# 151

Råkade precis se att bloggen fyllde 150 inlägg igår. Jag påstår inte att det är något att fira eller så, men... I'm just sayin'. Jag har tjatat nog mycket om Sage Francis tror jag, så det är väl ingen idé att dra hela hyllningsgrejjen ännu en gång. Att han de facto är en av de smartaste killarna inom hiphopen idag är dock värt att poängteras.

Den har låten och videon är både rolig, fin, vemodig, fyndig och trevlig på samma gång. Dra igång den i 1080p (om ni har bättre uppkoppling än det risiga ADSL:et här ute i Rövarviken, that is), maxa volymen och mys.



Roger över, Roger ut.

Vad fan gjorde jag när jag var 15?

A-trak är en bra DJ. Fel av mig. "Bra" är ett understatement. Han är en av världens bästa, snarare. (De flesta av er känner förmodligen bäst till honom som ena halvan av Duck Sauce, DJ-duon bakom den instanta klubbhiten Barbra Streisand)

Vad som imponerar mest på mig (utöver alla odödliga electro- och hiphopmästerverk han producerat, samt det faktum att han verkar vara en allmänt skön lirare då, såklart) är hur länge han har varit verksam. Snubben har inte hunnit fylla 30 men har ändå varit professionell DJ i mer än halva sitt liv. När han var 15 (F E M T O N) år gammal vann han DMC World DJ Championship, som precis som namnet antyder alltså är världens största DJ-mästerskap. Fascinerande? Absolut! Imponerande? Mycket! Ångestframkallande? En aning.

Här kan ni kika på hur det gick till förresten:



Sedan 1997 kan man säga att hans karriär varit något av ett segertåg, och han har hunnit med allting från att DJ:a åt Kanye West till samarbeten med Lupe Fiasco och på senare tid ett gäng colaborations med stora streetwearmärken som Nike och Circa.

Kan ni som mig inte få nog av duden följer här ytterligare några smaskiga godbitar:









PEACE!

Mani kan vara underbart

Jag brukar vara rätt stolt över mina dryga 30 Dylanvinyler + diverse CD-skivor, DVD:er och böcker. Det har alltid känts som, kanske inte imponerande, men i alla fall anständig arsenal. Men, jag har precis mött min överman. Å det grövsta.

Om ni som jag fascineras över nörderi får ni inte missa denna artikel. Här snackar vi imponerande samling. In absudrum, nästan. Duden har bootlegs från 2 500 (!!!!) av Dylans spelningar. Need I say more?

EN FLÄSKIG DYLANSAMLING.

Hockey town soundtrack

Snart dags för konferenssemi nummer tre för krigarna i Detroit. Med två matchers underläge ser läget inte överdrivet ljust ut, men en seger ikväll och vändningen är på gång. Mest för att tagga mig själv lite extra tänkte jag länka några låtar som brukar ljuda genom PA:t i The Joe.

Vi börjar väl med den allra största klassikern?







Nej, nu åker vi.

121 minuter Peace and Love-tagg

I natt hade jag som vanligt ingenting vettigt för mig, så jag spenderade en knapp halvtimme eller så med att snöra ihop en fin liten playlist med några av årets Peace and Love-akter.
Jag lade som sagt inte ned överdrivet mycket tid på listan, så jag vill absolut inte hävda att det är respektive artists bästa låtar som är med, men jag tycker ändå att playlisten visar på hur sjukt mycket grym musik som kommer att kunna avnjutas i Borlänge i sommar.

Framför allt Jocke bör kika in denna. Cirka två timmar Borlängepepp.

Förresten fixade jag även ett litet hopkok med hiphop från åren då hiphopen var som bäst. Mycket västkust, såklart. Lite nittiotalsrap.

Adjöööö

The family sign, forts.

Okej, nu har jag lyssnat igenom skivan från början till slut. Jämfört med andra skivor i genren är den riktigt stark, men jämfört med andra Atmosphere-skivor är den inte fullt så grym, tyvärr.

Kanske beror det på att förväntningarna byggdes upp något enormt med hjälp av de tre inledande spåren, som är SVINBRA, men det känns som att den aldrig riktigt lyfter till de nivåerna som den skulle kunna göra och att skivan liksom kommer av sig någonstans efter den första tredjedelen.

Det kan såklart vara så att det helt enkelt är en skiva som tar ett tag att lära sig älska, så jag ska såklart inte döma ut den totalt innan jag lyssnat igenom den fler gånger.

Gillar ni lite mer nedtonad hiphop med bra texter ska ni tveklöst lyssna igenom denna i alla fall.

Bästa spåret är The last to say, och det har ni här:

The family sign

Jag skäms. Atmospheres senaste platta har funnits ute i snart tre veckor och jag ha fortfarande inte lyssnat på den i sin helhet. Jag gör det nu istället, jag ska återkomma med intryck senare, men jag kan redan nu säga att det är en mer nedtonad skiva än den dansanta When life gives you lemons - you paint that shit gold. Det är mycket gitarrer och pianon, vissa melodislingor för faktiskt tankarna till Kent. Skumt kan tyckas, men jag gillar. Jag gillar som fan.