Om ni som jag fascineras över nörderi får ni inte missa denna artikel. Här snackar vi imponerande samling. In absudrum, nästan. Duden har bootlegs från 2 500 (!!!!) av Dylans spelningar. Need I say more?
EN FLÄSKIG DYLANSAMLING.
måndag 23 maj 2011
Mani kan vara underbart
Jag brukar vara rätt stolt över mina dryga 30 Dylanvinyler + diverse CD-skivor, DVD:er och böcker. Det har alltid känts som, kanske inte imponerande, men i alla fall anständig arsenal. Men, jag har precis mött min överman. Å det grövsta.
Om ni som jag fascineras över nörderi får ni inte missa denna artikel. Här snackar vi imponerande samling. In absudrum, nästan. Duden har bootlegs från 2 500 (!!!!) av Dylans spelningar. Need I say more?
EN FLÄSKIG DYLANSAMLING.
Om ni som jag fascineras över nörderi får ni inte missa denna artikel. Här snackar vi imponerande samling. In absudrum, nästan. Duden har bootlegs från 2 500 (!!!!) av Dylans spelningar. Need I say more?
EN FLÄSKIG DYLANSAMLING.
torsdag 5 maj 2011
Hockey town soundtrack
Snart dags för konferenssemi nummer tre för krigarna i Detroit. Med två matchers underläge ser läget inte överdrivet ljust ut, men en seger ikväll och vändningen är på gång. Mest för att tagga mig själv lite extra tänkte jag länka några låtar som brukar ljuda genom PA:t i The Joe.
Vi börjar väl med den allra största klassikern?
Nej, nu åker vi.
Vi börjar väl med den allra största klassikern?
Nej, nu åker vi.
onsdag 4 maj 2011
121 minuter Peace and Love-tagg
I natt hade jag som vanligt ingenting vettigt för mig, så jag spenderade en knapp halvtimme eller så med att snöra ihop en fin liten playlist med några av årets Peace and Love-akter.
Jag lade som sagt inte ned överdrivet mycket tid på listan, så jag vill absolut inte hävda att det är respektive artists bästa låtar som är med, men jag tycker ändå att playlisten visar på hur sjukt mycket grym musik som kommer att kunna avnjutas i Borlänge i sommar.
Framför allt Jocke bör kika in denna. Cirka två timmar Borlängepepp.
Förresten fixade jag även ett litet hopkok med hiphop från åren då hiphopen var som bäst. Mycket västkust, såklart. Lite nittiotalsrap.
Adjöööö
Jag lade som sagt inte ned överdrivet mycket tid på listan, så jag vill absolut inte hävda att det är respektive artists bästa låtar som är med, men jag tycker ändå att playlisten visar på hur sjukt mycket grym musik som kommer att kunna avnjutas i Borlänge i sommar.
Framför allt Jocke bör kika in denna. Cirka två timmar Borlängepepp.
Förresten fixade jag även ett litet hopkok med hiphop från åren då hiphopen var som bäst. Mycket västkust, såklart. Lite nittiotalsrap.
Adjöööö
söndag 1 maj 2011
The family sign, forts.
Okej, nu har jag lyssnat igenom skivan från början till slut. Jämfört med andra skivor i genren är den riktigt stark, men jämfört med andra Atmosphere-skivor är den inte fullt så grym, tyvärr.
Kanske beror det på att förväntningarna byggdes upp något enormt med hjälp av de tre inledande spåren, som är SVINBRA, men det känns som att den aldrig riktigt lyfter till de nivåerna som den skulle kunna göra och att skivan liksom kommer av sig någonstans efter den första tredjedelen.
Det kan såklart vara så att det helt enkelt är en skiva som tar ett tag att lära sig älska, så jag ska såklart inte döma ut den totalt innan jag lyssnat igenom den fler gånger.
Gillar ni lite mer nedtonad hiphop med bra texter ska ni tveklöst lyssna igenom denna i alla fall.
Bästa spåret är The last to say, och det har ni här:
Kanske beror det på att förväntningarna byggdes upp något enormt med hjälp av de tre inledande spåren, som är SVINBRA, men det känns som att den aldrig riktigt lyfter till de nivåerna som den skulle kunna göra och att skivan liksom kommer av sig någonstans efter den första tredjedelen.
Det kan såklart vara så att det helt enkelt är en skiva som tar ett tag att lära sig älska, så jag ska såklart inte döma ut den totalt innan jag lyssnat igenom den fler gånger.
Gillar ni lite mer nedtonad hiphop med bra texter ska ni tveklöst lyssna igenom denna i alla fall.
Bästa spåret är The last to say, och det har ni här:
The family sign
Jag skäms. Atmospheres senaste platta har funnits ute i snart tre veckor och jag ha fortfarande inte lyssnat på den i sin helhet. Jag gör det nu istället, jag ska återkomma med intryck senare, men jag kan redan nu säga att det är en mer nedtonad skiva än den dansanta When life gives you lemons - you paint that shit gold. Det är mycket gitarrer och pianon, vissa melodislingor för faktiskt tankarna till Kent. Skumt kan tyckas, men jag gillar. Jag gillar som fan.
måndag 25 april 2011
Han spelade på sin egen begravning
Det finns få saker som berör mig djupare än gamla människor som med insikt ser tillbaka på ett långt och hårt liv. Speciellt storartat blir det när det handlar om musiker som gör denna tillbakablick igenom EN SISTA skiva, där han/hon - ärlig som ett öppet sår - ger sin publik sitt allra sista inspelade andetag. När denna skiva dessutom visar sig vara mästerverket som kröner en hel karriär, då är det fan i mig inte lätt att hålla tillbaka sentimentaliteten.
Det jag lite för kryptiskt, lite för osammanhängande och lite för uppblåst försöker komma in på är Johnny Cash sista album(serie) och avsked, American Recordings. Det kommer aldrig någonsin göras en coversamling som är lika stark som denna. Aldrig. På ren och skär dödsångest spelade Cash, tillsammans med den legendariska producenten Rick Rubin, in dessa fem skivor under de sista åren av sitt historiska liv. Bokstavligt talat döende lyckades han skapa musihistoria med avskalade och redan klassiska covers på allt från Simon and Garfunkle till Depeche Mode.
Den här musikvideon (och även låten) måste vara den vackraste och sorgligaste jag har sett. Prisbelönt med all rätt!
Johnny Cash - Hurt
En annan tung låt från samma albumserie, Johnny Cash - When The Man Comes Around
En annan musiker som i slutskedet av sitt liv lyckats prestera något han aldrig tidigare varit i närheten av är Roky Erickson. I ett projekt tillsammans med indieikonen Okkervil River släppte han 2010 albumet, True Love Cast Out All Evil. Även denna skiva har ett tydligt skimmer av svärta över sig, och Döden verkar ha varit ständigt närvarande under hela inspelningen.
Roky Erickson ft. Okkervil River - True Love Cast Out All Evil
Roky Erickson ft. Okkervil River - Goodbye Sweet Dreams
Det jag lite för kryptiskt, lite för osammanhängande och lite för uppblåst försöker komma in på är Johnny Cash sista album(serie) och avsked, American Recordings. Det kommer aldrig någonsin göras en coversamling som är lika stark som denna. Aldrig. På ren och skär dödsångest spelade Cash, tillsammans med den legendariska producenten Rick Rubin, in dessa fem skivor under de sista åren av sitt historiska liv. Bokstavligt talat döende lyckades han skapa musihistoria med avskalade och redan klassiska covers på allt från Simon and Garfunkle till Depeche Mode.
Den här musikvideon (och även låten) måste vara den vackraste och sorgligaste jag har sett. Prisbelönt med all rätt!
Johnny Cash - Hurt
En annan tung låt från samma albumserie, Johnny Cash - When The Man Comes Around
En annan musiker som i slutskedet av sitt liv lyckats prestera något han aldrig tidigare varit i närheten av är Roky Erickson. I ett projekt tillsammans med indieikonen Okkervil River släppte han 2010 albumet, True Love Cast Out All Evil. Även denna skiva har ett tydligt skimmer av svärta över sig, och Döden verkar ha varit ständigt närvarande under hela inspelningen.
Roky Erickson ft. Okkervil River - True Love Cast Out All Evil
Roky Erickson ft. Okkervil River - Goodbye Sweet Dreams
lördag 23 april 2011
A take away show
Att producera kortfilmer i storstadsmiljö har länge varit en populär trend bland de stora och mer etablerade musikbloggarna runt om i världen. Dessa korta live-uppträdanden är nästan ALLTID uppbyggda på samma sätt: Ett litet filmteam på kanske tre personer hänger med ett mer eller mindre känt indieband under några timmar. Det är ALDRIG fråga om något vanligt intervju-upplägg utan istället brukar avsnitten inledas med lite avslappnat kallsnack - som i vissa fall, om bandet i fråga vill försöka framstå som lite extra sköna, toppas med en eller annan bärs. Ofta utspelar sig detta under en promenad mot platsen där framförandet sedan ska utföras. Det är tydligen viktigt att den här platsen ALLTID är alternativ och urban. Det kan t.ex. vara ett hustak, en hiss eller ett litet café.
Jag tycker det här är ett ganska intressant sätt att vinkla dessa små filmklipp på. Man får en känsla av hur det kanske såg ut innan artistens stora genombrott, när bandet eller artisten fick harva sig fram genom att spela på gatan eller mindre klubbar. Att jag fastnat så mycket för de här små bloggfilmerna kan nog även ha mycket att göra med min fascination och romantisering av livet som fattig gatumusiker i någon av världens stora kulturstäder...
Här följer några av de finaste godbitarna:
Phoenix - 1901
The Soundrack Of Our Lives - The Passover
Noah And The Whale - Give A Little Love, Mary
The Tallest Man On Earth - The Gardener.
Mycket för att de hänger i en så episk musikaffär i New York! Den sköna butiksägaren: "How do you like that little guitar?". Christian: "It's beutiful!". Den sköna butiksägaren: "1800".
Jag tycker det här är ett ganska intressant sätt att vinkla dessa små filmklipp på. Man får en känsla av hur det kanske såg ut innan artistens stora genombrott, när bandet eller artisten fick harva sig fram genom att spela på gatan eller mindre klubbar. Att jag fastnat så mycket för de här små bloggfilmerna kan nog även ha mycket att göra med min fascination och romantisering av livet som fattig gatumusiker i någon av världens stora kulturstäder...
Här följer några av de finaste godbitarna:
Phoenix - 1901
The Soundrack Of Our Lives - The Passover
Noah And The Whale - Give A Little Love, Mary
The Tallest Man On Earth - The Gardener.
Mycket för att de hänger i en så episk musikaffär i New York! Den sköna butiksägaren: "How do you like that little guitar?". Christian: "It's beutiful!". Den sköna butiksägaren: "1800".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)