Den här veckan kikar vi in på Broken Boy Soldiers av The Raconteurs. Tycker att detta känns intressant eftersom The Raconteurs är en grupp vilken verkar ha ramlat mellan mina stolar någon gång där mellan 2006-2010, av okända anledningar.
Kan det vara därför att de tillverkar relativt okänd tårtrock för den svenska marknaden? En möjlighet kan helt enkelt vara för att de till synes inte låter så olik annan utländsk indiepoprock vi sällan får höra på de svenska FM-banden. Deras melodier är inte unika, låtstrukturerna är skolboksexempel på makaroner med korv och Jack White har väl förstås en sådan där lagomirriterad tarm, och det kan ju vara därför han sjunger sin aningen squeeliga, ansträngda sångröst.
Men ändå, när Steady, As She Goes hoppar igång tycks jag ändå efter plattans X antal svängar i "skivspelaren" lyssna och nästan gunga med till melodierna och Jack Whites från början oumbärliga röst. Om sanningen ska fram är detta riktig mysig rock när man väl får sätta fingret på det.
Brendan Benson, som även också sjunger och spelar gitarr, gör tillsammans ett frontmanjobb i bandet, även om han glöms i skuggan av Jack White, som egentligen är den enda genuina rockstjärnan i vad som är den sammansatta gruppen, en såkallad supergrupp, The Raconteurs.
När det tredje spåret, albumtitlade Broken Boy Soldier hoppar igång efter powerpopnumret Hands finner jag få ord för att uttrycka mig hur felaktigt det känns att detta band existerar under 2000-talet, då man får en klar känsla av 60- och 70-tals rock i form av Led Zeppelin och Rolling Stones, och när Intimate Secretary rullar igång så får man intrycket att detta är någonting Kinks skulle hitta på under sin storhetstid, alternativt Beatles på extra mycket LSD i ett modernt 2006. Med overdrive.
Balladen Together genom Level är kvar på 60-talet medan Store Bought Bones är en stoner rock-svängom i modern stil, någonting Queens of the Stone Age och Smashing Pumpkins skulle bråka över att få slippa göra, vilket gör låten till fartflängd fullkornsfrenesi med en känsla av konstigt hetsigt olik taktart i refrängen.
Som jag nämnde tidigare lyckas Benson och White det bra med att dela sången och ordna stämsång och bakgrundssång, mycket anno 60-talet. I den lugna melodin Call it a Day, som låter som någonting The Smashing Pumpkins faktiskt skulle vilja göra, känns det som att man upplever en obehagligt lugn lugnet-före-stormen och man förväntar sig att slutnumret Blue Veins ska kicka igång med våld.
Förvånad, men ändå positivt överraskad, blir väl jag när man möts av moll 7-rock i bluesballadsanda som börjar psykadeliskt med baklängesmusik, tänk Still Got the Blues for You av may-he-rest-in-peace Gary Moore, eller Black Magic Woman av Santana, med stor influens av Led Zeppelin, framför allt Robert Plant i sången, och Hendrix himself.
I det stora hela måste jag ge White & co. stort beröm för deras debutalbum från 2006. De lyckades trots olikheten mellan spåren, behålla känslan av ett album, som är en sådan viktig ingrediens för att man ska kunna få en produkt där man njuter rakt igenom. Detta album känns lite som en smörgåstårta, många olika essenser ger en fantastisk slutprodukt, även om det är svårt att tro när man står där med leverpastej, lax och kaviargrädde.
Det tråkiga med denna smörgåstårta är att den tar slut innan man riktigt hinner bli mätt, att den levererar 10 låtar som snittar strax över 3 minuter per låt är ju både ett plus och ett minus i mina ögon. Minuset känns uppenbart: upplevelsen varar inte tillräckligt länge.
Pluset, däremot, är att det ger en väldigt intensiv och fartfylld upplevelse, en halvtimme med helrör och opioider som lätt kan följas av deras betydligt längre follow-up album Consolers of the Lonely från 2008, vars 14 låtar snittar högre minuter per låt och därmed genererar ett album som nästan är dubbelt så långt som Broken Boy Soldiers.
Så, vad kan man säga om The Raconteurs i slutändan? De är inte unika i sin genre, men unika i sitt sätt att presentera den på, vilket man får höra i Broken Boy Soldiers. Kan inte riktigt sätta en genre på denna platta, let alone The Raconteurs, så det får bli tårtrock, tills vidare.
Måste erkänna att jag börjar fatta tycke för Jack White.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar