Radiohead spelar The King of Limbs på deras vanliga vis - i källaren. Sent ute med detta då det släpptes för ungefär en månad sedan, men fan så bra det är.
Se till att kolla i 1080p på tuben om ni har möjlighet.
Förutom The King of Limbs spelade de även två nya låtar, Staircase och The Daily Mail.
Okkervil River har lämnat sitt bidrag till 2011, och vilket bidrag det är; indiefolkarna levererar inte en dålig låt på deras album I Am Very Far, som låter lite som om Arcade Fire skulle skaffa en lillebror som alltid känner sig under sin storebror och därför alltid ska försöka vara bättre, mäktigare, större.
I Am Very Farär, enligt bandet själva, inget konceptalbum, men när man örnar igenom det känns det som om det är en berättelse rakt igenom på grund av kontinuiteten av hög kvalitet på låtarna. Men om jag måste välja en halva av de elva får det bli de första sex spåren som verkligen förför.
Sedan är problematiken att leverera ett bra liveklipp på någon av de nya låtarna, eftersom det är ett såpass nytt album, så det finns inte precis på de låtarna jag vill presentera, men jag lyckades ändå hitta en riktigt bra spelning från Letterman av låten Rider, kanske den mest Arcade Fire-inspirerade låten på albumet. Sedan att de påminner om Arcade Fire väl på scenen är ju lite väl creepy.
Oj, vad har sångaren Will Sheff för gitarr? En Martin 000-15? Fåsenu, vem mer har en sådan?
WYSIWYG (om än felstavat. Ska vara Piratess)
Gillar ni något av det ovanstående, hör och häpna till resten av albumet - jag måste då kolla bakåt i deras katalog för mer undangömda pärlor.
Får tacka broder Jocke för det fina inlägget mitt i sommarsvetten. Jocke, som för tillfället är på tour runt i Sverige för att fånga alla festivaler, borde komma hem här i dagarna, och då kan man ge honom en kram, en kartong tobak och en hemmagjord krans av vita rosor som han kan ha på huvudet.
Har inte skrivit något på bloggen på grund av, som jag ändå visste innan jag började med det, att man blir lite less sådär. Men, det betyder inte att jag inte har utforskat ny musik de senaste 4 månaderna. Det, om något, innebär motsatsen, because that's what I do.
Det är bara att kolla in beviset. Spotify har blivit mer eller mindre som en dagbok gällande mitt musikaliska utforskande och kartläggande, och det har eskalerat en del på senaste.
Och all musik där är musik jag tycker är inspirerande och bra. Samt Taken By A Stranger av Lena, för hon är snygg, och några låtar som är antingen konstiga eller löjligt roliga. Och väldigt mycket musik där på senare tider har kommit från en annan "Spotifybloggare", kan ni gissa vem?
Jajemän, där har ni ungdomens källa, inget mindre än Stickans lista, vilket alltså är Jockes!
Om vi kopplar ihop allting till en röd tråd så spelade White Lies på Hultsfredsfestivalen förra veckan, vilken bland andra jag och Jocke ville fara till lite sista minuten, men det blev tyvärr inte av.
White Lies är ett av många band som har hittat mig den senaste månaden, och det är min favoritgenre, vilket är alternativ rock... tror jag i alla fall. Den är omfattande, fan, så vi säger så.
Den här låten slängdes in i playlisten den 30:e Juni. Mycket fin låt med grym refräng som man (se: jag) kan relatera till. Ungefär såhär hade det kunnat se ut förra veckan på Hultsfred.
Och apropå alla dessa festivaler så ska vi (Se: Jag, Jocke och vår trustworthy companion) ju faktiskt till Way Out West i augusti, och tagget dit börjar närma sig maximum. Jag bokade inte in mig på festivalen därför den sprudlade av asm artister, som skräddarsytt för mig, utan istället här i efterhand så har jag lyssnat in mig en hel del på artister som ska till festivalen, vilket 1. ger dåligt, DÅLIGT med indiecred; och 2. känns fantastiskt, då det är så mycket jag har hittat.
Jocke, i inlägget under, länkade till WU LYF, vilket är ett av många band som kommer dit, och de blir inte att missa. Jag rekommenderar hela deras första platta. Helt eget sound. Lite älska eller hata, gissar jag på.
Sedan har vi youtubesensationen Iamamiwhoami, ett projekt som leds av sångerskan Jonna Lee. Stor, stor rekommendation till de som gillar elektronisk pop/rock med en liten twist. Sedan är alla musikvideor som en lång, kryptisk, konstig berättelse. Om man studerar noga så vet man vad det handlar om. Det älskar jag. Det är nästan skam att inte låta dem ha ett eget inlägg här på bloggen.
Jag skäms. Atmospheres senaste platta har funnits ute i snart tre veckor och jag ha fortfarande inte lyssnat på den i sin helhet. Jag gör det nu istället, jag ska återkomma med intryck senare, men jag kan redan nu säga att det är en mer nedtonad skiva än den dansanta Whenlife gives youlemons - youpaintthatshitgold.Det är mycket gitarrer och pianon, vissa melodislingor för faktiskt tankarna till Kent. Skumt kan tyckas, men jag gillar. Jag gillar som fan.
Det sket sig det där med ljudklippet. Förvånad? Jag? Tveksamt.
Har varit fullt upp i helgen (faktiskt, jobb, hockey och alkoholintag är energidränerande), så jag har liksom inte kommit mig för att fixa det. Imorgon jobbar dock kväll och har således några timmar över under dagen att försöka pula med det. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det lutar mot en halvrisig Youtube-slideshow.
Jag hoppas att vi inte hunnit tappa de få läsare vi hade på grund av allt denna oförmåga att leverera när det gäller, börjar nästan bli lite tjatigt det här med att be om ursäkt.
Innan jag stämplar ut vill jag förmedla denna, om någon missat den. Visst är det väl ändå otroligt trevligt att se av våra älskade Foo Fighters inte börjat mjukna på äldre dar?
Nej, nu går jag på reservtanken känner jag. Hej så länge.
Jag sitter och lyssnar på The King of Limbs. Det nya albumet. Av Radiohead. Släpptes igår. Jättebra album. Lyssna på det.
För det bästa dra en scroll till slutet.
Prelude:
Jag har alltid var intresserad av astronomi, universum och allt fan vad det nu heter. De senaste veckorna har jag sett några dokumentärer om det, som berättade saker jag visste och inte visste. Det forskarna enas om var den stora skapelsen av det stora kosmos var superexplosiva big bang. En minidutt mindre än ett flarn blev oändligheten på en miljondels miljondel av en sekund, eller någonting i den stilen.
Kan någon förklara för mig tiden innan big bang? Allting var stilla, allt var förbannat tråkigt då inte ens tiden existerade innan fetsmällen kom. Men då hände det grejer!
Ungefär nästan riktigt precis den här känslan man fick i måndags, när Radiohead utan någon som helst förvarning påstår att The King of Limbs är titeln på deras annars tidigare oannonserade nya album som tydligen skulle komma att släppas idag, lördag, som digital release, världen över. Kul som fan, tänkte jag. Dagarna gick relativt smärtfritt (psykiskt, i alla fall, fotjävel.). Sedan att albumet av någon anledning släpptes en dag tidigare än annonserat var sweet.
Jag är en ganska onödig och opraktisk kombination av snål och otålig (det är lugnt, är tät så inni helvete). Jag kommer hem runt 12 på dagen, hör den strålande nyheten att den har släppts ut i etern en dag för tidigt. Klickar upp piratebay och några andra trackers, och försöker hitta en uppladdad version, så jag slipper betala. Sedan, när jag inte hittar någon direkt, så inser jag att jag är för otålig för att vänta några timmar till, så jag köper albumet via thekingoflimbs.com i 320kbps mp3-version för 7 dollarz (en uppladdad version kom strax efter köpet, givetvis. Alltings jävlighet.).
Handlingen är rätt, men tanken är fel. Intressant kombo. Men första steget är erkännande. Så, jag måste erkänna att den första lyssningen av albumet inte sprängde bort mina hjärnor. Fan då.
Inte för att jag förväntade mina hjärnor att sprängas bort, och absolut inte vid första lyssningen. Jag förväntade ett riktigt bra album, det är ju trots allt Radiohead som solklart, objektivt, etc., är ett av de mest inflytelserika alternativa rockbanden under 90- och 2000-talet, och den förväntningen gick i uppfyllelse.
Inte nog med att det är riktigt, riktigt bra, det är dessutom utvecklande och nyskapande. Detta är ingenting Radiohead har gjort tidigare. Detta är ingenting någon annan artist jag har hört har gjort tidigare. But then again; Radiohead. Ärligt talat vet jag inte hur de gör det.
8 låtar långt kan låta kort, men det är långa 8 låtar, då de snittar väl 4 minuter 30 sekunder, lite högre kanske till och med, men den långa medellängden på låtarna är inget negativt. Detta album är packat av lugnare delar som inte för den skull blir tråkiga, instrumentala delar som inte för den skull blir tjatiga och utnötta. Allt finns där: femtaktsklapp, harmoniska bakgrundssyntar, disharmoniska bakgrundssyntar, arpeggios á In Rainbows, stressad mage, det tunga, lugna pianot men framför allt Thom Yorkes röst som bara blir bättre och bättre. Radiohead har än en gång lyckats förnya Radiohead utan att förnya Radiohead.
Vänta... vad?
Inte min skalle efter första lyssningen
Försök att inte tänka på det. Stäng ögonen och öppna sinnena för konsten. Men innan ni gör det, låt mig få presentera den första singeln från The King of Limbs: Lotus Flower. Svårt att hålla ögonen stängda, faktiskt.
Råder er att köra fullscreen + 1080p upplösning. Betydligt bättre bild, men framförallt bättre ljud.
Notera att jag skriver detta efter ungefär 10-15 någonting lyssningar. Grejen med de bästa av album är att de är så unika att de kräver inlyssning för maximal uppskattning. Ibland är mognad allt som krävs.
Bloggen har den senaste dagarna inte gjort skäl för sitt namn, men det är inget att haka upp sig på, vatten under broarna och allt det där... För att gottgöra alla (ehm...) läsare som klättrat på väggarna i abstinens efter alla underbara toner bloggen vanligtvis brukar leverera på daglig basis ska ni få något utöver det vanliga.
Jag har själv gått omkring i nästan en hel vecka ovetandes att detta master piece till Youtube-klipp ens existerade. Tack till Adrian för att du öppnade mina ögon.
Mer än så tänker jag inte säga, ni får helt enkelt spänna fast säkerhetsbältena, luta er tillbaka och bara "NJUUUUUUUTA"!
Så har den slutligen landat för ett par dagar sedan. The Strokes nya singel Under Cover Of Darkness. Jag ska inte överdriva och säga att det är det bästa de gjort hittills, men nog fan är den fet, och den ger absolut blodad tand inför albumet som släpps om bara några ynka veckor nu.
Singeln bevisar att de fortfarande har det, Albert Hammond Jr.'s gitarr på låten är grym, och Casablancas sång blir bara bättre och bättre känns det som. Som sagt, det är ingen perfekt låt, den har sina down sides (exempelvis gitarren i slutet på versraderna - ni vet nog vilken jag menar - jag är inte säker på att den behövs), men i slutändan svänger den.
Döm själva:
Förresten, lyssna på den på Spotify istället, jag tycker den lät lite underlig i "videon" jag precis postade.
Känner att det blivit en hel del mysig nostalgi och långa tillbakablickar från min sida i de senaste inläggen. Inget som helst fel i det kanske. Det är trots allt lätt att det blir så när det ska handla om musik. Speciellt när man är helt såld på det skimmrande 60- och 70-talet. Ibland kan det dock vara lika upphetsande att titta lite framåt för att se vad det är för ny intressant musik på ingång. Därför tänkte jag i ett par inlägg framöver fokusera mer på 2011, och vilka intressanta skivor som väntas dyka upp under året.
Först ut: Bon Ivers andra snöfall! Efter att ha jobbat med bland annat Kanye West och hans senaste kritikerrosade skiva, My Beutifull Dark Twisted Fantasy - så har nu Justin Vernon påbörjat inspelningen av sitt eget nya album, som alltså ska försöka följa upp succédebuten, For Emma, Forever Ago. (Ep:n Blood Bank, som Bon Iver släppte strax efter For Emma, räknar jag mer som en slags b-sida.) Det kan ju verkar som en väldigt ångestfylld process att försöka toppa den debuten, men Justin Vernon själv verkar inte alls särskilt bekymrad. Såhär säger han själv om framväxten av den nya skapelsen: "I'm coming up on finishing the biggest thing I've ever tried to do and I'm feeling overwhelmed with gratitude to all the people who have supported Bon Iver since it's inception." Låter minst sagt saftigt lovande!
Tills vidare får vi hålla till godo med de "gamla godingarna", här Blood Bank från den tidigare nämnda Ep:n med samma namn.
Sådärja, då har den landat. Movits! nya - svinfeta - singel, Sammy Davis Jr. Att det är en grym låt visste vi redan, då den hunnit spelats live rätt flitigt. Bland annat under den oförglömliga natten under musikhjälpen strax innan jul, här har ni det framträdandet:
Movits! håller sannerligen inte på att blekna bort. Som ni vet har de redan hunnit ta Manhattan, och frågar ni mig bör resten av världen fan inte vara utom räckhåll. Det var längesedan svensk hiphop var mer levande.
Vill ni förresten höra singeln och är för lata för att söka efter den på Youtube kan den här länken kanske hjälpa er.
Förra årets fetaste soundtrack var utan tvekat Trong Legacys, signerat Daft Punk. Filmen var rätt cool den med, inte direkt överbra handling och skådespeleri, men snygg som satan. Nu är det dock musik den här bloggen är tänkt att handla om, och om soundtracket kan jag bara säga : WOW!
I princip varenda låt är svinfet, detta är filmens slutsång (i brist på ett bättre ord) och är som sagt bara en av massa tunga låtar. Jag skulle nästan säga att ni inte ens behöver se filmen för att njuta, det räcker med att lyssna.
(Jag föreslår att ni väljer 1080p och maxar volymen!)
La upp den här på fejjan för ett tag sen vill jag minnas. Jag behöver egentligen inte kommentera den särskilt mycket, tre av Sveriges i särklass bästa rappare med varsin vers, det går liksom inte att misslyckas.
