De flesta anser att den allra första musikvideon föddes i och med D.A. Pennebakers klassiska video till Bob Dylans, Subterranean Homesick Blues. Musikvideon som fenomen peakade sedan under 80- och 90-talet i och med bland annat MTV:s enorma genombrott. Nu såhär 20 år senare känns det dock som att musikvideon börjat gå mer och mer på en avancerad konstgjord andning. För finns det helt ärligt något ointressantare än ännu en världspremiär av en ny "kontroversiell" Lady GaGa-video? Svar: Ja, möjligtvis kanske själva låten i videon...
Det finns dock alltid undantag som bekräftar regeln. Ett av undantagen i det här fallet är gruppen Gorillaz, som i princip är lika mycket kortfilmsanimatörer som musiker. Faktum är att deras videos nästan är mer omtalade än själva låtarna, men som bäst blir det självklart när de båda delarna kombineras.
Måste få vidarebefoga denna video som Johannes tipsade mig om tidigare idag. Killen i videon heter Vince Mira. Han var bara 15 vintrar ung när detta spelades in och har en röst minst lika djup och kraftfull som Elvis Presley eller Johnny Cash. År 2009 blev han upptäckt av en stor skivbolagspamp när han, i hopp om att tjäna lite extra fickpengar, spelade Johnny Cash-covers på gatan i hemstaden Seattle, Washington. Nu för tiden tjänar han garanterat en hel massa fickpengar på att åka runt och uppträda med dessa fantastiska tolkningar.
Tro mig detta klipp är inte fejkat, även om man lätt kan tro det. (Ni får ursäkta den taskiga kvalitén...)
Här väcker han även Elvis till liv!
Orginalet måste självklart få en chans att kontra!
Jag sitter och lyssnar på The King of Limbs. Det nya albumet. Av Radiohead. Släpptes igår. Jättebra album. Lyssna på det.
För det bästa dra en scroll till slutet.
Prelude:
Jag har alltid var intresserad av astronomi, universum och allt fan vad det nu heter. De senaste veckorna har jag sett några dokumentärer om det, som berättade saker jag visste och inte visste. Det forskarna enas om var den stora skapelsen av det stora kosmos var superexplosiva big bang. En minidutt mindre än ett flarn blev oändligheten på en miljondels miljondel av en sekund, eller någonting i den stilen.
Kan någon förklara för mig tiden innan big bang? Allting var stilla, allt var förbannat tråkigt då inte ens tiden existerade innan fetsmällen kom. Men då hände det grejer!
Ungefär nästan riktigt precis den här känslan man fick i måndags, när Radiohead utan någon som helst förvarning påstår att The King of Limbs är titeln på deras annars tidigare oannonserade nya album som tydligen skulle komma att släppas idag, lördag, som digital release, världen över. Kul som fan, tänkte jag. Dagarna gick relativt smärtfritt (psykiskt, i alla fall, fotjävel.). Sedan att albumet av någon anledning släpptes en dag tidigare än annonserat var sweet.
Jag är en ganska onödig och opraktisk kombination av snål och otålig (det är lugnt, är tät så inni helvete). Jag kommer hem runt 12 på dagen, hör den strålande nyheten att den har släppts ut i etern en dag för tidigt. Klickar upp piratebay och några andra trackers, och försöker hitta en uppladdad version, så jag slipper betala. Sedan, när jag inte hittar någon direkt, så inser jag att jag är för otålig för att vänta några timmar till, så jag köper albumet via thekingoflimbs.com i 320kbps mp3-version för 7 dollarz (en uppladdad version kom strax efter köpet, givetvis. Alltings jävlighet.).
Handlingen är rätt, men tanken är fel. Intressant kombo. Men första steget är erkännande. Så, jag måste erkänna att den första lyssningen av albumet inte sprängde bort mina hjärnor. Fan då.
Inte för att jag förväntade mina hjärnor att sprängas bort, och absolut inte vid första lyssningen. Jag förväntade ett riktigt bra album, det är ju trots allt Radiohead som solklart, objektivt, etc., är ett av de mest inflytelserika alternativa rockbanden under 90- och 2000-talet, och den förväntningen gick i uppfyllelse.
Inte nog med att det är riktigt, riktigt bra, det är dessutom utvecklande och nyskapande. Detta är ingenting Radiohead har gjort tidigare. Detta är ingenting någon annan artist jag har hört har gjort tidigare. But then again; Radiohead. Ärligt talat vet jag inte hur de gör det.
8 låtar långt kan låta kort, men det är långa 8 låtar, då de snittar väl 4 minuter 30 sekunder, lite högre kanske till och med, men den långa medellängden på låtarna är inget negativt. Detta album är packat av lugnare delar som inte för den skull blir tråkiga, instrumentala delar som inte för den skull blir tjatiga och utnötta. Allt finns där: femtaktsklapp, harmoniska bakgrundssyntar, disharmoniska bakgrundssyntar, arpeggios á In Rainbows, stressad mage, det tunga, lugna pianot men framför allt Thom Yorkes röst som bara blir bättre och bättre. Radiohead har än en gång lyckats förnya Radiohead utan att förnya Radiohead.
Vänta... vad?
Inte min skalle efter första lyssningen
Försök att inte tänka på det. Stäng ögonen och öppna sinnena för konsten. Men innan ni gör det, låt mig få presentera den första singeln från The King of Limbs: Lotus Flower. Svårt att hålla ögonen stängda, faktiskt.
Råder er att köra fullscreen + 1080p upplösning. Betydligt bättre bild, men framförallt bättre ljud.
Notera att jag skriver detta efter ungefär 10-15 någonting lyssningar. Grejen med de bästa av album är att de är så unika att de kräver inlyssning för maximal uppskattning. Ibland är mognad allt som krävs.
Bloggen har den senaste dagarna inte gjort skäl för sitt namn, men det är inget att haka upp sig på, vatten under broarna och allt det där... För att gottgöra alla (ehm...) läsare som klättrat på väggarna i abstinens efter alla underbara toner bloggen vanligtvis brukar leverera på daglig basis ska ni få något utöver det vanliga.
Jag har själv gått omkring i nästan en hel vecka ovetandes att detta master piece till Youtube-klipp ens existerade. Tack till Adrian för att du öppnade mina ögon.
Mer än så tänker jag inte säga, ni får helt enkelt spänna fast säkerhetsbältena, luta er tillbaka och bara "NJUUUUUUUTA"!
Finns inte så mycket att säga om The Deep Dark Woods förutom att de är kanadicker, gospelromantisörer som spelar lågmäld "folkmusik", har en sjukt awesome snubbe på orgel/piano, samt en sångare med skägg och akustisk gitarr. Ett gäng sympatiska snubbar med en helt klart skaplig medellängd sinsemellan.
Den här låten har länge legat och snurrat i min bilstereo, detta trots att orgelsolot som rockar igång i slutet av låten alltid gör mig så upprymd att jag varje gång är på gränsen till att köra av vägen.
En tillbakalutat liten live-version av deras senaste låt, Charlie's (Is Coming Down)
PS. Kan i ett försök att vinna lite självdistanspoäng bjuda på det faktum att den gamla rubriken löd: "Långa kanadensare i Februarivärmen"...
Idag fick man vakna upp till goda nyheter. Radioheads nya album har gått från WIP till fullkomligt färdig och digital release 19 Februari! The King of Limbs är deras åttonde fullängdsalbum och kommer förutom den digitala releasen man kan köpa för runt 80 spänn släppas som en "tidning" där det följer med 2 st 10-tumsvinyler, en CD, väldigt mycket artwork (svenskt ord tack?), en digital release i antingen 320 kbps MP3 eller WAV,samt chans att ta hem en signerad 10" LP, och detta kommer landa runt ungefär 400 kronor att ta hem till Sverige.
Än har vi inte fått någon vidare information om albumet, såsom hur långt det är, låttitlar eller hur det kommer låta, men nu är det Radiohead vi snackar om så förvänta er det oväntade, för Thom Yorke och grabbarna är kungar och genier.
Galet spännande. Potentialfaktorn till album of the year 2011 är fantastiskt hög. En turné på albumet och en kaffe på maten så är grädden på moset och pricken över i:et.
Gillar:
"Radiohead's new record, The King Of Limbs, is presented here as the world's first* Newspaper Album
Avslutar min lilla framtidsresa med två album som med allra största säkerhet kommer landa under 2011. Det handlar om The Kooks samt Red Hot Chili Peppers kommande bidrag till musikkosmos. Intressant är nyckelordet om jag ska försöka beskriva mina förväntningar på dessa två album. Kan lika väl bli en fågel, som en fisk, som någonstans där emellan.
The Kooks släpper deras fjärde skiva i ordningen och har laddat upp med ny trummis, respektive ny basist. De två stommarna i bandet finns dock kvar. Det vill säga: sångaren och frontmannen Luke Pritchard, samt huvudgitarristen Hugh Harris. Det är som alltid lika oklart om dessa två hatar, eller älskar varandra, men bra musik brukar det i alla fall bli när de slår sina huvuden ihop.
The Kooks - See The Sun, från senaste skivan Konk.
RHCP är framme vid att producera sitt 10:e fullängdsalbum (om jag räknat rätt), och det ska bli väldigt intressant att få höra vad de knåpat ihop den här gången! Deras gudomliga gamla gitarrist John Frusciante har nu tyvärr lämnat bandet för andra och förmodligen sista gången. Han har i sin tur ersatts av kompisen Josh Klinghoffer som nu har omänskligt stora skor att försöka fylla upp... Ett intressant rykte är också att fyramannabandet nu för första gången i karriären valt att blanda in ett piano i bilden. Vad det kan komma att leda till återstår att se. Det kan bli magnifikt. Det kan även bli ren bullshit.
