
När jag kom hem kände jag mig lite som att jag flyttats sådär tio år bakåt i tiden och det var julafton. Kunde knappt vänta, utan skyndade mig in och drog igång skivan, och igång har den fått vara resten av dagen.
Första intrycket efter att ha lyssnat igenom dubbelskivan ett par gånger: WOW!
Här finns allt i från sedvanliga bluestolvor till finstämda pianoballader. Bob Dylans numera raspiga röst fortsätter att beröra. Man kan höra erfarenheten i rösten, man förstår att det är en man som vet vad han pratar om och att man borde lyssna noga.
Att detta inte är någon "egen" skiva utan ett axplock utav tidigare outgivna låtar och vissa alternativa versioner av tidiga släppta gör inte ett skit måste jag säga. Jag tycker att skivan på ett bra sätt sammanfattar Dylans tid 1989-idag samtidigt som den visar många nya sidor hos en man som man förmodligen aldrig kommer upphöra att förvånas över.
Att det dessutom inte är den första skivan med tidigare outgivna låtar utan den åttonde(!) i en pågående serie, där alla åtta album hittills varit på 2 skivor eller mer tycker jag är värt att nämna! 8 skivor skulle för de flesta artister räknas som en lång karriär. Att då Dylan har material för 8 plattor av denna typ tycker jag säger väldigt mycket om hans produktivitet.
Det är dock som vanligt inte kvantiteten utan kvalitén som är det viktiga, och kvalitén på detta album är mycket hög!
Hade detta varit ett tv-program eller en tidning skulle jag givit Tell Tale Signs en stark 4 av 5 möjliga.
Bästa låtarna på skivan tycker jag är Red River Shore, Born in Time, Dreamin' of You och den alternativa versionen av Ain't Talkin', att dessa låtar inte kom med på sina ursprungliga skivor är för mig ett mysterium, men jag antar att det är just det man älskar med denna man.
/kalle, 23:06 (kommer att börja skriva tiden för inlägget i slutet av varje inlägg, då tiden på blogspot.com är knas)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar