Det här kunde ju vara nåt.

Jag har aldrig varit på Dreamhack, och jag har aldrig heller direkt sörjt det. Tills nu, när jag hittade en massa liveklipp från diverse spelningar som ägt rum där. Verkar det inte rätt schysst ändå? Tänk att slita med sig PS3:an och gömma sig från alla wow-spelare i något mörkt hörn, dygna, gå runt i smutsiga kläder och sprida en härlig svettodör omkring sig. Sedan, SEDAN dricka hälsovådliga mänger Joltcola och red bull och dansa loss till SMK som att man gick på speed.

I själva verket skulle det nog inte alls vara särskilt fett, men visst är tanken på det ändå småmysig? Döm själva!

Spottar ur mig vita lögner

Får tacka broder Jocke för det fina inlägget mitt i sommarsvetten. Jocke, som för tillfället är på tour runt i Sverige för att fånga alla festivaler, borde komma hem här i dagarna, och då kan man ge honom en kram, en kartong tobak och en hemmagjord krans av vita rosor som han kan ha på huvudet.

Har inte skrivit något på bloggen på grund av, som jag ändå visste innan jag började med det, att man blir lite less sådär. Men, det betyder inte att jag inte har utforskat ny musik de senaste 4 månaderna. Det, om något, innebär motsatsen, because that's what I do.

Det är bara att kolla in beviset. Spotify har blivit mer eller mindre som en dagbok gällande mitt musikaliska utforskande och kartläggande, och det har eskalerat en del på senaste.

le playlist

Och all musik där är musik jag tycker är inspirerande och bra. Samt Taken By A Stranger av Lena, för hon är snygg, och några låtar som är antingen konstiga eller löjligt roliga. Och väldigt mycket musik där på senare tider har kommit från en annan "Spotifybloggare", kan ni gissa vem?

Stickans lista

Jajemän, där har ni ungdomens källa, inget mindre än Stickans lista, vilket alltså är Jockes!

Om vi kopplar ihop allting till en röd tråd så spelade White Lies på Hultsfredsfestivalen förra veckan, vilken bland andra jag och Jocke ville fara till lite sista minuten, men det blev tyvärr inte av.

White Lies är ett av många band som har hittat mig den senaste månaden, och det är min favoritgenre, vilket är alternativ rock... tror jag i alla fall. Den är omfattande, fan, så vi säger så.

Den här låten slängdes in i playlisten den 30:e Juni. Mycket fin låt med grym refräng som man (se: jag) kan relatera till. Ungefär såhär hade det kunnat se ut förra veckan på Hultsfred.

Och apropå alla dessa festivaler så ska vi (Se: Jag, Jocke och vår trustworthy companion) ju faktiskt till Way Out West i augusti, och tagget dit börjar närma sig maximum. Jag bokade inte in mig på festivalen därför den sprudlade av asm artister, som skräddarsytt för mig, utan istället här i efterhand så har jag lyssnat in mig en hel del på artister som ska till festivalen, vilket 1. ger dåligt, DÅLIGT med indiecred; och 2. känns fantastiskt, då det är så mycket jag har hittat.

Jocke, i inlägget under, länkade till WU LYF, vilket är ett av många band som kommer dit, och de blir inte att missa. Jag rekommenderar hela deras första platta. Helt eget sound. Lite älska eller hata, gissar jag på.

Sedan har vi youtubesensationen Iamamiwhoami, ett projekt som leds av sångerskan Jonna Lee. Stor, stor rekommendation till de som gillar elektronisk pop/rock med en liten twist. Sedan är alla musikvideor som en lång, kryptisk, konstig berättelse. Om man studerar noga så vet man vad det handlar om. Det älskar jag. Det är nästan skam att inte låta dem ha ett eget inlägg här på bloggen.

Här är, till exempel, n.

Och en y.

Och ett adjö.

Gilla skiten ur våra inlägg!

Eftersom Facebook är det nya svart och allt det där ansåg jag det lämpligt att även den här fantastiska bloggen kläddes med en gillaknapp. Ni hittar den under varje inlägg och på så sätt är det supersmidigt att ge oss en klapp på axeln för ett bra inlägg och på samma gång göra gratisreklam för oss. Vi är attention whores (duuuh...), så vi gillar om ni gör gratisreklam för oss.

Sedan, när jag ändå har er uppmärksamhet vill jag passa på att lyfta det här klassiska klippet. Jag har sett det hur många gånger som helst, och det har säkert ni också, men det är lika roligt och fett varje gång. Dagens tips är att ni kollar in swede masons kanal på Youtube, killen gör flippat skojjiga videos/tramslåtar.
Jeremy Clarksson ska såklart också ha beröm för att han är en sådan sköninggubbe.



/ENDSPAM

Sist på bollen.

Upptäckte precis det här underbara lilla klippet, det är mer än 1,5 år gammalt men jag har inte sett det förrän nu. Hur jag lyckats undgå det har jag ingen aning om, men det spelar ju ingen som helst roll nu. Kid Cudi är grym och Ratatat är så sjukt jävla bad ass så det finns inte, tillsammans gör de det här klippet så fett att jag inte tror att min hjärna kan ta in all fethet. Titta. NU.



Synd på den sunkiga kvallan bara.

I'm trippin' this drink got me sayin' a lot

Den här videon må vara gammal, med spegelvänd bild och en censurerad Kanye West. Men ändå. Det här är bra skit. Mer än så behöver man väl inte säga?

Robyn + A-trak = realness

Jag gjorde ju det fatala misstaget att utelämna ett guldkorn när jag fick det att regna A-trak förra veckan. Robyn känner ni redan till, och missade ni det tidigare inlägget kan ni scrolla ner lite så känner ni även till Alain Macklovitch. Den här klubb- respektive radiomixen är överfet. Missa ej.

Vad fan gjorde jag när jag var 15?

A-trak är en bra DJ. Fel av mig. "Bra" är ett understatement. Han är en av världens bästa, snarare. (De flesta av er känner förmodligen bäst till honom som ena halvan av Duck Sauce, DJ-duon bakom den instanta klubbhiten Barbra Streisand)

Vad som imponerar mest på mig (utöver alla odödliga electro- och hiphopmästerverk han producerat, samt det faktum att han verkar vara en allmänt skön lirare då, såklart) är hur länge han har varit verksam. Snubben har inte hunnit fylla 30 men har ändå varit professionell DJ i mer än halva sitt liv. När han var 15 (F E M T O N) år gammal vann han DMC World DJ Championship, som precis som namnet antyder alltså är världens största DJ-mästerskap. Fascinerande? Absolut! Imponerande? Mycket! Ångestframkallande? En aning.

Här kan ni kika på hur det gick till förresten:



Sedan 1997 kan man säga att hans karriär varit något av ett segertåg, och han har hunnit med allting från att DJ:a åt Kanye West till samarbeten med Lupe Fiasco och på senare tid ett gäng colaborations med stora streetwearmärken som Nike och Circa.

Kan ni som mig inte få nog av duden följer här ytterligare några smaskiga godbitar:









PEACE!

Ryan Bingham

Tjenare.

Varit tyst här ett tag. Jag ska inte hitta på någon anledning, det blev bara så helt enkelt. Gjort är gjort och allt det där.

Tyvärr blir det inget matigt inlägg nu heller, jag tänkte bara tipsa om detta underbara lilla stycke musik som jag hittade i Gamereactors chefredaktörs alldeles eminenta blogg som ni hittar HÄR.



Eftersom den ack så briljanta The Social Network blev piskad av skräprullen King's Speech på Oscarsgalan tänkte jag att den fan ska få lite uppskattning här i bloggen istället.

Nine Inch Nails är inget favoritband direkt, men HOLY CRAP, Trent Reznor kan göra filmmusik!



Det ska inte dröja lika länge till nästa inlägg.

Thank you for waiting.

Tack själv!

Kort version:

Jag sitter och lyssnar på The King of Limbs. Det nya albumet. Av Radiohead. Släpptes igår. Jättebra album. Lyssna på det.

För det bästa dra en scroll till slutet.

Prelude:

Jag har alltid var intresserad av astronomi, universum och allt fan vad det nu heter. De senaste veckorna har jag sett några dokumentärer om det, som berättade saker jag visste och inte visste. Det forskarna enas om var den stora skapelsen av det stora kosmos var superexplosiva big bang. En minidutt mindre än ett flarn blev oändligheten på en miljondels miljondel av en sekund, eller någonting i den stilen.

Kan någon förklara för mig tiden innan big bang? Allting var stilla, allt var förbannat tråkigt då inte ens tiden existerade innan fetsmällen kom. Men då hände det grejer!

Ungefär nästan riktigt precis den här känslan man fick i måndags, när Radiohead utan någon som helst förvarning påstår att The King of Limbs är titeln på deras annars tidigare oannonserade nya album som tydligen skulle komma att släppas idag, lördag, som digital release, världen över. Kul som fan, tänkte jag. Dagarna gick relativt smärtfritt (psykiskt, i alla fall, fotjävel.). Sedan att albumet av någon anledning släpptes en dag tidigare än annonserat var sweet.

Jag är en ganska onödig och opraktisk kombination av snål och otålig (det är lugnt, är tät så inni helvete). Jag kommer hem runt 12 på dagen, hör den strålande nyheten att den har släppts ut i etern en dag för tidigt. Klickar upp piratebay och några andra trackers, och försöker hitta en uppladdad version, så jag slipper betala. Sedan, när jag inte hittar någon direkt, så inser jag att jag är för otålig för att vänta några timmar till, så jag köper albumet via thekingoflimbs.com i 320kbps mp3-version för 7 dollarz (en uppladdad version kom strax efter köpet, givetvis. Alltings jävlighet.).

Handlingen är rätt, men tanken är fel. Intressant kombo. Men första steget är erkännande. Så, jag måste erkänna att den första lyssningen av albumet inte sprängde bort mina hjärnor. Fan då.

Inte för att jag förväntade mina hjärnor att sprängas bort, och absolut inte vid första lyssningen. Jag förväntade ett riktigt bra album, det är ju trots allt Radiohead som solklart, objektivt, etc., är ett av de mest inflytelserika alternativa rockbanden under 90- och 2000-talet, och den förväntningen gick i uppfyllelse.

Inte nog med att det är riktigt, riktigt bra, det är dessutom utvecklande och nyskapande. Detta är ingenting Radiohead har gjort tidigare. Detta är ingenting någon annan artist jag har hört har gjort tidigare. But then again; Radiohead. Ärligt talat vet jag inte hur de gör det.

8 låtar långt kan låta kort, men det är långa 8 låtar, då de snittar väl 4 minuter 30 sekunder, lite högre kanske till och med, men den långa medellängden på låtarna är inget negativt. Detta album är packat av lugnare delar som inte för den skull blir tråkiga, instrumentala delar som inte för den skull blir tjatiga och utnötta. Allt finns där: femtaktsklapp, harmoniska bakgrundssyntar, disharmoniska bakgrundssyntar, arpeggios á In Rainbows, stressad mage, det tunga, lugna pianot men framför allt Thom Yorkes röst som bara blir bättre och bättre. Radiohead har än en gång lyckats förnya Radiohead utan att förnya Radiohead.

Vänta... vad?

Inte min skalle efter första lyssningen

Försök att inte tänka på det. Stäng ögonen och öppna sinnena för konsten. Men innan ni gör det, låt mig få presentera den första singeln från The King of Limbs: Lotus Flower. Svårt att hålla ögonen stängda, faktiskt.

Råder er att köra fullscreen + 1080p upplösning. Betydligt bättre bild, men framförallt bättre ljud.

Notera att jag skriver detta efter ungefär 10-15 någonting lyssningar. Grejen med de bästa av album är att de är så unika att de kräver inlyssning för maximal uppskattning. Ibland är mognad allt som krävs.

Slowly we unfurl as lotus flowers.

[/klyscha]

Edit: Veckans album.

Chain Gang

Salem Al Fakir behöver jag givetvis inte presentera. Enligt mig är han en artist som är lite svår att förhålla sig till, då han har gjort en hel feta grejjer, men även en del riktigt skräpiga saker. Hur som helst är han en jävligt skön snubbe, vilket gör att man gärna förlåter honom för snedstegen.

I vilket fall som helst är denna Sam Cooke-cover som var med i Dom kallar oss artister riktigt grym. Titta. Nu.



Dessutom är ju hans alter ego Damien Adore kanske det roligaste påhittet av en svensk artist någonsin (jag skrev KANSKE), och jag håller verkligen tummarna för en massa mer musik från den "karaktären", igår helst.



Mer än så hade jag inte att komma med just nu.

I indiespirationens steg, Death from Above

Vi fortsätter i samma spår. Vi går från fartflängd indie till lite mer tung, mörk och basdriven rock med spår av electronica. Kul säger jag! Du bryr dig inte. Men du är ju dum som fan.

Vi öppnar med nu hyperaktuella Death from Above 1979, en kanadensisk bastrumskrikduo som är lite av någon sorts fartfylld dansrock med inspiration av elektronisk musik, skrik, punk och djävulskap. De är aktuella på grund av att 2006 var bandet ett nedlagt projekt efter deras succé You're a Woman, I'm a Machine, men nu är de officiellt tillbaka tillsammans igen, efter att Coachella nämnde att de var klara för festivalens line-up 2011 (Coachella som för övrigt har väldigt många bra band och artister klara förutom DfA1979, check it out: http://www.coachella.com/event/lineup)

Chicago skulle gärna få befinna sig i Sverige för en helg känner jag.

Här kommer då hetsrock med panik och våld. Perfekt till morgonkaffet om man inte är bakis eller villig att få en bekväm start på dagen.

Näst på tur är det amerikanska "superbandet" The Dead Weather, med superbandet inom citation för det är väl egentligen ingen musikaliskt känd formation förutom den kära multibandaren Jack White*. The Dead Weather är likmed DfA1979 väldigt fartfylld nutida rock n' roll med väldigt mörka drag. Alison Mossharts, som även sjunger för The Kills, röst passar väldigt bra i mischmaschet av distad, filtrerad bas och kaotiska rock. Festivalrock, men inte klar för någon festival i sommar... än.

Vi fortsätter morgonen med kvartetten Does It Offend You, Yeah?, en elektronisk rockgrupp från England som kan jämföras med stora drag med Justice, Ratatat och Death From Above 1979. Sebastien Grainger från DfA1979 har dessutom bidragit med sång till en låt. De varvar sina instrumentala låtar med sång som blir auto-tune'ad eller lämnas som den är. Kan låta oerhört poppigt och oerhört progressivt. Arbetar för tillfället på sin uppföljare till debutplattan You Have No Idea What You're Getting Yourself Into, som kommer heta Don't Say We Didn't Warn You, som sägs vara ute 2011.

Så avrundar vi med ännu mer panik och svett och dubbel espresso. Pulled Apart By Horses, det energiska brittiska neopunkbandet med riff, bas och skrik. Skrik är personligen inte min grej men.. vi kör. Man ska skrika mycket om man får panik. Riffen dock... Rätt fina!

*Jack White är INTE INDIE.

Tron Legacy

Förra årets fetaste soundtrack var utan tvekat Trong Legacys, signerat Daft Punk. Filmen var rätt cool den med, inte direkt överbra handling och skådespeleri, men snygg som satan. Nu är det dock musik den här bloggen är tänkt att handla om, och om soundtracket kan jag bara säga : WOW!

I princip varenda låt är svinfet, detta är filmens slutsång (i brist på ett bättre ord) och är som sagt bara en av massa tunga låtar. Jag skulle nästan säga att ni inte ens behöver se filmen för att njuta, det räcker med att lyssna.



(Jag föreslår att ni väljer 1080p och maxar volymen!)