Visar inlägg med etikett The Tallest Man on Earth. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Tallest Man on Earth. Visa alla inlägg

söndag 30 oktober 2011

Olästa kärleksmeddelanden under nymålade väggar

Det är ingen hemlighet att jag dagligen knäböjer för världens längsta människas ständigt takttrampande fötter. Och idag, Söndag, är självklart inget undantag. Jag har än en gång letat igenom YouTube-skafferiet efter den där lilla bortglömda kaksmulan som kanske, bara kanske, ligger gömd i något hörn. Tyvärr hittade jag den inte den här gången heller, men i mitt letande sprang jag däremot på en hel del gamla godingar som jag tror många andra har missat. Så här kommer en liten kavalkad av outsläppta låtar och covers med våran egen älskade lilla Mattsson. En liten bootleg så här på vilodagen skulle man kunna kalla det!

Outsläppta låtar

There's No Leaving Now



Weather Of A Killing Kind



In The Pockets



Covers

Graceland



These Days



Moonshiner



Hang Me



Let's Caramelize



Somna om nu för fan.

tisdag 16 augusti 2011

Festivaldagbok del 2

Ångrar lite att jag utlovade en del 2 på den här festivalsummeringen, men vafan, har ändå inte mycket annat att pyssla med här där jag sitter på tåget hem mot hösten igen.

Lördagen inleddes med att vi krigade oss upp relativt tidigt för att vara i god tid till dagens första - och enligt mig även största - konsert, The Tallest Man On Earth, som till min stora lycka blev klar för festivalen bara dagar innan den drog igång. Och när Mattsson, efter helgens kanske längsta soundcheck, svidat om till linne och klev ut på scenen för att, som så ofta, inleda med låten I Wont Be Found, var sommaren verkligen tillbaka på nytt igen! Klarblå himmel och en intensivt gassande sol fick både publiken och Kristian att bada i svett, och man såg tydligt hur den lilla dalmasen fick kriga sig igenom låtarna för att inte kollapsa i solsting. Men SOM han krigade sen! Trots gitarrer som ville stämma om sig i värmen och ett lite semesterslött textminne, så bjöd TTMOE på en finfin insats. Favoritlåtar staplades på hög och i mellansnacket så framstod han precis lika genuin och jordnära som alltid! Han fick även högsta betyg av GP dagen efter, klart välförtjänt.

I övrigt var Lördagsschemat väldigt avslappnat eftersom att nästan alla MÅSTEN hade spelat på Torsdagen och Fredagen. Därför kunde vi lungt spatsera runt på området och njuta av det magiska vädret och den sköna stämningen. Först kika in Noah And The Whale på avstånd medans vi tröck lite festivalkäk. Sedan avnjuta The Jayhawks svängiga klassiker liggandes i det gröna gräset. När solen så smått var på väg ner var det så dags för ett annat k-märkt band att göra entré, i form av Pulp. Vad finns det att säga om den konserten...? Ja, de avslutade föga förvånande med sitt ess, låten Common People. Den var lika grym som den alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Pulp gillar verkligen sin Common People. Det får man ge dem.

Sist ut i vårat Way Out West 2011 var den jordnära, prestigelöse och ödmjuke, mr. fötterna på jorden, Kanye West. Han inledde med att höjas upp mitt ur publikhavet, ståendes på en 15 meter hög platå. Där satte han tonen direkt liksom. Det var flådigt och fläskigt och fet SHOW rakt igenom. Även om ingen av oss någonsin lyssnat på en hel Kanye-låt från början till slut var vi alla ändå rätt stoked efter konserten. Det var röj rakt igenom och alla i publiken liksom kramade det sista ur deras älskade Way Out West, samtidigt. Där och då.

Så. Det var det. Nu sitter man här på nattåget och försöker smälta alla intrycken.Jag antar att allt som återstår nu är att riva av festivalarmbanden, raka av semesterskägget och ta ett ordentligt adjö av sommaren. För nu kommer den verkligen inte tillbaka mer det här året. Det är bara att acceptera och försöka smälta. Det som återstår är minnen och en ensam fråga, som likt en liten fis hänger sig kvar lite extra länge i luften, "vad hände egentligen?"

söndag 17 juli 2011

Det började med ett kompband men slutade i ett capo...

Jag vet inte om jag är snabb eller långsam med att släppa den här nyheten. Nevermind nu släpper jag den i alla fall: The Tallest Man On Earth har släppt en ny låt vid namn Weather Of A Killing Kind, som nu finns att ladda ner gratis OCH lagligt. Den svenska folkhjälten tämligen skiter ut fina melodier, i äkta Dylananda!

Jag har bara hunnit lyssna igenom låten ett par gånger än så länge, så det är ännu för tidigt att uttala sig om hur bra eller dålig den är. Men det man direkt kan säga om låten är att det låter som det brukar. Inga konstigheter, det är Kristian Mattsons raspiga stämma, lika oputsad och rostig som alltid, ackopanjerad av en halvskränig akustisk gitarr. Det är en text med många in- och utgångar, som kan övertolkas på många olika sätt, men som vanligt utgår ifrån en simpel kärleksvisa. En intressant fotnot är att ett återkommande parti i låten påminner väldigt mycket om Bob Dylans Black Diamond Bay. Och Kristian som sedan debutalbumet gjort sitt bästa för att försöka tvätta av sig stämpeln som "Dylan-kopia", aj aj aj...

När jag satt och väntade på att låten skulle buffra klart (på vårt för tillfället vidriga internet) inför en första lyssning, så var jag upprymd av tanken på att detta kanske inte alls skulle låta som det brukar! Den långa mannen från norr har trots allt turnerat runt ensam med sin gitarr i x antal år by now, och någon gång måste ju även han tröttna. Har man tänkt. Under sommaren har även rapporter trillat in om att TTMOE har genomfört den andra hälften av sina liveframträdanden uppbackad av ett helt BAND! Till hälften fylld av rädsla, till hälften fylld av nyfikenhet har jag suttit och väntat på vad som kanske komma skall i framtiden. Skulle TTMOE med den här låten gå från folkie till någon sorts wierd rockmusiker?! (Liknelserna med Dylan tar aldrig slut).

Men efter att buffringen var slutförd och låten gick mot sitt outro kunde jag - lätt besviken, men även rätt lättad - konstatera att dessa förändringarna låtit vänta på sig. Det upphausade ovädret slutade i ett capo som flyttats några band upp på gitarren... Kanske lika bra det.
Bedöm själva:

The Tallest Man On Earth - Weather Of A Killing Kind

måndag 11 juli 2011

Tågkupé blues

Efter drygt en månads tågluffande runt om i Europa tidigare i sommar så har mp3-spelaren gått varmare än någonsin tidigare. När man vistas på tåg i snitt 35 timmar i veckan så finns det en HEL DEL tid över att försöka ta död på. Eller "ta död på" är fel ord... Snarare värdesätta! För det finns någonting väldigt speciellt - nästan storslaget - med att sitta i en halvsliten tågkupé mitt ute i ingenmansland någonstans mellan Berlin och Budapest. Resesällskapet sover djupt sedan länge och man är lämnad ensam med sina grumliga och mest djupgående funderingar. Huvudet är lätt lutat mot tågfönstret och man blickar långt ut över det förbipasserande landskapet. Man pluggar in hörlurarna, slår igång de skönaste reselåtarna man har på lager och NJUTER!

Här kommer en några av låtarna som agerade soundtrack igenom denna Europaresa:

Monsters Of Folk - Map Of The World



Monsters Of Folk - Ahead Of The Curve



Flogging Molly - If I Ever Leave This World Alive



The Tallest Man On Earth - Kids On The Run



Bob Dylan - Bob Dylan's Dream

lördag 23 april 2011

A take away show

Att producera kortfilmer i storstadsmiljö har länge varit en populär trend bland de stora och mer etablerade musikbloggarna runt om i världen. Dessa korta live-uppträdanden är nästan ALLTID uppbyggda på samma sätt: Ett litet filmteam på kanske tre personer hänger med ett mer eller mindre känt indieband under några timmar. Det är ALDRIG fråga om något vanligt intervju-upplägg utan istället brukar avsnitten inledas med lite avslappnat kallsnack - som i vissa fall, om bandet i fråga vill försöka framstå som lite extra sköna, toppas med en eller annan bärs. Ofta utspelar sig detta under en promenad mot platsen där framförandet sedan ska utföras. Det är tydligen viktigt att den här platsen ALLTID är alternativ och urban. Det kan t.ex. vara ett hustak, en hiss eller ett litet café.

Jag tycker det här är ett ganska intressant sätt att vinkla dessa små filmklipp på. Man får en känsla av hur det kanske såg ut innan artistens stora genombrott, när bandet eller artisten fick harva sig fram genom att spela på gatan eller mindre klubbar. Att jag fastnat så mycket för de här små bloggfilmerna kan nog även ha mycket att göra med min fascination och romantisering av livet som fattig gatumusiker i någon av världens stora kulturstäder...

Här följer några av de finaste godbitarna:

Phoenix - 1901



The Soundrack Of Our Lives - The Passover



Noah And The Whale - Give A Little Love, Mary



The Tallest Man On Earth - The Gardener.
Mycket för att de hänger i en så episk musikaffär i New York! Den sköna butiksägaren: "How do you like that little guitar?". Christian: "It's beutiful!". Den sköna butiksägaren: "1800".

tisdag 1 februari 2011

Jordens längste man är svensk!

Jag kom att tänka på det här klippet som Tomas länkade mig för ett tag sedan. Ni som lyssnat på Tallest Man on Earth tidigare har säkerligen sett det redan (tro mig, det tål att ses igen), men för er som inte sett detta är det fan dags nu!

Kristian Matsson, som är hans riktiga namn, är en av ytterst få svenska stoltheten när det kommer till singer/songwriters, hans gitarrspel är totalt off the hook, hans röst är råskön och hans låtar välskrivna.

Lyssna!