Fredagen inleddes med Edward Sharpe & The Magnetic Zeros som - även om jag lyssnat mycket på dem innan och gillar deras musik skarpt - överskade positivt! Frontmannen Alex Ebert framstår som en musikens sektledare där han står framför sitt minst sagt brokiga band. Denna bild förstärktes ytterliggare när han under låten Up From Below beger sig ut i publikhavet, och väljer att stanna ute till vänster om den stora folkmassan - kanske sju meter från där vi står - där sätter han sig sedan ner i det gröna gräset för att njuta lite av solen, varpå det skapas en stor sittande ring runt honom. Där sitter han sedan och småsnackar med publiken i kanske 5 min, innan han drar igång låten igen, fortfarande sittandes i gräset 50 m bort från scenen. Sedan tackar han för sig och knallar ledigt tillbaka till scenen för att avsluta den fina konserten med bland annat monsterhitten Home. Mäktigt. Enligt mig kanske den enskilt häftigaste grejen som hände under hela festivalen! Och detta var alltså efter bara en timme inne på området. Nu var vi igång på riktigt!
Sedan bar det av mot den lite större scenen och The Avett Brothers, som ingen av oss hade lyssnat särskilt mycket på alls. Men även denna konsert blev en positiv överaskning! Vi hade väntat oss lugn och eftertänksam folkmusik, men bröderna blåste på i 180 från första låt till sista, ivrigt hamrande på sina akustiska instrument. Live kan de alltså snarare jämföras med The Felice Brothers eller Mumford and Sons, än typ Iron & Wine.
Efter Avett Brothers var det dags att kicka upp rockfaktorn till MAX när det var The Hives tur att kliva upp på scen. Och Fagerstasönerna gjorde vad som förväntades av dem. De rockade. Svett och spott yrde, trumpinnar (i massor!) flög ut i publikhavet, riffen...riffade?, och framförallt Howlin' Pelle anförde hela cirkusen med den genialiska precision som bara han besitter. Det finns nog ingen som är så skicklig på att få med sig en publik som han, mellansnacket ter sig så självklart och naturligt. The Hives var magnifika med andra ord.
Nästa akt som stod på tur, på vårt schema, var Fleet Foxes. Och efter tre rätt uttömmande spelningar så passade det perfekt med lite mysig stämsång i eftermiddagssolen. Publiken stod i princip stilla och lyssnade, hela konserten. Personligen tror jag att man hade uppskattat deras musik mer om de hade spelat i en av kyrkorna istället. Och jag tror även det var tanken ifrån början men problemet är att så väldigt många vill se dem, och att så väldigt få får plats i en kyrka.
Direkt efter Fleet Foxes ställde jag och Johan oss längst fram för att vänta in mästaren Joakim Thåström. En av de artisterna vi hade sett fram emot att få se allra mest. Förväntningarna steg i takt med att scenen fylldes av diverse skrot som Thåström sedan skulle springa runt och banka på. Thåströmkonserten var fet. Vi bjöds bland annat på hans kanske bästa låt enligt mig, Kort Biografi Med Litet Testamente. En annan mäktig låt var Långt Långt Bort, där bandmedlemmarna (för en gångs skull) körade med ordentligt i den feta refrängen. Som mäktigast och mest nervpirrande blev det dock när Thåström stod helt ensam med bara den akustiska gitarren och gnodde fram sina mörka texter.
Med fem konserter i benen var vi rätt utpumpade när det till slut var dags för Fredagens stora final Prince. Men vilken final det blev. Han blåste på med Little Red Corvette redan som låt nummer två, sedan bar det av all världens väg! Fläskiga gitarrsolon, klassiska covers, PURPLE RAIN, Prince på både piano och bas, funkjammande i absurdum osv osv. När han sedan var på andra eller tredje ancoren börjar han ta upp publik på scen samtidigt som det vällder ut dansare från back stage och alltihop mynnar ut i en enda stor dansfest, som slutar i att en rappare står längst fram och skriker åt publiken att putta sina motherfucking hands up in the air. Ja, men visst är det ju Kanye West, vem annars? Ja, ni förstår, det var utflippat.
Så där har ni Fredagen. Jag återkommer om Lördagen i ett senare inlägg, pallar inte skriva mer nu alltså, jag menar det är ju ändå garanterat 0 pers som pallar läsa den är textorganismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar