Att hålla löften

Jag lovade ju att dela med mig av ljudklippet från Krokodil tidigare idag, och då kan jag givetvis inte gå och lägga mig innan jag fullföljt. Om jag förstått det hela rätt behöver ni bara klicka på den här länken för att ta del av kalaset.

Såja. Med det sagt känner jag att det är på sin plats med ett litet förtydligande: ha inte några stora förväntningar på kvalitén (kvalitén på ljudet, that is), vi får trots allt komma ihåg att det är inspelat med en mobiltelefon och dessutom komprimerat till mp3-format. Några har säkert glädje av det dock, inte minst Jocke som inte kunde närvara på grund av sina åtaganden på fjällen uppe i Lappland.

Ni behöver förresten inte på något sätt känna er smutsiga som lyssnar på detta mediokra bootleg-klipp, Lars själv verkar inte ha några invändningar (tack förresten för hjälpen att sprida bloggen, gratisreklam kan man aldrig få för mycket av - och låt oss vara ärliga, just den här bloggen behöver fan all reklam den kan få), skulle det visa sig att jag har fel på denna punkt kommer jag givetvis att ta bort klippet, lite jävla skam har jag ändå i kroppen.

På tal om Krokodil och fenomenet med bootlegs väntar jag fortfarande, med en dåres envishet på att denna man ska dyka upp och förgylla krokodil-besökarnas liv för ett par timmar. Större mirakel har ju inträffat, titta bara på AIK som har 2-0 i matcher mot HV71.

Lektion i inlevelse:



Hoppsan, där rann visst tiden iväg igen, nytt inlägg kommer när jag snubblar över något vettigt att skriva om. God natt kamrater!

Fågel, Fisk, eller mitt i mellan?

Avslutar min lilla framtidsresa med två album som med allra största säkerhet kommer landa under 2011. Det handlar om The Kooks samt Red Hot Chili Peppers kommande bidrag till musikkosmos. Intressant är nyckelordet om jag ska försöka beskriva mina förväntningar på dessa två album. Kan lika väl bli en fågel, som en fisk, som någonstans där emellan.

The Kooks släpper deras fjärde skiva i ordningen och har laddat upp med ny trummis, respektive ny basist. De två stommarna i bandet finns dock kvar. Det vill säga: sångaren och frontmannen Luke Pritchard, samt huvudgitarristen Hugh Harris. Det är som alltid lika oklart om dessa två hatar, eller älskar varandra, men bra musik brukar det i alla fall bli när de slår sina huvuden ihop.

The Kooks - See The Sun, från senaste skivan Konk.



RHCP är framme vid att producera sitt 10:e fullängdsalbum (om jag räknat rätt), och det ska bli väldigt intressant att få höra vad de knåpat ihop den här gången! Deras gudomliga gamla gitarrist John Frusciante har nu tyvärr lämnat bandet för andra och förmodligen sista gången. Han har i sin tur ersatts av kompisen Josh Klinghoffer som nu har omänskligt stora skor att försöka fylla upp... Ett intressant rykte är också att fyramannabandet nu för första gången i karriären valt att blanda in ett piano i bilden. Vad det kan komma att leda till återstår att se. Det kan bli magnifikt. Det kan även bli ren bullshit.

Don't Forget Me (Live, Slane Castle)

Vilken jävla rivstart! Samt - fenomenet med kärlekslåtar

WOW. Jag är uppriktigt sagt djupt jävla imponerad över kollegornas (jag vet, PROFFSIGT!) första inlägg. Jag visste såklart att de hade någon slags fallenhet för detta, därav förfrågningarna om att vara med och skriva, men det här var ju riktigt jävla storartat! Jag kan inte vara annat än tacksam över att de skriver här och inte på en egen blogg, för då skulle denna stackars blogg bli utkonkurrerad och bortglömd. Men okej, nog med rövslickandet.

Stort också att vår älskade JF lyfts upp i bloggen igen, senast var strax efter hans senaste platta kom ut. Det var för övrigt det sista inlägget innan bloggen lade sig och samlade damm i en mörk bortglömd vrå i detta stora universum som går under namnet Internet. Det känns med andra ord fint att knyta ihop säcken igen.

Hur som helst, nu till något annat. Jag ska inte bli långrandig, jag misstänker att ni är lika lata som mig och därför skiter helt i att läsa ett inlägg om ni ser att det innehåller alldeles för mycket text. Jag vill bara helt kort lyfta fenomenet med kärlekslåtar. Det är liksom något som inte går att undvika om man pratar om musik, för kärlekslåtar stöter man på hos alla artister, i alla tänkbara genres, vare sig man vill eller ej.

Någonting de flesta kärlekslåtar har gemensamt är följande: de riktar sig till personer som är, just det, kära. Är man inte det framstår dessa låtar ofta som smöriga och.... jag antar att lama är ett ord som passar in. Givetvis finns det dock undantag, och ett av dessa undantag är följande låt. Jag vet att jag länkade Dire Straits för bara ett par dagar sedan, men ibland blir det så helt enkelt, bear with me.



Det kan dock hända att någon av mina exceptionella medskribenter är av en annan åsikt, och då får vi väl höra det i ett framtida inlägg. Har någon som läser detta någonting att säga i frågan så hoppas jag förresten att ni skriver en kommentar!

På tal om det, med tanke på dagens matiga inlägg kan äntligen ni som följer bloggen med gott samvete titulera er som läsare, snarare än lyssnare. Det känns fett.

Tills vidare!

Ignorance is bliss does not apply to John Frusciante

Hej.

Vill tacka coach Kalle för det varma välkomnandet, samt en fin Mars Volta-låt att kicka igång med. Das ist ganz schön, ja. Mer av den varan kan det mycket väl bli.

Feberdrömmar kan ju vara det trippigaste som finns. I förrgår natt drömde jag till exempel att en vän skulle, citat; Bryta näsbenet av mig, för att jag hejade på Luleå Hockey som för tillfället ledde med 1-0 emot Timrå IK. I den drömmen var tydligen denna vän en Timrå-fanatiker.

Sedan inatt toppade väl febern, och drömmarna därefter. Drömde bland annat att det var studentveckorna igen, men att dessa utspelade sig på PDOL. Vi stod och köade för att komma in till kära 1906 för en middag innan vi skulle ut och uppleva festivalen, där bland andra MGMT, Queens of the Stone Age, Bon Iver samt The Tallest Man on Earth skulle spela. Ganska sjuk line-up för PDOL. Ganska sjuk line-up för en festival överhuvudtaget vill jag påstå. Jo, men, att.

Tänk då en feberdröm på syra.

Skulle ju vara passande att slänga in någon video på MGMT eller QOTSA eller något här, på grund av nämnd dröm ovan, men det är nästan lite för genomtänkt och för journalistiskt. Lite för mycket inom ramarna för min smak.

Kan väl öppna då med en riktig klassiker, från den mest inspirerande personen jag känner till.

Givetvis John Frusciante.

Kreativiteten flödar genom denna man. Min första rejäla kontakt med honom var egentligen på en tågresa mellan Stockholm och Älvsbyn. Jag satt där, helt paralyserad och i trans medan jag väntade på att tåget skulle närma sig, och i lurarna var albumet Shadows Collide with People från 2004. Kommer ihåg att jag inte gillade det från början. Satt och lyssnade igenom varje låt och tänkte what is this i don't even, men det var på tiden man var ung, dum och outbildad inom musiken. Nu talar jag inte om att kunna musik såsom teori eller instrument, utan snarare att kunna lyssna in sig på musik, att öppna nya dörrar hela tiden för det musikaliska utforskandet. John Frusciante var mitt rejäla första steg i utvecklingen. Ibland krävs det helt enkelt för att kunna uppskatta musik. Givetvis finns det musik som sätter sig direkt och blir en favorit, men då är man ju redan någorlunda inlyssnad och har ett hum om det området.

Nåja, nog med skitsnacket.

Dags för ett smakprov av 2000-talets i särklass bästa album. Detta är vad musik handlar om.

Ni får början och slutet. Antingen kan ni sitta och gissa på vad som händer i denna resa mellan låt 2-17 och vara olyckligt ovetande eller så kan ni kolla in resten och bli lyckligt vetande.

Carvel

The Slaughter

Febriga hälsningar från en svettig nykomling.

The Empyrean!

Bloggen har inte uppdaterats på nästan två månader och jag ska inte anstränga mig med någon dålig bortförklaring. Sjukt kasst gjort av mig helt enkelt (även om herr sebastian mer än gärna fått axla rollen som skribent!).

Detta är dock inget att gräva ned sig över, speciellt inte i dessa tider då bloggpauser ter sig ganska populära. Desto viktigare är varför jag nu väljer att damma av den kära bloggen, John Frusciantes nya skiva landade ju äntligen i brevlådan i slutet av förra veckan! Lite sent om sider visserligen, den har funnits på internet sen i mitten av januari, men den här gången gav jag mig fan på att jag skulle vänta tills jag hade den i handen.

Utan minsta antydan till tvekan var det värt varenda sekund av väntan! Eftersom att denna Frusciante ligger mig väldigt varmt om hjärtat så var förväntningarna inför denna skiva skyhöga, men döm om min förvåning när den till och med överträffade förväntningarna!

Inte nödvändigtvis den bästa skiva John har gjort, men då alla hans skivor är så enormt bra är det svårt att ens rangordna dem.

Jag ska inte förstöra skivan med massa onödiga ord. Frusciante själv säger att skivan gör sig bäst på maxad volym i ett mörkt vardagsrum och han har förmodligen rätt. Lyssna på skivan och njut.

The Empyrean heter den och den kommer att skaka din värld!

/kalle 17:33