Klagosångens kung överträffar sig själv

Jag vet inte om det är någon ide att ägna ett blogginlägg här åt Bon Ivers nya skiva Bon Iver. Den har ju blivit en smula mer promotad än någonting han tidigare gett ut. Milt talat. Men samtidigt har cirkusen snurrat med all jävla rätt! För efter debuten For Emma, Forever Ago - som var ett rent och skärt mästerverk från början till slut - så hade Justin Vernon ett berg att bestiga inför uppföljaren. Hur skulle den här andra fullängdsskivan ens kunna komma i närheten av debuten? Det var sen gammalt att Justin införskaffat både nya bandmedlemmar och modernare inspelningsutrustning. På förhand kändes risken för ett platt fall överhängande. Man kunde läsa att inspelningarna tagit oerhört lång tid och jag var rädd att de hade gjort det klassiska misstaget att tvätta låtarna så hårt att de tappat all färg. Rädd att Justin hade trasslat in sig mixning, finputsning och overdubs, och att all den själ som bar upp den första skivan hade runnit ut i sanden.

Jag kunde inte ha misstagit mig mer. Att jag ens tvivlade en sekund på Justin Vernons briljans får mig att må illa. Albumet Bon Iver är genialt. Finns inte mycket annat att tillägga. Det fanns tydligen en person som kunde överträffa For Emma, och det var Justin Vernon själv. Så klart.

En skiva som Bon Iver kräver dock en del av sin lyssnare. Som med all bra och ambitiös musik så tar det några genomlyssningar innan man inser storheten. Låtarna är inte uppbyggda på klassiskt radiovis med tre fläskiga refränger som direkt sättet sig i knoppen. Dessa låtar är istället ett enda långt och smaskigt epos! Första gången skivan verkligen landade hos mig var en sen natt då Bon Iver gör sig som allra bäst. Jag satt ensam på en veranda vid 6-tiden efter långt midsommarfestande. Nostalgisk och sentimental - som man ju så ofta blir efter en fest, i alla fall jag - så pluggade jag in hörlurarna och lyssnade på Bon Iver från början till slut medan solen gick upp. Från Perths karaktäristiska intro till Beth/Rests vackra outro. Just där pch då kändes det som en skiva jag kommer lyssna på tills jag dör.

Bon Iver - Calgary



Bon Iver - Holocene (Live)