Okkervil River har lämnat sitt bidrag till 2011, och vilket bidrag det är; indiefolkarna levererar inte en dålig låt på deras album I Am Very Far, som låter lite som om Arcade Fire skulle skaffa en lillebror som alltid känner sig under sin storebror och därför alltid ska försöka vara bättre, mäktigare, större.
I Am Very Farär, enligt bandet själva, inget konceptalbum, men när man örnar igenom det känns det som om det är en berättelse rakt igenom på grund av kontinuiteten av hög kvalitet på låtarna. Men om jag måste välja en halva av de elva får det bli de första sex spåren som verkligen förför.
Sedan är problematiken att leverera ett bra liveklipp på någon av de nya låtarna, eftersom det är ett såpass nytt album, så det finns inte precis på de låtarna jag vill presentera, men jag lyckades ändå hitta en riktigt bra spelning från Letterman av låten Rider, kanske den mest Arcade Fire-inspirerade låten på albumet. Sedan att de påminner om Arcade Fire väl på scenen är ju lite väl creepy.
Oj, vad har sångaren Will Sheff för gitarr? En Martin 000-15? Fåsenu, vem mer har en sådan?
WYSIWYG (om än felstavat. Ska vara Piratess)
Gillar ni något av det ovanstående, hör och häpna till resten av albumet - jag måste då kolla bakåt i deras katalog för mer undangömda pärlor.
Vi fortsätter i samma spår. Vi går från fartflängd indie till lite mer tung, mörk och basdriven rock med spår av electronica. Kul säger jag! Du bryr dig inte. Men du är ju dum som fan.
Vi öppnar med nu hyperaktuella Death from Above 1979, en kanadensisk bastrumskrikduo som är lite av någon sorts fartfylld dansrock med inspiration av elektronisk musik, skrik, punk och djävulskap. De är aktuella på grund av att 2006 var bandet ett nedlagt projekt efter deras succé You're a Woman, I'm a Machine, men nu är de officiellt tillbaka tillsammans igen, efter att Coachella nämnde att de var klara för festivalens line-up 2011 (Coachella som för övrigt har väldigt många bra band och artister klara förutom DfA1979, check it out: http://www.coachella.com/event/lineup)
Chicago skulle gärna få befinna sig i Sverige för en helg känner jag.
Här kommer då hetsrock med panik och våld. Perfekt till morgonkaffet om man inte är bakis eller villig att få en bekväm start på dagen.
Näst på tur är det amerikanska "superbandet" The Dead Weather, med superbandet inom citation för det är väl egentligen ingen musikaliskt känd formation förutom den kära multibandaren Jack White*. The Dead Weather är likmed DfA1979 väldigt fartfylld nutida rock n' roll med väldigt mörka drag. Alison Mossharts, som även sjunger för The Kills, röst passar väldigt bra i mischmaschet av distad, filtrerad bas och kaotiska rock. Festivalrock, men inte klar för någon festival i sommar... än.
Vi fortsätter morgonen med kvartetten Does It Offend You, Yeah?, en elektronisk rockgrupp från England som kan jämföras med stora drag med Justice, Ratatat och Death From Above 1979. Sebastien Grainger från DfA1979 har dessutom bidragit med sång till en låt. De varvar sina instrumentala låtar med sång som blir auto-tune'ad eller lämnas som den är. Kan låta oerhört poppigt och oerhört progressivt. Arbetar för tillfället på sin uppföljare till debutplattan You Have No Idea What You're Getting Yourself Into, som kommer heta Don't Say We Didn't Warn You, som sägs vara ute 2011.
Så avrundar vi med ännu mer panik och svett och dubbel espresso. Pulled Apart By Horses, det energiska brittiska neopunkbandet med riff, bas och skrik. Skrik är personligen inte min grej men.. vi kör. Man ska skrika mycket om man får panik. Riffen dock... Rätt fina!
