Nu är han ute på jäävligt djupt vatten, indiepojken.

Jag har för tillfället 896 låtar i min playlist på Spotify, varav kanske fyra är raplåtar. Utöver detta lyssnar jag på kanske 300-500 låtar som inte finns på Spotify, varav noll är raplåtar. Av den musik jag konsumerar på daglig basis kan alltså uppskattningsvis 0,4% klassificeras som hiphop. Är man så pass oinsatt i en musikstil så är det så klart väldigt svårt att bedöma specifika låtar som bra eller dåliga. Det allra mesta flyter ihop i en sorts grå massa där allt låter nästan likadant. För den okunnige, som sagt.

Nu verkar det kanske som att jag lägger upp för en totalsågning av Kalles favorit Henry Bowers, men så är verkligen INTE fallet! Det jag försöker komma fram till är att Kalle, än en gång, har träffat rätt mitt i prick gällande min musiksmak! För den här låten sticker ut från mängden och har en soft jammig känsla över sig. Älskar självklart att de kör med den gammla skolans instrument (stor kärlek till kontrabasen!!), diggar den ubersnygga musikvideon (måste erkänna att den gjorde halva låten), jag gillar även att Henry verkar vara en så skön dude som inte tar sig själv på så allt för stort allvar, men framför allt; hands down för SKÄGGET! Tänk om man en dag skulle få ha äran att bära ett sådant praktverk, storartat.

Trodde aldrig att jag skulle tagga Henry Bowers i ett inlägg här i bloggen, men gjort är gjort och så var det med det. Bara därför så kan jag ju passa på att langa några av de ytterst få hiphop-låtar jag har på lager!

Nas & Damian Marley - Friends (gillar ni denna så kolla även in låten, Patience)



Den här låten har jag lyssnat på och gillat länge. Lite svårt bara för ´a spoiled white child´ som jag att känna igen sig i lyricsen...

Edo G feat. Masta Ace - Wishing



Just den här musikstilen kommer dock aldrig närmare mitt hjärta än den gör i det här klippet (när de kör Mammas Gata alltså, skulle gärna klippa bort låt två):

Promoe & Spiderdogs - Mammas Gata/Svenne Banan



Ni får ha överseende med detta inlägg, jag är ute och halkar på riktigt hala isar här. Men det var ett tappert försök i alla fall.

I'm afraid it will be rain tonight

Jag är en periodare av rang, det vet ni som känner mig, och för er andra har det nog framgått rätt tydligt här i bloggen. Det blir rätt ofta att jag spyr ur mig inlägg som alla berör mer eller mindre samma sak, men hellre repetitiva inlägg än inga inlägg alls. Typ.

Det har hunnit bli ett par nördiga inlägg om rap battles och Henry Bowers har ni redan fått bekanta er med. Då han trots allt släppt ett gäng skivror samt turnérat runt halva världen ungefär (bl.a med favoritmysgubben Sage Francis!) tyckte jag dock att det var lite orättvist att BARA prata om hans briljanta battles. Nu rättar jag till det misstaget.

Allt tidigare tjat om battles, Atmosphere, Sage Francis etc. är nog ungefär så långt det går att komma ifrån Jocke och Rasses musikaliska intresse områden, men med den här videon tror jag att jag snubblat över något som EVENTUELLT kan falla åtminstone herr Lenndin i smaken.

Detta motiverar jag på följande sätt:
Skägget: Jocke är svag för herrar med skägg, det har vi lärt oss vid det här laget. Och liksom... kom igen, är det någon som har ett rejält skägg så är det mr. Bowers.
Instrumenten: Hela grejjen andas folkmusik. Banjo, kontrabas, dragspel, trumpet. Nytänkande och "back to the roots" på samma gång.
Konstigheten: Jocke gillar konstiga musiker, och det är Bowers ett LYSANDE exempel på. Han är, för att använda tidigare nämnda Sage Francis ord: "perfectly weird."
Melankolin: Det är dystert och mörkt, och det verkar båda kollegorna fascineras och attraheras av. Och vem kan klandra dem?

Nu länkar jag helt enkelt videon och ser fram emot JL:s ärliga utlåtande i sitt nästa blogginlägg!



Dessutom, bara för att det är så skojjigt, tycker jag att ni kan ta och kolla på denna spoken word-grej!



Simma lugnt.

Henry Bowers siktar på världsdominans!

WOOOOOOP!

Den första helgen i augusti går World Domination 2 av stapeln i Toronto. Det kommer att bli det största internationella battle-eventet någonsin och förmodligen kommer det bli hur grymt som helst då man samlat en massa av de största namnen (som tillsammans representerar 8 länder) på ett ställe.

Henry Bowers kommer att vara där och representera Sverige (det kommer Shazaam också, men... whatevs) och jag känner mig hyfsat säker på att han kommer fortsätta att göra oss sådär stolta och patriotiska som man annars bara är när man hör den svenska nationalsången efter en tre kronor-match.

Här är trailern till eventet. Get psyched.



Som ytterligare pepphöjare kan vi väl slänga med den här också, som jag skulle vilja påstå är den roligaste battlen jag haft nöjet att kika på.



Godnatt etc.