Somliga drömmer om att gå i trasiga skor

Sent igår natt tog jag det då till synes geniala beslutet att sova över i Luleå, istället för att åka tur och retur hem och sova inför del två av årets Luleåkalas. Idag känns beslutet om övernattning inte lika klockrent. Oduschad, med smutsiga kläder och trasiga skor sitter jag nu i centrala Luleå och invätar mina Piteå-kompanjoner och kvällens kalajs.

Samtidigt kan jag inte sluta att njuta av den här situationen. För det är något visst med att sitta helt ensam i en "storstad" - mysbakis, utan boende eller ägodelar inom räckhåll, förutom kläderna man har på sig - och slött titta på det förbipasserande folket. En liten kille spelar halvrisigt på sitt dragspel utan att någon egentligen lägger märke till det, och än mindre undanvarar honom en växelslant för besväret. En gammal alkisräv glider smidigt fram och frågar mig om jag möjligtvis har någon ciggarett att skänka honom (kan inte vara ett bra tecken att han väljer att fråga just mig...), det har jag inte. En annan medelålders TUNG härre med bakisglajor, hästsvans och fokus i blicken, svischar tutande förbi på sin permobil al à Italienska storstäder. Alltihop ackopanjerat av ett tjockt sorl av människors prat, skratt och rop.

Hela den här situationen får direkt mitt rastlösa blod att pumpa ut adrenalin och livslust i kroppen. Jag nästan skakar av exaltering när jag konstaterar för mig själv att det är dags att göra något riktigt utmanande igen. Något spännande och impulsivt, som får dagarna att gå långsammare igen (på ett bra sätt)! Någonting som ger en minnen som klamrar sig fast längre på näthinnan än den färdigkokade spagettin hemmavid... Nu drömmer jag mig iväg på allvar och omedvetet börjar jag smida planer i bakhuvudet... På Måndag åker jag, Rasmus och Johan ner till Göteborg för att kolla in Way Out West (förhoppningsvis hinner/orkar vi rapportera lite om festivalen här på bloggen). Tänk om jag efter det skulle moderatvaska returbiljetten hem, och istället ta min nätta packning och min gitarr över axeln och ensam vandra iväg i motsatt riktning? Bara se vart vägen för mig!

Jag vet. Jag är obotlig och nästan sorlig i min romantiska livssyn. Fan. Men tänk om...

Cornelis Vreeswijk får hur som helst knyta ihop den här flummiga säcken. Här har ni honom, den sanna fattiga trubaduren, live 1986!

Cornelis Vreeswijk - Balladen Om Fredrik Åkare



Cornelis Vreeswijk - En Gammal Knarkare (tyvärr är inte hela låten med på filmen)



Cornelis Vreeswijk - Felicia Adjö



Ingen kan mellansnacka som gamle Vreeswijk.