Det har hunnit bli ett par nördiga inlägg om rap battles och Henry Bowers har ni redan fått bekanta er med. Då han trots allt släppt ett gäng skivror samt turnérat runt halva världen ungefär (bl.a med favoritmysgubben Sage Francis!) tyckte jag dock att det var lite orättvist att BARA prata om hans briljanta battles. Nu rättar jag till det misstaget.
Allt tidigare tjat om battles, Atmosphere, Sage Francis etc. är nog ungefär så långt det går att komma ifrån Jocke och Rasses musikaliska intresse områden, men med den här videon tror jag att jag snubblat över något som EVENTUELLT kan falla åtminstone herr Lenndin i smaken.
Detta motiverar jag på följande sätt:
Skägget: Jocke är svag för herrar med skägg, det har vi lärt oss vid det här laget. Och liksom... kom igen, är det någon som har ett rejält skägg så är det mr. Bowers.
Instrumenten: Hela grejjen andas folkmusik. Banjo, kontrabas, dragspel, trumpet. Nytänkande och "back to the roots" på samma gång.
Konstigheten: Jocke gillar konstiga musiker, och det är Bowers ett LYSANDE exempel på. Han är, för att använda tidigare nämnda Sage Francis ord: "perfectly weird."
Melankolin: Det är dystert och mörkt, och det verkar båda kollegorna fascineras och attraheras av. Och vem kan klandra dem?
Nu länkar jag helt enkelt videon och ser fram emot JL:s ärliga utlåtande i sitt nästa blogginlägg!
Dessutom, bara för att det är så skojjigt, tycker jag att ni kan ta och kolla på denna spoken word-grej!
Simma lugnt.
1 kommentar:
Som du säger är väl rap inte i mitt spektrum, möjligtvis långt ut i periferin (det är det du finns till för!) men måste hålla med om att det där är en rätt skön lirare! :D
Skicka en kommentar