Jag antar att ingen som läser den här bloggen har lyckats missa att Bob Dylan är klar för Peace & Love i sommar. Desto fler är möjligtvis omedvetna om att en annan Dagens mp3or-favorit är klar för samma festival, nämligen Ryan Bingham.
Ryan Bingham (som Kalle har nämnt tidigare i den här bloggen) fick sitt stora genombrott år 2009, när han stod för det Oscarsvinnande soundtracket till den Oscarsvinnande filmen Crazy Heart. Den filmen kan jag för övrigt varmt rekommendera till de som inte redan sett den! Alltid lika magnifike Jeff Bridges spelar huvudrollen som bortglömd countrystjärna, och som vanligt så överträffar han sig själv i att spela alkoliserad och bitter föredetting.
I alla fall. Här spelar Ryan Bingham den prisbelönta låten The Weary Kind.
En annan grym film med ett grymt soundtrack är ju Into The Wild (2007), som nog får räknas som en av mina absoluta favoritfilmer. Där är det Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder som ligger bakom den finfina akustiska musiken i filmen.
Londonbandet Noah and the Whale har i dagarna passat på att släppa sitt tredje album vid namn, The Last Day On Earth . Singeln L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. har spelats en hel del på svenska radiostationer, och det är ett rätt talande faktum för hela detta nya album. Noah and the Whale verkar nämligen ha gått och blivit lite radiokåta på äldre dagar. Produktionen är välputsad, trummorna är elektriska, och den akustiska gitarren är utbytt mot elgitarr och synthar. Allt medan den gamla goa gatumusikkänslan börjar bli näst intill omöjlig att återfinna i den nya kliniskt perfekta ljudbilden. Nymodigheter!
Är det någonting jag verkligen börjar tröttna på så är det att all ny musik nu för tiden strävar mot att vara 100% fläckfri. Vad hände med de nakna och ärliga skivorna, fyllda med skit i fogarna? Vad hände med låtarna som vågade skära lite öronen, men ÄVEN skära i hjärtat? Nu låter jag som en bitter, romantisk och övernostalgisk gammal man, jag vet. Men jag har även en liten poäng, det vet jag också. Ju mer uppklätt, fintvättat och välvårdat någonting är - desto ointressantare blir det.
Samtidigt förstår jag hur Noah and the Whale tänker. Debutalbumet, Peaceful The World Lays Me Down, hade många fina sidor och blev mycket uppskattat. Sedan misslyckades de totalt med att följa upp den fina inledningen med, The First Day Of Spring, som är ett helsegt och trist album utan några som helst poänger. Så i och med detta album vill de självklart komma in i matchen igen - och jag bör direkt understryka att låtarna i sig är det verkligen inget fel på! Det är den allt för överambitiösa produktionen som ger en så kass eftersmak.
Hade de fina texterna och melodierna istället inramats av det gamla hederliga soundet - som präglade den första skivan (dvs. en ensam fiol, en akustisk gitarr, orgel, samt VANLIGA trummor) - så hade nog, The Last Day On Earth, blivit en rätt vass skiva, men nu kan jag bara inte älska den... Jag är däremot ganska övertygad om att den kommer att tas emot väl av många andra, och att flera av låtarna kommer säkerligen att spelas en hel del på radio runt om i Europa. Så om bandet - som jag misstänker - medvetet valt att sälja en del av sin själ till skivbolagen och radiostationerna, så har de nog lyckats.
Noah and the Whale 2008, innan de hade råd med laptops. 5 av 6 nylånsträngar!
Give A Little Love, även den från debutskivan, Peaceful The Wold Lays Me Down.
Noah and the Whale 2011, post laptopsjukan. 3 svaga och ostämda nylånsträngar av 6 möjliga.
Om ni inte tagit er tid att kolla in den lite sådär halvhyllade HBO-serien Treme ännu, så gör det! Det är en skönt tillbakalutad serie som utspelar sig i New Orleans strax efter Katrina-katastrofen 2005, och fokuserar på den unika - extremt softa och lite haschiga - mentaliteten som alltid präglat staden och folket som bor där. Eftersom att New Orleans är världsberömd för sin blues-, RnB- och jazzmusik, och lite av ett mecka för gatumuisikanter av alla de slag, så är serien dessutom fullmatad med musik. Men det allra bästa med Treme är dock de sköna karaktärerna som alla är väldigt välskrivna, välspelade och färgstarka!
Detta är ett klipp med en av huvudkaraktärerna, Creighton Bernette, som är en halvbitter och avdankad författare med skrivkramp. Han är väldigt politiskt engagerad när det kommer till bevarandet av New Orleans själ, och här lägger han upp en video på YouTube där han kritiserar regeringens sätt att behandla återuppbyggandet av New Orleans efter katastrofen.
Börjar ni plöja första säsongen nu så bör ni vara klara lagomt till att den andra säsongen släpps senare i vår!
För er alla som gillar en lugnare EP med gitarr och sång är det bara att ta en lyssning på den tidigare nämnda EPn "Submarine EP" av Alex Turner som släpptes igår. 5 helgoa låtar som kan passa perfekt till en lugn och skön vårpromenad i solen. Perfekt för er som gillar Paolo Nutini, Arctic Monkeys och i allmänhet myspop av det lugnare slaget.
Detta är Piledriver Waltz. Om ni är intresserad i att mysa ner er och bara släppa så finns resterande av EPn uppladdad någonstans på tuben. Finns även som torrents lite här och var, finns tyvärr ej på spottan än.
Sedärja, då har jag slutligen fått tummen ur och lagt upp första delen av Krokodilspelningen på allas vår favorittub.
"Varför lägger han inte ut hela spelningen på en gång?" tänker ni nu, och ja, det är inte en helt obefogad fundering. Det blir dock roligare såhär tycker jag. Bekvämare för mig i alla fall.
Visst är förresten denna akustiska less-is-more-versionen ännu bättre än den på skivan? Till och med ganska mycket bättre? Eller är jag larvig nu?
Nu ämnar jag SVT-playa (dags att göra det till ett verb!) lite innan läggdags.
Fan. Det suger när man kommer att tänka på en låt, eller ett band, att tipsa om här i bloggen, men som man sedan inte har någonting vettigt att berätta om i övrigt. När allt man har att säga är någonting i stil med: "Detta är rätt schysst, kolla in det när ni har tid/ork vetja!". Man SKULLE i och för sig kunna nöja sig så, men det känns ändå roligare de gångerna när man har någonting ytterligare att tillägga...
Nu vet jag inte om det beror på att jag börjar bli hjärntvättad av att servera liftbyglar dagarna i ända här uppe i Gällivare (måste vara uppe i ett sexsiffrigt antal utdragna liftbyglar snart), eller om jag bara drabbats av en tillfällig släng av apati just ikväll, men den här gången har jag verkligen ingenting nämnvärt att berätta om vare sig artisten (Villagers), eller låten (Becoming A Jackal), i detta klipp. Förutom möjligtvis:
Detta är rätt schysst, kolla in det när ni har tid/lust vetja!
PS. Älskar Manbearpig-grabbarna som dansar med till låten i mitten av videon!
Arctic Monkeys och i allmänhet myspop av det lugnare slaget.