Radiohead spelar The King of Limbs på deras vanliga vis - i källaren. Sent ute med detta då det släpptes för ungefär en månad sedan, men fan så bra det är.
Se till att kolla i 1080p på tuben om ni har möjlighet.
Förutom The King of Limbs spelade de även två nya låtar, Staircase och The Daily Mail.
Får tacka broder Jocke för det fina inlägget mitt i sommarsvetten. Jocke, som för tillfället är på tour runt i Sverige för att fånga alla festivaler, borde komma hem här i dagarna, och då kan man ge honom en kram, en kartong tobak och en hemmagjord krans av vita rosor som han kan ha på huvudet.
Har inte skrivit något på bloggen på grund av, som jag ändå visste innan jag började med det, att man blir lite less sådär. Men, det betyder inte att jag inte har utforskat ny musik de senaste 4 månaderna. Det, om något, innebär motsatsen, because that's what I do.
Det är bara att kolla in beviset. Spotify har blivit mer eller mindre som en dagbok gällande mitt musikaliska utforskande och kartläggande, och det har eskalerat en del på senaste.
Och all musik där är musik jag tycker är inspirerande och bra. Samt Taken By A Stranger av Lena, för hon är snygg, och några låtar som är antingen konstiga eller löjligt roliga. Och väldigt mycket musik där på senare tider har kommit från en annan "Spotifybloggare", kan ni gissa vem?
Jajemän, där har ni ungdomens källa, inget mindre än Stickans lista, vilket alltså är Jockes!
Om vi kopplar ihop allting till en röd tråd så spelade White Lies på Hultsfredsfestivalen förra veckan, vilken bland andra jag och Jocke ville fara till lite sista minuten, men det blev tyvärr inte av.
White Lies är ett av många band som har hittat mig den senaste månaden, och det är min favoritgenre, vilket är alternativ rock... tror jag i alla fall. Den är omfattande, fan, så vi säger så.
Den här låten slängdes in i playlisten den 30:e Juni. Mycket fin låt med grym refräng som man (se: jag) kan relatera till. Ungefär såhär hade det kunnat se ut förra veckan på Hultsfred.
Och apropå alla dessa festivaler så ska vi (Se: Jag, Jocke och vår trustworthy companion) ju faktiskt till Way Out West i augusti, och tagget dit börjar närma sig maximum. Jag bokade inte in mig på festivalen därför den sprudlade av asm artister, som skräddarsytt för mig, utan istället här i efterhand så har jag lyssnat in mig en hel del på artister som ska till festivalen, vilket 1. ger dåligt, DÅLIGT med indiecred; och 2. känns fantastiskt, då det är så mycket jag har hittat.
Jocke, i inlägget under, länkade till WU LYF, vilket är ett av många band som kommer dit, och de blir inte att missa. Jag rekommenderar hela deras första platta. Helt eget sound. Lite älska eller hata, gissar jag på.
Sedan har vi youtubesensationen Iamamiwhoami, ett projekt som leds av sångerskan Jonna Lee. Stor, stor rekommendation till de som gillar elektronisk pop/rock med en liten twist. Sedan är alla musikvideor som en lång, kryptisk, konstig berättelse. Om man studerar noga så vet man vad det handlar om. Det älskar jag. Det är nästan skam att inte låta dem ha ett eget inlägg här på bloggen.
Det sket sig det där med ljudklippet. Förvånad? Jag? Tveksamt.
Har varit fullt upp i helgen (faktiskt, jobb, hockey och alkoholintag är energidränerande), så jag har liksom inte kommit mig för att fixa det. Imorgon jobbar dock kväll och har således några timmar över under dagen att försöka pula med det. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det lutar mot en halvrisig Youtube-slideshow.
Jag hoppas att vi inte hunnit tappa de få läsare vi hade på grund av allt denna oförmåga att leverera när det gäller, börjar nästan bli lite tjatigt det här med att be om ursäkt.
Innan jag stämplar ut vill jag förmedla denna, om någon missat den. Visst är det väl ändå otroligt trevligt att se av våra älskade Foo Fighters inte börjat mjukna på äldre dar?
Nej, nu går jag på reservtanken känner jag. Hej så länge.
Jag sitter och lyssnar på The King of Limbs. Det nya albumet. Av Radiohead. Släpptes igår. Jättebra album. Lyssna på det.
För det bästa dra en scroll till slutet.
Prelude:
Jag har alltid var intresserad av astronomi, universum och allt fan vad det nu heter. De senaste veckorna har jag sett några dokumentärer om det, som berättade saker jag visste och inte visste. Det forskarna enas om var den stora skapelsen av det stora kosmos var superexplosiva big bang. En minidutt mindre än ett flarn blev oändligheten på en miljondels miljondel av en sekund, eller någonting i den stilen.
Kan någon förklara för mig tiden innan big bang? Allting var stilla, allt var förbannat tråkigt då inte ens tiden existerade innan fetsmällen kom. Men då hände det grejer!
Ungefär nästan riktigt precis den här känslan man fick i måndags, när Radiohead utan någon som helst förvarning påstår att The King of Limbs är titeln på deras annars tidigare oannonserade nya album som tydligen skulle komma att släppas idag, lördag, som digital release, världen över. Kul som fan, tänkte jag. Dagarna gick relativt smärtfritt (psykiskt, i alla fall, fotjävel.). Sedan att albumet av någon anledning släpptes en dag tidigare än annonserat var sweet.
Jag är en ganska onödig och opraktisk kombination av snål och otålig (det är lugnt, är tät så inni helvete). Jag kommer hem runt 12 på dagen, hör den strålande nyheten att den har släppts ut i etern en dag för tidigt. Klickar upp piratebay och några andra trackers, och försöker hitta en uppladdad version, så jag slipper betala. Sedan, när jag inte hittar någon direkt, så inser jag att jag är för otålig för att vänta några timmar till, så jag köper albumet via thekingoflimbs.com i 320kbps mp3-version för 7 dollarz (en uppladdad version kom strax efter köpet, givetvis. Alltings jävlighet.).
Handlingen är rätt, men tanken är fel. Intressant kombo. Men första steget är erkännande. Så, jag måste erkänna att den första lyssningen av albumet inte sprängde bort mina hjärnor. Fan då.
Inte för att jag förväntade mina hjärnor att sprängas bort, och absolut inte vid första lyssningen. Jag förväntade ett riktigt bra album, det är ju trots allt Radiohead som solklart, objektivt, etc., är ett av de mest inflytelserika alternativa rockbanden under 90- och 2000-talet, och den förväntningen gick i uppfyllelse.
Inte nog med att det är riktigt, riktigt bra, det är dessutom utvecklande och nyskapande. Detta är ingenting Radiohead har gjort tidigare. Detta är ingenting någon annan artist jag har hört har gjort tidigare. But then again; Radiohead. Ärligt talat vet jag inte hur de gör det.
8 låtar långt kan låta kort, men det är långa 8 låtar, då de snittar väl 4 minuter 30 sekunder, lite högre kanske till och med, men den långa medellängden på låtarna är inget negativt. Detta album är packat av lugnare delar som inte för den skull blir tråkiga, instrumentala delar som inte för den skull blir tjatiga och utnötta. Allt finns där: femtaktsklapp, harmoniska bakgrundssyntar, disharmoniska bakgrundssyntar, arpeggios á In Rainbows, stressad mage, det tunga, lugna pianot men framför allt Thom Yorkes röst som bara blir bättre och bättre. Radiohead har än en gång lyckats förnya Radiohead utan att förnya Radiohead.
Vänta... vad?
Inte min skalle efter första lyssningen
Försök att inte tänka på det. Stäng ögonen och öppna sinnena för konsten. Men innan ni gör det, låt mig få presentera den första singeln från The King of Limbs: Lotus Flower. Svårt att hålla ögonen stängda, faktiskt.
Råder er att köra fullscreen + 1080p upplösning. Betydligt bättre bild, men framförallt bättre ljud.
Notera att jag skriver detta efter ungefär 10-15 någonting lyssningar. Grejen med de bästa av album är att de är så unika att de kräver inlyssning för maximal uppskattning. Ibland är mognad allt som krävs.
Vi fortsätter i samma spår. Vi går från fartflängd indie till lite mer tung, mörk och basdriven rock med spår av electronica. Kul säger jag! Du bryr dig inte. Men du är ju dum som fan.
Vi öppnar med nu hyperaktuella Death from Above 1979, en kanadensisk bastrumskrikduo som är lite av någon sorts fartfylld dansrock med inspiration av elektronisk musik, skrik, punk och djävulskap. De är aktuella på grund av att 2006 var bandet ett nedlagt projekt efter deras succé You're a Woman, I'm a Machine, men nu är de officiellt tillbaka tillsammans igen, efter att Coachella nämnde att de var klara för festivalens line-up 2011 (Coachella som för övrigt har väldigt många bra band och artister klara förutom DfA1979, check it out: http://www.coachella.com/event/lineup)
Chicago skulle gärna få befinna sig i Sverige för en helg känner jag.
Här kommer då hetsrock med panik och våld. Perfekt till morgonkaffet om man inte är bakis eller villig att få en bekväm start på dagen.
Näst på tur är det amerikanska "superbandet" The Dead Weather, med superbandet inom citation för det är väl egentligen ingen musikaliskt känd formation förutom den kära multibandaren Jack White*. The Dead Weather är likmed DfA1979 väldigt fartfylld nutida rock n' roll med väldigt mörka drag. Alison Mossharts, som även sjunger för The Kills, röst passar väldigt bra i mischmaschet av distad, filtrerad bas och kaotiska rock. Festivalrock, men inte klar för någon festival i sommar... än.
Vi fortsätter morgonen med kvartetten Does It Offend You, Yeah?, en elektronisk rockgrupp från England som kan jämföras med stora drag med Justice, Ratatat och Death From Above 1979. Sebastien Grainger från DfA1979 har dessutom bidragit med sång till en låt. De varvar sina instrumentala låtar med sång som blir auto-tune'ad eller lämnas som den är. Kan låta oerhört poppigt och oerhört progressivt. Arbetar för tillfället på sin uppföljare till debutplattan You Have No Idea What You're Getting Yourself Into, som kommer heta Don't Say We Didn't Warn You, som sägs vara ute 2011.
Så avrundar vi med ännu mer panik och svett och dubbel espresso. Pulled Apart By Horses, det energiska brittiska neopunkbandet med riff, bas och skrik. Skrik är personligen inte min grej men.. vi kör. Man ska skrika mycket om man får panik. Riffen dock... Rätt fina!
