Jag kan helt enkelt inte sätta fingret på vad jag gillar med honom, jag blir kallsvettig av tanken på att i ord formulera storheten med hans sånger.

Jag hade ikväll tänkt göra ett försök att skriva några rader om hur mångfacetterad han är, hur många olika nyanser av honom det finns att upptäcka och allt det där. Det gick inte den här gången heller. Det känns faktiskt lite larvigt att ens försöka, då jag liksom inte anser mig berättigad att beskriva honom. Det låter lite lamt, jag vet, men verkligheten kan vara rätt lam ibland.

Då jag däremot fortfarande har viljan att förmedla honom i bloggen blev det en liten, kompromiss kan vi kalla det. Här kommer ett gäng olika versioner på samma låt, där den första länken är den ursprungliga studioversionen. Observera att jag inte på något sätt påstår att alla versionerna är jättebra, men ni kanske förstår varför det är svårt att ledsna på mannen i fråga.

Nu åker vi!







Version 4

Version 5



Jag är ganska säker på att detta blev i kronologisk ordning, men jag ska inte svära. Lägg förresten också märke till att klippen är från fem olika årtionden. Han är ihållig gubbjäveln!

Universal Soldier

Jag ska inte ljuga och säga att jag är något stort fan av Donovan, men han har gjort en hel del sköna låtar, däribland den jag alldeles strax ska bjuda på. Kvallan är som den är, men vi får helt enkelt finna oss i att de inte hade några hd-kameror på sextiotalet. Tycker i allmänhet det är roligare med klipp innehållandes live-framträdanden, så ni får helt enkelt hålla till godo.



Jag kan heller inte låta bli att länka detta klipp från Don't look back (som alltså är en dokumentär om Dylans legendariska england-turné, den är svinfet och den måste ses, av ALLA) där Donovan träffar sin idol, och de kör en liten session. Stort.

Briljans

Jag hade tänkt bjuda på ett par lite mer sällsynta klipp med allas vår Dylan, tyvärr är det svårt att hitta några videos med honom över huvud taget på Youtube, då skivbolagsmänniskor tydligen inte vill att vi ska få njuta av detta gratis. Istället fick det bli ett klassiskt framförande av Tangled up in blue, ett rätt hyfsat substitut minst sagt, det kan vi väl enas om? För övrigt är det nog bara Dylan som kan bära dessa scenkläder och fortfarande ha min djupaste respekt. En man som honom kommer dock undan med det mesta, med all rätt faktiskt.



När ni ändå håller på tycker jag även att ni ska spana in denna. Jag trodde aldrig att jag frivilligt (med frivilligt menar jag i detta fall: gratis) skulle lägga upp en reklamfilm, men den här är bara för bra för att missa, mer sådant tack, och jag hoppas att alla som överväger att jobba med reklam tar fram penna och papper och antecknar.



Nä, med det sagt får det vara godnatt.

Ringrostig

Ptja, vad ska man säga? Jag skrev igår att det var ovant att skriva ett blogginlägg, uppenbarligen var det ovant att skriva rubriker också. Säga vad man vill, men lite pinsamt är det fan, att lägga in ett stavfel i det första inlägget på nästan två år. My bad.

A little something att tvätta såren med:

Dylan till globen!

Okej, jag har inte skött uppdateringen särskilt bra på sista tiden och allt det där, men skit i det!
23 mars inleder Dylan sin europaturné och nu, precis som förra gången är stockholm först ut. Den 23 mars spelar han på globen och det kommer att bli grymt. Detta var faktiskt den absolut bästa julklapp man kunde tänka sig, typ.
Alla borde nästan vara skyldiga att fara dit, men det enda jag kan göra är väl att rekomendera er, vilket jag gör starkt.
Fick även höra av sebbe att Atmosphere kommer till årets upplaga av Peace and Love, vilket antar jag innebär att jag blir tvungen att fara dit också, måste redan nu lägga upp en budget känner jag!
Biljetterna till globen släpps i alla fall på tisdag klockan nio för er som är intresserade. His bobness kommer även att dyka upp i jönköping och malmö några dagar senare, men globen kommer givetvis att bli bäst eftersom det är första giget på turnén.
Blir faktiskt lite varm när jag tänker på det, i'm such a wuss!

god kväll på er vänner
/kalle 22:24

Dylan tribute och Timo Räisänen

Spelningen på krokodil var bara så jävla bra. Trots alla episka hardcorekvällar måste jag nog säga att detta var bästa giget jag sett på krokodil. Sjukt bra musiker och allt som allt bra låtval, längtar redan till nästa gång.

Imorgon är även en stor dag. Timo Räisänens nya platta kommer och shit vad jag längtar. Jag känner på mig att jag inte kommer bli besviken, men återkommer i vilket fall som helst med en uppdatering!


Cover på In Flames The Mirror's Truth, som alltså är med på skivan.


god kväll

John Wesley Harding

Den för tillfället bästa dylanskivan och således också mest spelade är John Wesley Harding. Vet inte hur jag skulle beskriva albumet med några få ord, men behagligt är ett ord som dyker upp i alla fall. Även om denna skiva blev början på dylans krista period (tydligt i låten "The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest), som är den tråkigaste av dem alla, så kan man inte låta bli att gilla den.
Även om många av texterna som sagt har kristna budskap är de genomgående skitbra, som alltid annars. Nu ska jag sluta skriva i onödan och ger er istället min vana trogen lite kött på benen.

"Dear Landlord"


"Ballad of Frankie Lee and Judas Priest"


"I Pity the Poor Immigrant"



god kväll
/kalle 23:56