Olästa kärleksmeddelanden under nymålade väggar

Det är ingen hemlighet att jag dagligen knäböjer för världens längsta människas ständigt takttrampande fötter. Och idag, Söndag, är självklart inget undantag. Jag har än en gång letat igenom YouTube-skafferiet efter den där lilla bortglömda kaksmulan som kanske, bara kanske, ligger gömd i något hörn. Tyvärr hittade jag den inte den här gången heller, men i mitt letande sprang jag däremot på en hel del gamla godingar som jag tror många andra har missat. Så här kommer en liten kavalkad av outsläppta låtar och covers med våran egen älskade lilla Mattsson. En liten bootleg så här på vilodagen skulle man kunna kalla det!

Outsläppta låtar

There's No Leaving Now



Weather Of A Killing Kind



In The Pockets



Covers

Graceland



These Days



Moonshiner



Hang Me



Let's Caramelize



Somna om nu för fan.

Jag önskar mig sockar, sovmorgon och skaparglädje

Sitter i skrivandets stund på en buss på väg till mitt jobb på posten här i Stockholm. När Johnny Cash paradlåt, Folsom Prison Blues, tuffar igång i hörlurarna så slår det mig att Johnny inte kan ha varit mycket äldre än vad jag fyller idag när han, under sin militärtjänstgöring, skrev denna klassiska countryblues, som senare skulle bli hans stora genombrott. Denna tanke leder mig in på två sidospår. Det ena går under rubriken: "När är det min tur att få skriva min genombrottslåt, som jag kan turnera världen över med och tjäna feta feta cash?!" Svar: Vad det verkar, troligtvis aldrig.

Morgonfunderingssidospår nummer två går under morgonfunderingssidospårsrubriken: "Några andra fantastiska debuter, som jag tycker hamnat i skymundan för senare verk". Svaret följer här nedan:

Thomas Andersson Wij - Ett Slag För Dig - Du Skulle Ha Tagit Det Helt Fel (Live)



Cat Power - Dark End Of The Street EP - Ye Auld Triangle



David Gray - A Century Ends - Shine (Live)



PS. Kolla gärna in alla låtar på dessa tre debutalbum (alla finns på Spotify) som genomgående håller väldigt hög lägstanivå SAMT högstanivå!

Där man svettas, stämmer gitarrer och bär mössa inomhus

Sprang även på detta under mitt tub-surfande. (ÄLSKAR att fastna på YouTube för länge! Det var alldeles för länge sedan sist. Mest pga att jag inte haft tillgång till min dator och internet samtidigt på länge) Halvintressant om man är osunt intresserad av Bov Iver/Fleet Foxes. Helintressant om man spenderar sina dagar på ett postlager och är påtagligt understimulerad.

In The Studio: Bon Iver



In The Studio: Fleet Foxes

Ge mina LP-skivor till den lokala alkisen...

...om mitt huvud imploderar av melankoli och perfektion den 4:e November. Och se till så att någon snabbt forslar bort kroppen och sopar upp resterna av huvudet, så att Justin och hans mannar kan slutföra sin spelning som om ingenting hade hänt.

Bon Iver - Towers



Bon Iver - Calgary



Bon Iver - I Can't Make You Love Me/Nick Of Time

Try to bend a river, eller bara att ta sig upp ur stolen igen.

Sitter som förstenad i ett mörkt rum, i en fåtölj, i Rågsved, är lite bakfull och är fullständigt såld. Har precis lyssnat på bland det vackraste jag någonsin tidigare lyssnat på. Även om jag hört den här låten förr, (då live i en KYRKA till och med!) så är det inte för än idag, då jag hittade denna magiska video på YouTube, som låtjäveln rev till ordentligt i bröstkorgen. Jag inser att den här bloggen är så gott som död, men jag var tvungen att med lätt darr på handen få utlopp för den här känslostormen någonstans. Så det fick bli bland mossan på denna ekande tomma blogg.

Idiot Wind - Try To Bend A River (+ en cover av Lucinda Williams Big Red Sun Blues) live från en solig äng i Dalarna.



Det var allt.

En ensamt ekande och hårt distad elgitarr

Har i dagarna snöat in på ett visst elgitarr-sound.

Cat Power - Good Woman



Justin Vernon - Ring Out



Lucinda Williams - Buttercup



Inte mindre än två äldre halvavdankade kvinnor i ett och samma inlägg. Det ni!

Festivaldagbok del 2

Ångrar lite att jag utlovade en del 2 på den här festivalsummeringen, men vafan, har ändå inte mycket annat att pyssla med här där jag sitter på tåget hem mot hösten igen.

Lördagen inleddes med att vi krigade oss upp relativt tidigt för att vara i god tid till dagens första - och enligt mig även största - konsert, The Tallest Man On Earth, som till min stora lycka blev klar för festivalen bara dagar innan den drog igång. Och när Mattsson, efter helgens kanske längsta soundcheck, svidat om till linne och klev ut på scenen för att, som så ofta, inleda med låten I Wont Be Found, var sommaren verkligen tillbaka på nytt igen! Klarblå himmel och en intensivt gassande sol fick både publiken och Kristian att bada i svett, och man såg tydligt hur den lilla dalmasen fick kriga sig igenom låtarna för att inte kollapsa i solsting. Men SOM han krigade sen! Trots gitarrer som ville stämma om sig i värmen och ett lite semesterslött textminne, så bjöd TTMOE på en finfin insats. Favoritlåtar staplades på hög och i mellansnacket så framstod han precis lika genuin och jordnära som alltid! Han fick även högsta betyg av GP dagen efter, klart välförtjänt.

I övrigt var Lördagsschemat väldigt avslappnat eftersom att nästan alla MÅSTEN hade spelat på Torsdagen och Fredagen. Därför kunde vi lungt spatsera runt på området och njuta av det magiska vädret och den sköna stämningen. Först kika in Noah And The Whale på avstånd medans vi tröck lite festivalkäk. Sedan avnjuta The Jayhawks svängiga klassiker liggandes i det gröna gräset. När solen så smått var på väg ner var det så dags för ett annat k-märkt band att göra entré, i form av Pulp. Vad finns det att säga om den konserten...? Ja, de avslutade föga förvånande med sitt ess, låten Common People. Den var lika grym som den alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Pulp gillar verkligen sin Common People. Det får man ge dem.

Sist ut i vårat Way Out West 2011 var den jordnära, prestigelöse och ödmjuke, mr. fötterna på jorden, Kanye West. Han inledde med att höjas upp mitt ur publikhavet, ståendes på en 15 meter hög platå. Där satte han tonen direkt liksom. Det var flådigt och fläskigt och fet SHOW rakt igenom. Även om ingen av oss någonsin lyssnat på en hel Kanye-låt från början till slut var vi alla ändå rätt stoked efter konserten. Det var röj rakt igenom och alla i publiken liksom kramade det sista ur deras älskade Way Out West, samtidigt. Där och då.

Så. Det var det. Nu sitter man här på nattåget och försöker smälta alla intrycken.Jag antar att allt som återstår nu är att riva av festivalarmbanden, raka av semesterskägget och ta ett ordentligt adjö av sommaren. För nu kommer den verkligen inte tillbaka mer det här året. Det är bara att acceptera och försöka smälta. Det som återstår är minnen och en ensam fråga, som likt en liten fis hänger sig kvar lite extra länge i luften, "vad hände egentligen?"