tisdag 19 juli 2011

Gilla skiten ur våra inlägg!

Eftersom Facebook är det nya svart och allt det där ansåg jag det lämpligt att även den här fantastiska bloggen kläddes med en gillaknapp. Ni hittar den under varje inlägg och på så sätt är det supersmidigt att ge oss en klapp på axeln för ett bra inlägg och på samma gång göra gratisreklam för oss. Vi är attention whores (duuuh...), så vi gillar om ni gör gratisreklam för oss.

Sedan, när jag ändå har er uppmärksamhet vill jag passa på att lyfta det här klassiska klippet. Jag har sett det hur många gånger som helst, och det har säkert ni också, men det är lika roligt och fett varje gång. Dagens tips är att ni kollar in swede masons kanal på Youtube, killen gör flippat skojjiga videos/tramslåtar.
Jeremy Clarksson ska såklart också ha beröm för att han är en sådan sköninggubbe.



/ENDSPAM

Oh shit! vilken briljant idé det här är.

Jag borde nog ha postat det här inlägget när det var någorlunda nytt, meneh... någon har säkert missat det så jag postar det nu i alla fall. Hela klippet är en presentation, och då det känns lite väl mastigt att skriva en presentation till en presentation så serverar jag helt enkelt länken (notera förresten att man, tack vare den nya bad ass designen, numer kan se hela bildrutan. Trevligt, va?):



För er som inte är prenumeranter av Basementality battles på Youtube och undrar vem denna sköna lirare är har ni i den här videon möjlighet att bekanta er med hans klassiska (om än något enformiga) reactions.



Förresten, visst lägger ni som sett Mighty Ducks-trilogin märke till hur EXTREMT lik Goldberg the goalie han är?!

måndag 18 juli 2011

Klagosångens kung överträffar sig själv

Jag vet inte om det är någon ide att ägna ett blogginlägg här åt Bon Ivers nya skiva Bon Iver. Den har ju blivit en smula mer promotad än någonting han tidigare gett ut. Milt talat. Men samtidigt har cirkusen snurrat med all jävla rätt! För efter debuten For Emma, Forever Ago - som var ett rent och skärt mästerverk från början till slut - så hade Justin Vernon ett berg att bestiga inför uppföljaren. Hur skulle den här andra fullängdsskivan ens kunna komma i närheten av debuten? Det var sen gammalt att Justin införskaffat både nya bandmedlemmar och modernare inspelningsutrustning. På förhand kändes risken för ett platt fall överhängande. Man kunde läsa att inspelningarna tagit oerhört lång tid och jag var rädd att de hade gjort det klassiska misstaget att tvätta låtarna så hårt att de tappat all färg. Rädd att Justin hade trasslat in sig mixning, finputsning och overdubs, och att all den själ som bar upp den första skivan hade runnit ut i sanden.

Jag kunde inte ha misstagit mig mer. Att jag ens tvivlade en sekund på Justin Vernons briljans får mig att må illa. Albumet Bon Iver är genialt. Finns inte mycket annat att tillägga. Det fanns tydligen en person som kunde överträffa For Emma, och det var Justin Vernon själv. Så klart.

En skiva som Bon Iver kräver dock en del av sin lyssnare. Som med all bra och ambitiös musik så tar det några genomlyssningar innan man inser storheten. Låtarna är inte uppbyggda på klassiskt radiovis med tre fläskiga refränger som direkt sättet sig i knoppen. Dessa låtar är istället ett enda långt och smaskigt epos! Första gången skivan verkligen landade hos mig var en sen natt då Bon Iver gör sig som allra bäst. Jag satt ensam på en veranda vid 6-tiden efter långt midsommarfestande. Nostalgisk och sentimental - som man ju så ofta blir efter en fest, i alla fall jag - så pluggade jag in hörlurarna och lyssnade på Bon Iver från början till slut medan solen gick upp. Från Perths karaktäristiska intro till Beth/Rests vackra outro. Just där pch då kändes det som en skiva jag kommer lyssna på tills jag dör.

Bon Iver - Calgary



Bon Iver - Holocene (Live)

Henry Bowers siktar på världsdominans!

WOOOOOOP!

Den första helgen i augusti går World Domination 2 av stapeln i Toronto. Det kommer att bli det största internationella battle-eventet någonsin och förmodligen kommer det bli hur grymt som helst då man samlat en massa av de största namnen (som tillsammans representerar 8 länder) på ett ställe.

Henry Bowers kommer att vara där och representera Sverige (det kommer Shazaam också, men... whatevs) och jag känner mig hyfsat säker på att han kommer fortsätta att göra oss sådär stolta och patriotiska som man annars bara är när man hör den svenska nationalsången efter en tre kronor-match.

Här är trailern till eventet. Get psyched.



Som ytterligare pepphöjare kan vi väl slänga med den här också, som jag skulle vilja påstå är den roligaste battlen jag haft nöjet att kika på.



Godnatt etc.

söndag 17 juli 2011

Det började med ett kompband men slutade i ett capo...

Jag vet inte om jag är snabb eller långsam med att släppa den här nyheten. Nevermind nu släpper jag den i alla fall: The Tallest Man On Earth har släppt en ny låt vid namn Weather Of A Killing Kind, som nu finns att ladda ner gratis OCH lagligt. Den svenska folkhjälten tämligen skiter ut fina melodier, i äkta Dylananda!

Jag har bara hunnit lyssna igenom låten ett par gånger än så länge, så det är ännu för tidigt att uttala sig om hur bra eller dålig den är. Men det man direkt kan säga om låten är att det låter som det brukar. Inga konstigheter, det är Kristian Mattsons raspiga stämma, lika oputsad och rostig som alltid, ackopanjerad av en halvskränig akustisk gitarr. Det är en text med många in- och utgångar, som kan övertolkas på många olika sätt, men som vanligt utgår ifrån en simpel kärleksvisa. En intressant fotnot är att ett återkommande parti i låten påminner väldigt mycket om Bob Dylans Black Diamond Bay. Och Kristian som sedan debutalbumet gjort sitt bästa för att försöka tvätta av sig stämpeln som "Dylan-kopia", aj aj aj...

När jag satt och väntade på att låten skulle buffra klart (på vårt för tillfället vidriga internet) inför en första lyssning, så var jag upprymd av tanken på att detta kanske inte alls skulle låta som det brukar! Den långa mannen från norr har trots allt turnerat runt ensam med sin gitarr i x antal år by now, och någon gång måste ju även han tröttna. Har man tänkt. Under sommaren har även rapporter trillat in om att TTMOE har genomfört den andra hälften av sina liveframträdanden uppbackad av ett helt BAND! Till hälften fylld av rädsla, till hälften fylld av nyfikenhet har jag suttit och väntat på vad som kanske komma skall i framtiden. Skulle TTMOE med den här låten gå från folkie till någon sorts wierd rockmusiker?! (Liknelserna med Dylan tar aldrig slut).

Men efter att buffringen var slutförd och låten gick mot sitt outro kunde jag - lätt besviken, men även rätt lättad - konstatera att dessa förändringarna låtit vänta på sig. Det upphausade ovädret slutade i ett capo som flyttats några band upp på gitarren... Kanske lika bra det.
Bedöm själva:

The Tallest Man On Earth - Weather Of A Killing Kind

fredag 15 juli 2011

Sist på bollen.

Upptäckte precis det här underbara lilla klippet, det är mer än 1,5 år gammalt men jag har inte sett det förrän nu. Hur jag lyckats undgå det har jag ingen aning om, men det spelar ju ingen som helst roll nu. Kid Cudi är grym och Ratatat är så sjukt jävla bad ass så det finns inte, tillsammans gör de det här klippet så fett att jag inte tror att min hjärna kan ta in all fethet. Titta. NU.



Synd på den sunkiga kvallan bara.

torsdag 14 juli 2011

Nytt från Atmosphere!

Nu kan även vi på denna sida Atlanten ta del av Atmospheres nya video till The Last To Say. Låten är överfet, men det visste vi redan. Att även videon skulle vara det var ingen jätteskräll. Atmospheres videos har en tendens att vara det, nämligen.

Simpelt, snyggt och gripande - ett bra recept på en musikvideo om du frågar mig. Dra på helskärm och titta för böööveeleeeeen!

En kommentar på tuben löd förresten: "Atmosphere is the definition of good hip hop. Nuff said.", och ja, jag säger då inte emot.




BAM!