Sjuka tider för sjuka personer

G'day. Har lyckats fånga en fin förkylning här emot sensommaren. Med feber och ont i halsen i bagaget kan man göra väldigt mycket utan att göra någonting överhuvudtaget. Den huvudsakliga tiden på bättringsvägen går åt att kolla på filmer i min filmhörna, spela spel och i allmänhet fördriva tid, för tid finns det gott om och jag blir lika rastlös och sömnlös varje gång. Tror jag smittade ner farsan också. Ha. Bättre nu än senare.

Tillgången på tid innebär också att det finns mycket rum att kika runt efter ny musik, eller komponera egen. Eftersom jag är sämst på det sistnämnda då jag är sämst på att skriva texter och melodier så får jag helt enkelt tipsa om lite mysik, där less inte är more, utan more är.

Dagens fantastik (from. nu ett ord) står det vulkandrabbade, experimentella Island för. Med deras melodiösa alternativa äventyrsrock målar Sigur Rós och deras frontman Jónsi ett paradis där ståtliga hästar springer fritt över fälten i slow motion; de målar slutscenen till den vackraste filmen och kysser änglar med själens läppar. Med magnetiska rörelser klistrar Jónsi fast den saknade motpolen; likt en episk berättelse á Explosions In The Sky visar de isländska musikerna hur man arbetar med melodier, spänning, upplösning, tempo och pompösa klimax för att bygga upp en låt; de visar hur solen växer innan den till slut imploderar i ett vackert hav av färger som kastas ut i oändligheten. Beskrivande men med öppen tolkning. Speciellt då jag inte förstår isländska.

Festival. Precis så som jag beskrev ovan. Inget för er med dåligt tålamod.

Hoppípolla. Kanske deras mest välkända låt, live.

I indiespirationens steg, Death from Above

Vi fortsätter i samma spår. Vi går från fartflängd indie till lite mer tung, mörk och basdriven rock med spår av electronica. Kul säger jag! Du bryr dig inte. Men du är ju dum som fan.

Vi öppnar med nu hyperaktuella Death from Above 1979, en kanadensisk bastrumskrikduo som är lite av någon sorts fartfylld dansrock med inspiration av elektronisk musik, skrik, punk och djävulskap. De är aktuella på grund av att 2006 var bandet ett nedlagt projekt efter deras succé You're a Woman, I'm a Machine, men nu är de officiellt tillbaka tillsammans igen, efter att Coachella nämnde att de var klara för festivalens line-up 2011 (Coachella som för övrigt har väldigt många bra band och artister klara förutom DfA1979, check it out: http://www.coachella.com/event/lineup)

Chicago skulle gärna få befinna sig i Sverige för en helg känner jag.

Här kommer då hetsrock med panik och våld. Perfekt till morgonkaffet om man inte är bakis eller villig att få en bekväm start på dagen.

Näst på tur är det amerikanska "superbandet" The Dead Weather, med superbandet inom citation för det är väl egentligen ingen musikaliskt känd formation förutom den kära multibandaren Jack White*. The Dead Weather är likmed DfA1979 väldigt fartfylld nutida rock n' roll med väldigt mörka drag. Alison Mossharts, som även sjunger för The Kills, röst passar väldigt bra i mischmaschet av distad, filtrerad bas och kaotiska rock. Festivalrock, men inte klar för någon festival i sommar... än.

Vi fortsätter morgonen med kvartetten Does It Offend You, Yeah?, en elektronisk rockgrupp från England som kan jämföras med stora drag med Justice, Ratatat och Death From Above 1979. Sebastien Grainger från DfA1979 har dessutom bidragit med sång till en låt. De varvar sina instrumentala låtar med sång som blir auto-tune'ad eller lämnas som den är. Kan låta oerhört poppigt och oerhört progressivt. Arbetar för tillfället på sin uppföljare till debutplattan You Have No Idea What You're Getting Yourself Into, som kommer heta Don't Say We Didn't Warn You, som sägs vara ute 2011.

Så avrundar vi med ännu mer panik och svett och dubbel espresso. Pulled Apart By Horses, det energiska brittiska neopunkbandet med riff, bas och skrik. Skrik är personligen inte min grej men.. vi kör. Man ska skrika mycket om man får panik. Riffen dock... Rätt fina!

*Jack White är INTE INDIE.

SCBD

Före "bloggpausen" (för övrigt JÄVLIGT imponerande att ordbehandlaren godtar ordet bloggpaus utan att stryka under det med den där arga röda färgen.. it's a brave new world!) var Atmosphere ganska flitigt omskrivna här. Jag anser fortfarande att Slug är en av världens bästa rappare samt textförfattare inom hiphop, och som ni säkert känner till... är det någonting det inte direkt finns något överflöd av inom hiphop så är det riktigt grymma textförfattare.

Atmosphere gör även - milt uttryckt - rätt feta liveframträdanden, och jag ska snart ge er några exempel på det. Precis som Dylan så är Slug och Ant inte rädda för att ge låtarna en ny inramning när de framförs live, och det ska de ha all cred för.

De här klippen kommer alla från samma DVD - den går under namnet Sad Clown Bad Dub, den är grym och ni bör tveklöst spana in den.







Kolla även in DEN HÄR, som de tyvärr inte ville låta mig bädda in.

Gillar ni detta föreslår jag förresten att ni håller utkik inom ett par månader, när deras nya platta The Family Sign kommer (approx. 12 april), jag tror knappast den blir någon besvikelse.

Men nej, nu har det blivit alldeles för sent igen. God kväll.

Bilolyckor, knark, skottlossningar, hotellbränder och spädbarnsdöd.

Hej vänner. Återigen kan rubriken vara något missledande, men visst blir det lite roligare så? Det här är inte tänkt att bli något inlägg om alla hemskheter i dagens samhälle, utan rubriken syftar på Keith Richards självbiografi Life som jag hade tänkt lägga mig och försöka läsa ut alldeles strax.

Det är nämligen - föga förvånande - precis detta boken handlar om. Ja, förutom sex och musik då. Själv tycker jag det är en galet intressant bok, som jag tipsar alla Stonesfans där ute om. Lyssnar ni inte på dem tror jag dock inte ni kommer att vara överförtjusta i boken, då den innehåller en hel del nördig fakta om tonarter, inspelningstekniker, gitarrtekniker, texters betydelser osv.

Däremot blandas detta som sagt upp med en hel del klassiska anekdoter. En del hysteriskt roliga och andra bara tragiska. Keith skriver om hela sitt liv, från barnsben till idag och han gör det på ett öppet och ingående sätt. Just nu är jag framme i delen där han berättar om bandbråket i allmänhet och osämjan mellan Glimmer Twins (Richards och Jagger) i synnerhet. Rätt sorglig men ack så intressant läsning.

Ska ta tag i den där läsningen alldeles strax, men först har jag fan gjort mig förtjänt av en champis.

Just det, en låt ska ni ju såklart få också.



Simma lugnt.

Gränslandet mellan natt och morgon

Jahapp. Det är väl bara att konstatera - då sitter man här igen. Är för ett tag sen hemkommen från att ha sippat whisky, lyssnat på skön musik och löst lite världsproblem med mina ständigt trogna vapendragare Oscar och Anders. Eller ja, whiskyn fick jag ju hålla tassarna borta ifrån då det inte passar in särskilt bra med bilkörning.

Jag försökte lite smidigt presentera de för David Sandströms grymma låtar. Jag vet inte hur bra det funkade, men någonting säger mig att han i alla fall kan falla kollegan Jocke i smaken. Jag menar, spana in skägget för fan.



Jag skrev förresten igår om att vara mångfacetterad, och uppenbarligen är detta någonting som stämmer väl in på den gode David, som har gjort en ganska lång resa sedan slutet av nittiotalet. (Klicka på tagen nedanför inlägget.)

God morgon på er!

The shapeshifter!

Jag gillar Dylan. Det är ingen nyhet. Han dyker ofta upp här i bloggen, men sanningen är den att jag inte tycker om att skriva om honom. Eller okej, sanningen är snarare att jag får prestationsångest när jag ska skriva om honom. Jag kan helt enkelt inte sätta fingret på vad jag gillar med honom, jag blir kallsvettig av tanken på att i ord formulera storheten med hans sånger.

Jag hade ikväll tänkt göra ett försök att skriva några rader om hur mångfacetterad han är, hur många olika nyanser av honom det finns att upptäcka och allt det där. Det gick inte den här gången heller. Det känns faktiskt lite larvigt att ens försöka, då jag liksom inte anser mig berättigad att beskriva honom. Det låter lite lamt, jag vet, men verkligheten kan vara rätt lam ibland.

Då jag däremot fortfarande har viljan att förmedla honom i bloggen blev det en liten, kompromiss kan vi kalla det. Här kommer ett gäng olika versioner på samma låt, där den första länken är den ursprungliga studioversionen. Observera att jag inte på något sätt påstår att alla versionerna är jättebra, men ni kanske förstår varför det är svårt att ledsna på mannen i fråga.

Nu åker vi!







Version 4

Version 5



Jag är ganska säker på att detta blev i kronologisk ordning, men jag ska inte svära. Lägg förresten också märke till att klippen är från fem olika årtionden. Han är ihållig gubbjäveln!

Tillväxt, tillväxt!

Innan det första inlägget från denne mystiske "Stickan" ens hunnit dimpa ner kan vi snart presentera ännu en musikalisk finsmakare som kommer förse er med grym musik! Detta känns både roligt, spännande och inspirerande. Eftersom Stickan fick en slags välkomstlåt igår kan jag ju inte vara sämre nu! Välkommen säger vi till.....*trummvirvel*... Rasmus!

Rödvin, nylonsträngar och helskägg

Vilken presentation!
Jocke "stickan" Lenndin heter jag och är alltså den nya "skribenten" som Kalle anlitat för att ge denna ypperligt fina blogg ännu lite mer variation och dynamik. Eller nått. Jag tycker Kalle lyckades pricka in min musiksmak väldigt bra i föregående inlägg: "Mycket akustiskt, gammalt som nytt, storslaget och nedtonat". Kunde inte sagt det bättre själv! Den sortens musik man lyssnar på efter efterfesten, en sen Lördagsnatt/tidig Söndagsmorgon, när man ensam och eftertänksam knallar hem i Septembermörkret. Självklart lyssnar jag på en hel massa musik utöver denna genre, och jag ska försöka variera mina inlägg och musiktips så mycket jag bara kan. Vill bara ge en tidig förvarning om att jag stundals riskerar att snöa in en hel del på skäggiga män med akustiska gitarrer...

Nog om mig! Hädanefter ska musiken och musikerna helt få stå i fokus, så låt mig därför sätta en liten guldkant på detta premiärinlägg genom att presentera en av mina stora husgudar: Justin Vernon, och hans soloprojekt Bon Iver! Innan man lyssnar på Bon Iver så MÅSTE man nästan vara medveten om förutsättningarna inför det helt fantastiskt kompletta och fulländade debutalbumet, For Emma, Forever Ago.

Justin Vernon var ett typexempel på en urfattig och harvande indiemusiker/producent som inte lyckats nå ut med sin musik till den stora massan. Lägg sedan till att hans 5 år gamla band splittrats, hans tjej har precis lämnat honom, samt att han själv drabbats av en svår leversjukdom. Han liv var alltså med andra ord på väg att gå käpprätt åt helvete. Vernon beslutar sig då för att bege sig ut i Wisconsins djupa skogar för att bosätta i hans fars primitiva gamla stuga på obestämd tid. Det enda målet han hade med denna vistelse var att få tid att grubbla och tänka över vart han egentligen var på väg. Efter en tid helt ensam ute i ödemarken börjar han efter hand att skriva och spela in ett gäng helt nya låtar med hjälp av en gitarr, ett gammalt trumset, och en del enklare inspelningsutrustning han tagit med sig. Dessa inspelningar var från början avsedda som demoinspelningar men i slutändan ansåg man att det inte fanns någonting att förbättra. Så skivan släpps några månader senare i dess ursprungliga organiska form och gör stor succé. Projektet Bon Iver och albumet For Emma, Forever ago blir Justin Vernons stora genombrott och kanske även hans räddning.

Detta är den första låten som Justin skrev och det var den som skulle komma att sätta tonen för hela skivan.



Ett år senare...

Times they are a-changin'!

Det händer grejjer, och de händer snabbt. Snart kommer antalet skribenter (jag håller med om att det kanske låter lite väl proffsigt, men vafan..) på bloggen att fördubblas. Jag ska låta honom presentera sig själv, men jag kan säga som så att jag känner på mig att det kommer att bjudas på mycket akustiskt, gammalt som nytt, storslaget och nedtonat. Jag kan dock ha fel, men eftersom hela syftet med bloggen är att överraskas och upptäcka nya saker känns det inte det minsta oroande.

Den här låten får lov att ses som en hyllning till denne nye, mystiska medarbetare på bloggen, men också som ett smakprov till er läsare på vad som (eventuellt) komma skall!



Även om det här är fel forum kan jag heller inte låta bli att ge ett gigantiskt shout out till Johan Franzén som precis gjorde 5 mål i en och samma NHL-match. Det är galet stort, och jag är tacksam över att han gjorde det bärandes den vackraste röd/vita matchtröjan i världen.

Anywhoooo, nu är det tidigt och jag ska sova.

Albert Hammond Jr

Jag slängde upp en video med The Strokes igår, och det är egentligen omöjligt att snacka om det bandet utan att också ta upp deras sologitarrist, Albert Hammond Jr. Förutom att vara en grym gitarrist - och ha ett svincoolt namn - har han en galet skön röst samt förmågan att skriva otroliga låtar!

Hans soloskiva Yours to keep som kom ut för några år sedan har jag lyssnat på väldigt mycket, och här nedanför kommer två magiska akustiska versioner på låtar från den skivan. Om ni gillar The Strokes tror jag ni kommer gilla detta också, även om det är betydligt mer pop över det hela. Nåja, färdigsnackat!

Sage Francis diggar Sverige!

Skrev lite kort med Sage Francis på Facebook nyss (jag vet, det gör mig - för att säga det själv - pretty god damn awesome). Har ni inte hört talats om denna man tidigare är det dags nu. Han är en grym rappare och kanske en ännu bättre poet/textförfattare, och som ni vet kan man aldrig få för många av sådana. Den här låten är bara ett exempel på hans förmågor, och jag föreslår att ni kollar in honom närmare. Låten är baserad på sanna händelser, och den är otrooooligt fet!



Just det, vad sa han då, som fick mig att välja den här rubriken?

"Socialism isn't communism. Sweden is awesome."

Uppfriskande med folk (amerikaner) som kan hålla isär begreppen, minst sagt!

Med det tror jag minsann att jag släcker lampan och säger godnatt.

Känn pepp!

Den här låten funkar bäst för att bygga upp peppen inför fest, men mja... Den passar rätt bra inför arbetspasset också. Min gåva till er, håll tillgodo!

Hard to live

Jag nämnde singer/songwriters igår. Om våra svenska stoltheter är få, är de norrbottniska nästan obefintliga. Vi har dock Kristofer Åström, och då behöver vi väl i ärlighetens namn inte särskilt många fler?



Jag tog även upp filmen High Fidelity igår, och en soft grej med den filmen är ju att en Fireside-poster (Kristofers band) syns i bild flera gånger, och visst är det väl trevligt att Hollywood gör reklam för ett luleåband!

PEYZ!

Kickstart

The Strokes passar alldeles ypperligt såhär på morgonkvisten (allt är relativt...) för att skaka av sig tröttheten och få en grym start på dagen helt enkelt. Så, ja... without further ado, här har ni dem:

Jordens längste man är svensk!

Jag kom att tänka på det här klippet som Tomas länkade mig för ett tag sedan. Ni som lyssnat på Tallest Man on Earth tidigare har säkerligen sett det redan (tro mig, det tål att ses igen), men för er som inte sett detta är det fan dags nu!

Kristian Matsson, som är hans riktiga namn, är en av ytterst få svenska stoltheten när det kommer till singer/songwriters, hans gitarrspel är totalt off the hook, hans röst är råskön och hans låtar välskrivna.

Lyssna!

Sedärja

Det blev inte alls god natt, det blev ett storslaget framträdande av bossen.

Än en gång har bloggen återuppståt från de döda, bara på prov den här gången också, givetvis.

Whoa! Jag ska inte ljuga, det här känns ovant. Ganska exakt två år efter senaste inlägget väljer jag återigen att med hjälp av konstgjord andning försöka väcka liv i denna (potentiellt) alldeles fantastiska blogg. Huruvida det lyckas bättre denna gång ska jag låta vara osagt, men det skadar ju sällan att försöka.

Jag ska på en gång erkänna att denna blygsamma nystart till stor del beror på slumpen, då jag helt enkelt råkade trilla in på blogger då jag loggade in på mitt google-konto, samtidigt går det inte att förneka att det också är en slags reaktion på alla dessa s.k dagboksbloggar man fullkomligt drunknar i överallt på internet. Jag vill gärna tro att det är många med mig som inte finner minsta intresse av att läsa om människors vardagliga förehavanden, och med denna blogg hoppas jag kunna förmedla något mycket mer väsentligt - riktigt fet musik.

Jag ska allra ödmjukast medge att jag säkert har fel, förmodligen vill folk verkligen läsa om folks vardagssysslor och tycker det är skittråkigt med massa youtube-klipp med låtar, men som sagt, det är aldrig fel att försöka.

Om ni tagit er tid att läsa ända hit vill jag ta tillfället i akt och lova er att det inte kommer vara såhär långa texter i framtiden, jag försöker bara göra det hela mer högtidligt än det i själva verket är. Nu, utan vidare dröjsmål, till något trevligare:



Det vore förresten inte alls fel att se Grohl och grabbarna på Stadion i sommar. Tjaa.. Då är det väl inte mycket mer att säga förutom att önska eventuella läsare en god natt?

The Empyrean!

Bloggen har inte uppdaterats på nästan två månader och jag ska inte anstränga mig med någon dålig bortförklaring. Sjukt kasst gjort av mig helt enkelt (även om herr sebastian mer än gärna fått axla rollen som skribent!).

Detta är dock inget att gräva ned sig över, speciellt inte i dessa tider då bloggpauser ter sig ganska populära. Desto viktigare är varför jag nu väljer att damma av den kära bloggen, John Frusciantes nya skiva landade ju äntligen i brevlådan i slutet av förra veckan! Lite sent om sider visserligen, den har funnits på internet sen i mitten av januari, men den här gången gav jag mig fan på att jag skulle vänta tills jag hade den i handen.

Utan minsta antydan till tvekan var det värt varenda sekund av väntan! Eftersom att denna Frusciante ligger mig väldigt varmt om hjärtat så var förväntningarna inför denna skiva skyhöga, men döm om min förvåning när den till och med överträffade förväntningarna!

Inte nödvändigtvis den bästa skiva John har gjort, men då alla hans skivor är så enormt bra är det svårt att ens rangordna dem.

Jag ska inte förstöra skivan med massa onödiga ord. Frusciante själv säger att skivan gör sig bäst på maxad volym i ett mörkt vardagsrum och han har förmodligen rätt. Lyssna på skivan och njut.

The Empyrean heter den och den kommer att skaka din värld!

/kalle 17:33