Okkervil River har lämnat sitt bidrag till 2011, och vilket bidrag det är; indiefolkarna levererar inte en dålig låt på deras album I Am Very Far, som låter lite som om Arcade Fire skulle skaffa en lillebror som alltid känner sig under sin storebror och därför alltid ska försöka vara bättre, mäktigare, större.
I Am Very Farär, enligt bandet själva, inget konceptalbum, men när man örnar igenom det känns det som om det är en berättelse rakt igenom på grund av kontinuiteten av hög kvalitet på låtarna. Men om jag måste välja en halva av de elva får det bli de första sex spåren som verkligen förför.
Sedan är problematiken att leverera ett bra liveklipp på någon av de nya låtarna, eftersom det är ett såpass nytt album, så det finns inte precis på de låtarna jag vill presentera, men jag lyckades ändå hitta en riktigt bra spelning från Letterman av låten Rider, kanske den mest Arcade Fire-inspirerade låten på albumet. Sedan att de påminner om Arcade Fire väl på scenen är ju lite väl creepy.
Oj, vad har sångaren Will Sheff för gitarr? En Martin 000-15? Fåsenu, vem mer har en sådan?
WYSIWYG (om än felstavat. Ska vara Piratess)
Gillar ni något av det ovanstående, hör och häpna till resten av albumet - jag måste då kolla bakåt i deras katalog för mer undangömda pärlor.
Till att börja med: WOW, jag är impad över Jockes inlägg. Stolt. Nästan lite rörd. Nej vafan, nu överdriver jag såklart, men ett bra inlägg var det, som visar på att hoppet inte är ute för pojkvaskern!
Tilläggas bör dock att jag hoppas och tror att Lenndin inte kommer att göra bloggande om hiphop till någon vana. BALANSEN i bloggen skulle försvinna då, med tanke på hur barnsligt jävla enformig jag själv har blivit här på slutet.
Med det sagt vill jag gärna lyfta upp den där mysgubben Sage Francis igen (jag veeeeet, jag måste nog skärpa till mig snart). Att säga att det här framträdandet är klassiskt vore en underdrift. Det här framträdandet är Sage Francis motsvarighet till Dylans spelnig på New Port 1965.
Publiken har ingen aning om vad fan de ska göra, och Strange Famous Records (Francis skivbolag) slogan "what doesn't kill hip hop only makes it stranger" har aldrig känts mer passande. För det här är vrickat och okonventionellt. Ni kan tycka vad ni vill om skiten, men är ni intresserade av hiphop borde ni i alla fall titta. Haters are welcome.
Jag har för tillfället 896 låtar i min playlist på Spotify, varav kanske fyra är raplåtar. Utöver detta lyssnar jag på kanske 300-500 låtar som inte finns på Spotify, varav noll är raplåtar. Av den musik jag konsumerar på daglig basis kan alltså uppskattningsvis 0,4% klassificeras som hiphop. Är man så pass oinsatt i en musikstil så är det så klart väldigt svårt att bedöma specifika låtar som bra eller dåliga. Det allra mesta flyter ihop i en sorts grå massa där allt låter nästan likadant. För den okunnige, som sagt.
Nu verkar det kanske som att jag lägger upp för en totalsågning av Kalles favorit Henry Bowers, men så är verkligen INTE fallet! Det jag försöker komma fram till är att Kalle, än en gång, har träffat rätt mitt i prick gällande min musiksmak! För den här låten sticker ut från mängden och har en soft jammig känsla över sig. Älskar självklart att de kör med den gammla skolans instrument (stor kärlek till kontrabasen!!), diggar den ubersnygga musikvideon (måste erkänna att den gjorde halva låten), jag gillar även att Henry verkar vara en så skön dude som inte tar sig själv på så allt för stort allvar, men framför allt; hands down för SKÄGGET! Tänk om man en dag skulle få ha äran att bära ett sådant praktverk, storartat.
Trodde aldrig att jag skulle tagga Henry Bowers i ett inlägg här i bloggen, men gjort är gjort och så var det med det. Bara därför så kan jag ju passa på att langa några av de ytterst få hiphop-låtar jag har på lager!
Nas & Damian Marley - Friends (gillar ni denna så kolla även in låten, Patience)
Den här låten har jag lyssnat på och gillat länge. Lite svårt bara för ´a spoiled white child´ som jag att känna igen sig i lyricsen...
Edo G feat. Masta Ace - Wishing
Just den här musikstilen kommer dock aldrig närmare mitt hjärta än den gör i det här klippet (när de kör Mammas Gata alltså, skulle gärna klippa bort låt två):
Promoe & Spiderdogs - Mammas Gata/Svenne Banan
Ni får ha överseende med detta inlägg, jag är ute och halkar på riktigt hala isar här. Men det var ett tappert försök i alla fall.
Vanligen när jag stiger upp ur min arbetslösa sent-in-på-dagendvala så brukar jag, efter att ha dragit mig ur sängen och slängt igång en kanna bryggkaffe, slå mig ner vid köksbordet och daska upp dagens nyheter från PT i väntan på en kopp av det svarta guldet.
Idag blev jag väl glad när jag under Nöje/Kultur-delen, där de brukar ha recensioner om musikalbum, konserter etc., hittade en liten notis (om än från TT Spektra) om Bon Iver. Det stod, om än kort, om hur 22:a juli nu officiellt är Bon Iver-dagen i Milwaukee, Wisconsin, enligt pitchforkmedia.
Tummen upp! De borde införa Bon Iver-dagen i Piteå också -> ytterliggare en dag att supa skallen av sig -> tjoho.
Hursomhelst, idag kickar vi igång veckan med The xx's självbetitlade album från 2009 - fantastiskt mysig reverbpop - ytterliggare ett band som har ett eget sound. Älskar egna sound. Man kan gosa i dem. Känns som att man kan simma igenom deras musik, blöt och oändlig.
Gos.
Dessutom är de i vår ålder, taget att ni som läser är i samma ålder som mig, annars är de inte alls det, utan snarare i min ålder, vilket gör mig lite, lite mer indie än er. Eftersom vi älskar live, här följer lite nice performances:
skrattade åt kommentaren: "it's amazing how eminem has evolved musically". För övrigt rätt coolt med en trummaskin använd på det sättet live.
Som sagt, en rekommendation till er att lyssna igenom om ni gillar det ovanstående, kanske på Spotify. Då är allt vi saknar ett album att följa upp debuten med, och möjligtvis en spelning i Sverige... vad sägs om Way Out West om två veckor?
Jag är en periodare av rang, det vet ni som känner mig, och för er andra har det nog framgått rätt tydligt här i bloggen. Det blir rätt ofta att jag spyr ur mig inlägg som alla berör mer eller mindre samma sak, men hellre repetitiva inlägg än inga inlägg alls. Typ.
Det har hunnit bli ett par nördiga inlägg om rap battles och Henry Bowers har ni redan fått bekanta er med. Då han trots allt släppt ett gäng skivror samt turnérat runt halva världen ungefär (bl.a med favoritmysgubben Sage Francis!) tyckte jag dock att det var lite orättvist att BARA prata om hans briljanta battles. Nu rättar jag till det misstaget.
Allt tidigare tjat om battles, Atmosphere, Sage Francis etc. är nog ungefär så långt det går att komma ifrån Jocke och Rasses musikaliska intresse områden, men med den här videon tror jag att jag snubblat över något som EVENTUELLT kan falla åtminstone herr Lenndin i smaken.
Detta motiverar jag på följande sätt: Skägget: Jocke är svag för herrar med skägg, det har vi lärt oss vid det här laget. Och liksom... kom igen, är det någon som har ett rejält skägg så är det mr. Bowers. Instrumenten: Hela grejjen andas folkmusik. Banjo, kontrabas, dragspel, trumpet. Nytänkande och "back to the roots" på samma gång. Konstigheten: Jocke gillar konstiga musiker, och det är Bowers ett LYSANDE exempel på. Han är, för att använda tidigare nämnda Sage Francis ord: "perfectly weird." Melankolin: Det är dystert och mörkt, och det verkar båda kollegorna fascineras och attraheras av. Och vem kan klandra dem?
Nu länkar jag helt enkelt videon och ser fram emot JL:s ärliga utlåtande i sitt nästa blogginlägg!
Dessutom, bara för att det är så skojjigt, tycker jag att ni kan ta och kolla på denna spoken word-grej!
Ligger för tillfället och andas långsamt i en klassisk campingstuga någonstans ute i Stockholms skärgård. Eftersom jag inte har något bättre för mig så tänkte jag skriva ett litet inlägg här. Och nu när det är sommar och hjärnan jobbar på lågvarv - och nu när i alla fall jag, just för tillfället chillar så hårt det bara går - då passar det väl jättebra med lite lättsmällt semesterpop!
The Head And The Heart heter bandet, The Head And The Heart heter skivan och det låter lite som en grupp vänner som spelat in ett gäng sköna låtar i ett vardagsrum, som en kul grej typ. Rätt opretentiöst, rätt straight forward och rätt bra.
The Head And The Heart - Down In The Valley
Här spelar dom de två inledande spåren på skivan, Cats And Dogs & Coeur D Alene, live!
Får tacka broder Jocke för det fina inlägget mitt i sommarsvetten. Jocke, som för tillfället är på tour runt i Sverige för att fånga alla festivaler, borde komma hem här i dagarna, och då kan man ge honom en kram, en kartong tobak och en hemmagjord krans av vita rosor som han kan ha på huvudet.
Har inte skrivit något på bloggen på grund av, som jag ändå visste innan jag började med det, att man blir lite less sådär. Men, det betyder inte att jag inte har utforskat ny musik de senaste 4 månaderna. Det, om något, innebär motsatsen, because that's what I do.
Det är bara att kolla in beviset. Spotify har blivit mer eller mindre som en dagbok gällande mitt musikaliska utforskande och kartläggande, och det har eskalerat en del på senaste.
Och all musik där är musik jag tycker är inspirerande och bra. Samt Taken By A Stranger av Lena, för hon är snygg, och några låtar som är antingen konstiga eller löjligt roliga. Och väldigt mycket musik där på senare tider har kommit från en annan "Spotifybloggare", kan ni gissa vem?
Jajemän, där har ni ungdomens källa, inget mindre än Stickans lista, vilket alltså är Jockes!
Om vi kopplar ihop allting till en röd tråd så spelade White Lies på Hultsfredsfestivalen förra veckan, vilken bland andra jag och Jocke ville fara till lite sista minuten, men det blev tyvärr inte av.
White Lies är ett av många band som har hittat mig den senaste månaden, och det är min favoritgenre, vilket är alternativ rock... tror jag i alla fall. Den är omfattande, fan, så vi säger så.
Den här låten slängdes in i playlisten den 30:e Juni. Mycket fin låt med grym refräng som man (se: jag) kan relatera till. Ungefär såhär hade det kunnat se ut förra veckan på Hultsfred.
Och apropå alla dessa festivaler så ska vi (Se: Jag, Jocke och vår trustworthy companion) ju faktiskt till Way Out West i augusti, och tagget dit börjar närma sig maximum. Jag bokade inte in mig på festivalen därför den sprudlade av asm artister, som skräddarsytt för mig, utan istället här i efterhand så har jag lyssnat in mig en hel del på artister som ska till festivalen, vilket 1. ger dåligt, DÅLIGT med indiecred; och 2. känns fantastiskt, då det är så mycket jag har hittat.
Jocke, i inlägget under, länkade till WU LYF, vilket är ett av många band som kommer dit, och de blir inte att missa. Jag rekommenderar hela deras första platta. Helt eget sound. Lite älska eller hata, gissar jag på.
Sedan har vi youtubesensationen Iamamiwhoami, ett projekt som leds av sångerskan Jonna Lee. Stor, stor rekommendation till de som gillar elektronisk pop/rock med en liten twist. Sedan är alla musikvideor som en lång, kryptisk, konstig berättelse. Om man studerar noga så vet man vad det handlar om. Det älskar jag. Det är nästan skam att inte låta dem ha ett eget inlägg här på bloggen.
