Festivaldagbok del 2

Ångrar lite att jag utlovade en del 2 på den här festivalsummeringen, men vafan, har ändå inte mycket annat att pyssla med här där jag sitter på tåget hem mot hösten igen.

Lördagen inleddes med att vi krigade oss upp relativt tidigt för att vara i god tid till dagens första - och enligt mig även största - konsert, The Tallest Man On Earth, som till min stora lycka blev klar för festivalen bara dagar innan den drog igång. Och när Mattsson, efter helgens kanske längsta soundcheck, svidat om till linne och klev ut på scenen för att, som så ofta, inleda med låten I Wont Be Found, var sommaren verkligen tillbaka på nytt igen! Klarblå himmel och en intensivt gassande sol fick både publiken och Kristian att bada i svett, och man såg tydligt hur den lilla dalmasen fick kriga sig igenom låtarna för att inte kollapsa i solsting. Men SOM han krigade sen! Trots gitarrer som ville stämma om sig i värmen och ett lite semesterslött textminne, så bjöd TTMOE på en finfin insats. Favoritlåtar staplades på hög och i mellansnacket så framstod han precis lika genuin och jordnära som alltid! Han fick även högsta betyg av GP dagen efter, klart välförtjänt.

I övrigt var Lördagsschemat väldigt avslappnat eftersom att nästan alla MÅSTEN hade spelat på Torsdagen och Fredagen. Därför kunde vi lungt spatsera runt på området och njuta av det magiska vädret och den sköna stämningen. Först kika in Noah And The Whale på avstånd medans vi tröck lite festivalkäk. Sedan avnjuta The Jayhawks svängiga klassiker liggandes i det gröna gräset. När solen så smått var på väg ner var det så dags för ett annat k-märkt band att göra entré, i form av Pulp. Vad finns det att säga om den konserten...? Ja, de avslutade föga förvånande med sitt ess, låten Common People. Den var lika grym som den alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Pulp gillar verkligen sin Common People. Det får man ge dem.

Sist ut i vårat Way Out West 2011 var den jordnära, prestigelöse och ödmjuke, mr. fötterna på jorden, Kanye West. Han inledde med att höjas upp mitt ur publikhavet, ståendes på en 15 meter hög platå. Där satte han tonen direkt liksom. Det var flådigt och fläskigt och fet SHOW rakt igenom. Även om ingen av oss någonsin lyssnat på en hel Kanye-låt från början till slut var vi alla ändå rätt stoked efter konserten. Det var röj rakt igenom och alla i publiken liksom kramade det sista ur deras älskade Way Out West, samtidigt. Där och då.

Så. Det var det. Nu sitter man här på nattåget och försöker smälta alla intrycken.Jag antar att allt som återstår nu är att riva av festivalarmbanden, raka av semesterskägget och ta ett ordentligt adjö av sommaren. För nu kommer den verkligen inte tillbaka mer det här året. Det är bara att acceptera och försöka smälta. Det som återstår är minnen och en ensam fråga, som likt en liten fis hänger sig kvar lite extra länge i luften, "vad hände egentligen?"