Stort också att vår älskade JF lyfts upp i bloggen igen, senast var strax efter hans senaste platta kom ut. Det var för övrigt det sista inlägget innan bloggen lade sig och samlade damm i en mörk bortglömd vrå i detta stora universum som går under namnet Internet. Det känns med andra ord fint att knyta ihop säcken igen.
Hur som helst, nu till något annat. Jag ska inte bli långrandig, jag misstänker att ni är lika lata som mig och därför skiter helt i att läsa ett inlägg om ni ser att det innehåller alldeles för mycket text. Jag vill bara helt kort lyfta fenomenet med kärlekslåtar. Det är liksom något som inte går att undvika om man pratar om musik, för kärlekslåtar stöter man på hos alla artister, i alla tänkbara genres, vare sig man vill eller ej.
Någonting de flesta kärlekslåtar har gemensamt är följande: de riktar sig till personer som är, just det, kära. Är man inte det framstår dessa låtar ofta som smöriga och.... jag antar att lama är ett ord som passar in. Givetvis finns det dock undantag, och ett av dessa undantag är följande låt. Jag vet att jag länkade Dire Straits för bara ett par dagar sedan, men ibland blir det så helt enkelt, bear with me.
Det kan dock hända att någon av mina exceptionella medskribenter är av en annan åsikt, och då får vi väl höra det i ett framtida inlägg. Har någon som läser detta någonting att säga i frågan så hoppas jag förresten att ni skriver en kommentar!
På tal om det, med tanke på dagens matiga inlägg kan äntligen ni som följer bloggen med gott samvete titulera er som läsare, snarare än lyssnare. Det känns fett.
Tills vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar